Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Av , , 1 kommentar 7

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokrater och moderater i en stor koalition skulle inte präglas av djupare och mer svåröverbryggbara sakmotsättningar än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010. Ett sådant regeringssamarbete är varken önskvärt eller realistiskt, men önskvärt är däremot att det tänks högre och oftare om alternativen till blockpolitiken.

Det är mitt påstående i den här krönikan, som resonerar lite kring blockpolitiska myter och värdet av att diskutera alternativa, i sak tänkbara regeringskoalitioner över den allt mera irrelevanta blockgränsen.

I papperstidningen i morgon ställer sig Niklas Eriksson vid ringside och ger sin tecknarsyn på saken.

———————————-

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

De som bär fiendebilder till tröst, som snuttefiltar, de som tycker att tomma blockritualer är livets bästa krydda, de som läser politisk skyttegravspoesi till frukost, får blunda nu:

Det skulle inte i sak finnas djupare och mer svåröverbryggbara motsättningar i en stor regeringskoalition mellan moderater och socialdemokrater, än det finns inom alliansen i dag eller skulle ha funnits inom det rödgröna alternativet om det hade vunnit 2010.

Förmodligen skulle en regering M+S, eller S+M, i sak snabbt bli mer lättskött än något annat alternativ i svensk politik just nu. Åtminstone under de första åren av en mandatperiod.

Färre regeringspartier, säkrare majoritet och organisationer vana att toppstyras förenar. Och det finns i dag – efter de nya moderaternas förvandling som en följd av valfiaskot 2002 och socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ledare efter två valnederlag och en djup kris – en hyfsad samsyn mellan de två partierna på många viktiga områden.

Kikar man bakom megafonerna, filtrerar man bort tramsretoriken, är skillnaderna som återstår kring exempelvis ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande och utrikespolitik begränsade – och väldigt sällan principiella.

De sakmotsättningar som finns är i realiteten och historiskt sett marginella, fullt hanterliga, inte särskilt irriterade och har föga med värderingar att göra. Inom regeringen och inom oppositionen har konflikterna ofta tydligare idé- och principprägel än konflikterna som följer blockpolitikens mönster.

Därför är det ett energislöseri utan like i debatten att med alla invektiv och poser mobiliserade för att ge sken av tyngd åt fluffet, söka upprätthålla en intellektuellt ohållbar föreställning om socialdemokrater och moderater som huvudmotståndare i svensk politik.

De är huvudmotståndare, förstås, om makten, om statsministerposten, om inflytande, om karriärkompetens, om organisationsresurser. Men de är inte huvudmotståndare i frågor som rör utveckling och gestaltning av samhället, inte i sakfrågor, inte när det gäller värderingar och prioriteringar.

Skillnaden mellan en regering Reinfeldt och en regering Löfven har med vilka andra partier som ingår i dem att göra och hur det förskjuter tyngdpunkten. Men de största partiernas utgångspunkter ligger ganska nära varandra. Att väljarna i högre utsträckning än förr växlar direkt mellan dem är logiskt. Det är andra partier som föder debatten med motsättningar, kontraster och spännvidd.

Nu är förstås inte en stor koalition mellan moderater och socialdemokrater vare sig önskvärd eller sannolik. Men att en sådan koalition är osannolik har inte med sakfrågor att göra.

Skulle man vårda blockpolitiken lite mindre ömt, finns det många tänkbara regeringskoalitioner i Sverige – både majoritetsregeringar och minoritetsregeringar – som skulle tvinga till nytänkande, men ha goda förutsättningar att fungera. Precis som liknande koalitioner ofta gör på lokala nivåer runt om i landet.

En mindre betonad blockpolitik, en öppenhet för fler regeringsunderlag och en starkare ställning för enskilda, personvalda riksdagsledamöterna skulle göra politiken mer intressant, öka utrymmet för idédebatt och tillåta fler partier att profilera sig i vissa frågor för att söka kompromissa i andra.

För ibland verkar vi ha svårt att bestämma oss: är det ett problem när för många av de etablerade partierna tycker för lika eller är det ett problem när något av dem faktiskt intar en ståndpunkt som bryter mönstret? Vi många som oreflekterat och ofta intar båda ståndpunkterna samtidigt.

De växande spänningarna inom regeringen, där de mindre partierna har ett starkt behov av att profilera sig på olika sätt, har aktualiserat frågan om andra och helt nya koalitioner för framtiden. Även de många tjuvnypen mellan tidigare ledande företrädare för det rödgröna alternativet inför 2010 års val – framför allt med V på ena sidan och S och MP på den andra – har belyst hur dålig stämning som kan finnas dold bakom blockpolitiska poser.

Här är några tänkbara regeringsdugliga koalitioner – med lite olika tyngdpunkter och profilområden, beroende på vilka samhällsproblem som är aktuella och var reformbehovet är störst under en mandatperiod – som inte skulle ha svårare att skriva ihop sig om ett regeringsprogram än alternativen inför 2010 och som inte skulle vara mer oeniga än nuvarande regering respektive opposition:

M + S (eller S + M)
M + Fp + C + Mp
S + Mp + C/FP/Kd
M + Mp
S + Mp
M + Fp + C
Mp + Fp + C + Kd

De flesta av ovanstående alternativ är orealistiska på grund av krampaktiga fiendebilder, ömsesidiga fördomar, nuvarande opinionssiffror och skillnader i partikulturer som blir våra att bära när det handlar om minoritetsregeringar. Men att hävda att de är omöjliga för att det finns djupa ideologiska skiljelinjer som går just vid blockgränsen och som separerar S och M från varandra som huvudalternativ i svensk politik, är nys.

Att tänka högt lite oftare om alternativen till blockpolitiken skulle inte skada.

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Av , , Bli först att kommentera 2

Angela Merkel och ett spänt läge tysk politik är ämnet för den här lördagskrönikan, som även har ett genusperspektiv hämtat från min akademiska tid och mitt ofärdiga avhandlingsarbete, som avbröts när jag började på VK, i vilket jag bland annat studerade just Merkel.

Det här är en längre och nördigare version än som fick plats i papperstidningen. Men det är ju inte så ofta jag skriver om utrikesskeenden här. Några av mina tidigare texter om just tysk politik kan läsas här:

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

Och i Liberal Debatt för den som är intresserad, skrev jag förra året om Angela Merkel i det här numret (texten ej på nätet)

————————————————————

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

De brukade, i en blandning av ironi, nedlåtenhet och underskattning, kalla henne för ”das Mädchen” (flickan).

Nu kallar de henne, i en blandning av ironi, respekt och fruktan, för ”Mutti” (morsan).

Det är morsan i betydelsen: hon som bestämmer.

Hur smeknamnen på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, 57 år och Europas viktigaste politiker, förändrats från tidigt 90-tal fram till i dag säger mycket om den politiska karriär hon gjort sedan Berlinmurens fall. Men det säger också mycket om hur svårt omgivning, motståndare och medier haft att förhålla sig till hennes framgångar. Hon har inte passat in i gamla förklaringsmodeller, hon har inte rötterna i sedvanliga kotterier och hierarkier. Merkel är ett politiskt fenomen utan förlaga.

Sedda mot genusbakgrund av en politisk bevakning i medierna med tydlig machoprägel, och ofta med undertoner av sexism i skildringen av unga kvinnliga politiker, får smeknamnen fler nyanser.

En kvinnlig, protestantisk politiker med bakgrund i gamla Östtyskland, naturvetenskaplig utbildning och en lågmäld, försiktig, nästan ursäktande framtoning har steg för steg lyckats manövrera ut alla interna motståndare i ett katolskt präglat kristdemokratiskt parti dominerat av bullriga män fostrade i det gamla Västtysklands nätverk.

Undra på att de politiska journalisterna haft svårt att få gamla kompasser att sluta snurra vilt när de sökt beskriva Merkels väg till den högsta makten.

Länge underskattades hon, under åren som kvinno- och ungdomsminister och sedan miljöminister i Helmut Kohls regeringar på 1990-talet. Nu tvivlar ingen längre på den målmedvetenhet, maktinstinkt och skarpsyn som döljer sig bakom den fortfarande lika återhållsamma framtoningen hos en politiker som aldrig tappar sin självkontroll och fattning.

Hur bilden förändrats genom åren blir extra åskådligt i en ny, läsvärd bok (”Angela Merkel. Die Unerwartete. Wie Deutschlands erste Kanzlerin mit der Zeit geht”) där ansedda tidskriften Die Zeit samlat artiklar de publicerat om Merkel från 1991 och framåt. Urvalet är ärligt, eftersom en hel del av texterna visar hur Merkel fått rätt med tiden. Men antologin illustrerar också hur Merkel själv gradvis vuxit in i varje ny roll, full av motsägelser.

Hon, vars främsta kännetecken som regeringschef är en tålmodig, prestigelös pragmatism, har i rollen som partiledare konsekvent moderniserat och förnyat sitt partis samhällsanalys och uppträdande mer än någon av de berömda föregångarna lyckats med eller velat – en del skulle säga genom att släppa gamla kristdemokratiska dogmer utan att ersätta dem med nya, men förändringsarbetet har haft en klar inriktning.

Det hade ingen trott för tjugo år sedan. 1991, då Merkel var nyutnämnd minister, skrev exempelvis journalisten Margit Gerste i Die Zeit att den unga kvinnan från östra Tyskland inte verkade ha några stora visioner och inte ha ”några ambitioner att reformera partiet med några som helst egna idéer och störande eftertänksamhet”. Så har många underskattat Merkel genom åren, och efteråt undrat vad det var som hände.

I dag tycker inte ens motståndare att det är mödan värt att direkt ifrågasätta Merkels betydelse och ställning, utan angriper hellre politiker i hennes omgivning.

Joschka Fischer, tidigare ledande miljöpartist och utrikesminister 1998-2005, som inför valet 2005 talade om Merkel som en ”sufflé i ugnen” som det bara gällde att sticka hål på, skrev i gårdagens Süddeutsche Zeitung på för honom ovanligt respektfullt sätt – inbäddat i hård kritik av regeringen givetvis – om Merkels höga internationella anseende och inrikespolitiska popularitet, om hur hon symboliserar Tysklands positiva ekonomiska utveckling och stabilitet.

De tyska socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel väckte viss uppmärksamhet tidigare i år när han, vilket han sedan tog tillbaka, antydde att partiet inte tänker bedriva valkamp mot Merkel 2013, utan mot bankerna och finanskapitalismen. Vad han indirekt tycktes erkänna var att om valet blir en förtroendeduell mellan Merkel och socialdemokraternas ledande kandidater (samtliga män), så kommer väljarna att föredra Merkel.

Det måste ha svidit för en oppositionsledare att medge, men det ligger mycket i det som någon skrev för några år sedan, att den genompragmatiska kristdemokraten Merkel också är landets populäraste socialdemokrat. Hon har lyckats lyfta sig över inrikespolitiken, förknippas inte med några låsta positioner och har höga popularitetssiffror över partigränserna trots att hon leder en koalitionsregering mellan kristdemokrater och liberaler, som egentligen varit utskälld och splittrad rakt igenom hela mandatperioden.

Merkel kan tycka en sak ena månaden och en annan nästa – gång på gång, i rader av sakfrågor – och ändå på något sätt framstå som konsekvent och genomtänkt. Där andra skulle avfärdas som principlösa vindflöjlar, ses hon av många väljare som sympatiskt prestigelös och eftertänksam. Och väljarna har sett något väsentligt i hennes politiska gärning.

Smeknamnet ”morsan” har det senaste åren fått ytterligare en dimension, och ytterligare en genusdimension, sedan en grupp yngre män födda på sjuttiotalet ryckt fram till ledande positioner inom liberala FDP – kristdemokraternas regeringskoalitionspartner som brottas med rekordlåga opinionssiffror och den djupaste kris partiet någonsin upplevt – med 39-årige Philipp Rösler som ordförande.

Den nya liberala ledningen har kallats för ”pojkgruppen”, ”tonåringarna”, ”ungdomstriumviratet”.

I beskrivningar av regeringssamarbetet har de i sin relation till Angela Merkel liknats vid barn i baksätet på bilen som bråkar och väsnas lite för att få morsan i framsätet att svänga av och stanna för att köpa glass, men som inte har mycket att säga till om när de vuxna bestämmer.

Merkel har också flera gånger visat dem vem det är som har sista ordet, och hur överraskande effektiv hon kan vara när det gäller att vinna en maktkamp utan höjd röst eller stora gester.

Det är en illa dold hemlighet att Merkel trivdes bättre som förbundskansler för den stora blocköverskridande koalitionen med socialdemokraterna 2005-2009, än i koalitionen med de struliga och krisdrabbade FDP. Underförstått: det var lättare att regera stabilt med andra vuxna än att trilskas med tonåringar.

Men nu råder tonårsrevolt i den tyska regeringen, och källor berättar i tyska medier om något som ovanligt som vredesutbrott med höjd röst från Angela Merkels sida.

Bakgrunden är tidigare förbundspresidenten Christian Wulffs dramatiska avgång i förra veckan – en sorlig historia efter en utdragen affär kring slarvigt redovisade affärskontakter som Wulff hade i sin tidigare roll som ministerpresident i Niedersachsen – som satte tryck på regeringen att snabbt komma överens om en efterträdare med stöd även av socialdemokraterna och de gröna. (Vänsterpartiet Die Linke anses uteslutet som samarbetspartner även i en sådan fråga).

Tyskland följer nämligen den reaktionära och lätt fanatiska principen att statschefen ska tillsättas på demokratisk väg, inte via blodsarv. Och valet av förbundspresident har betydligt större symbolisk betydelse än man skulle kunna tro när det gäller en post som i huvudsak har representativ funktion.

För förbundspresidenten i Tyskland har inte bara representativa uppgifter. Dels finns det en begränsad, men indirekt makt och kontrollfunktion som kräver politiskt omdöme inbyggd i rollen. Men framför allt förväntas han eller hon vara en retorisk vägvisare, lyfta fram och stimulera debatt i viktiga samhällsfrågor, mana till eftertanke och självkritik, dra i gång processer och vara ett slags moralisk auktoritet, stå för något, samtidigt som han eller hon också ska vara ett samlande namn, lyft ovan dagsdebatten.

Det är en svår, för att inte säga omöjlig, roll i modern politik, i synnerhet när de ledande partipolitikerna själva strävar efter en sådan upphöjd men ändå aktiv positiv, lite ovanför alla andra. Men den tas på stort allvar i Tyskland, och efter två misslyckade presidentskap – Wulffs och Horst Köhlers – som slutat i förtida avgångar är kraven nu höga på att nästa president måste återställa respekten för institutionen.

Var en ny förbundspresident står politiskt och med vilkas stöd han eller hon väljs kan därför få stor politisk betydelse.
Förbundssamlingen som väljer förbundspresident består av ledamöter från både den nationella förbundsdagen och de olika delstaternas lokala församlingar. Eftersom Tyskland har skilda valdagar betyder det att förbundssamlingens sammansättning ofta återger en mer aktuell bild av det nationella opinionsläget än förbundsdagen i Berlin.

Flera gånger tidigare i Tysklands och Västtysklands historia har därför valet av förbundspresident gett en föraning om kommande nationella maktskiften och nya regeringskoalitioner. Det anses som ett utmärkt tillfälle för partier som önskar bryta upp från befintliga samarbeten att testa gränserna, provocera fram konflikter och börja förbereda nya koalitioner.

Direkt när Wulff avgick började också samtliga partier i förbundsdagen, förutom vänsterpartiet, misstänka att de andra smidde planer med och mot varandra. Alla misstrodde alla i ett partilandskap där många olika koalitioner är tänkbara efter nästa val 2013, men där en blocköverskridande lösning kan vara Merkels enda chans att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratiska SPD och De gröna sneglade misstänksamt på varandra, i rädsla för att de andra skulle göra upp med kristdemokraterna ensamma. Och FDP sa av samma skäl envist nej till alla kristdemokratiska namnförslag som på minsta sätt skulle kunna tolkas som en utsträckt hand till framför allt de gröna.

När FDP sedan – fortsatt livrädda för att Merkel via förbundspresidentfrågan skulle börja sända ut samarbetsinviter till ett eller flera av oppositionspartierna inför 2013 – mitt under pågående överläggningar och utan att förvarna CDU/CSU gick ut i till massmedia med beskedet att de för sin del tänkte stödja socialdemokraternas och de grönas kandidat, prästen, publicisten och ansedde människorättskämpen under DDR-regimens sista år, 72-årige Joachim Gauck, ska det ha lett till stor och högljudd irritation, en kraftfull reaktion, från Merkels sida.

Gauck, som efter den tyska återföreningen blev chef för myndigheten som hade hand om arkivet med Stasimaterial, och som var SPD och de grönas kandidat redan förra gången när istället Christian Wulff, stödd enbart av CDU/CSU och FDP, valdes med mycket knapp material och efter flera voteringar, är ett mycket populärt namn i Tyskland.

En bred majoritet anser att han vore lämplig och värdig som efterträdare till Wulff, och han var mångas hemliga favorit även inom regeringspartierna senast det begav sig. Bara det tyska vänsterpartiet är direkt motståndare till honom. Dessutom har Merkel själv på det personliga planet en mycket god relation till Gauck, som hon tidvis hyst djup respekt för.

Gauck är samtidigt frispråkig och stridbar, med en vad han kallar liberal-konservativ ideologisk hållning som i grunden ligger närmare regeringspartierna än oppositionen. Hans skicklighet som talare, hans intellektuella drivenhet och hans oräddhet är det som gör honom till en mycket intressant kandidat.

Men han har aldrig tidigare varit politiker – och det väcker frågor om hur han ska klara balansen mellan att vara en moralisk auktoritet och samtidigt hålla sig utanför dagsdebatten.

Hans självständighet kan komma att bli ett irritationsmoment för de sittande regeringspartierna, medan hans tydligt liberala hållning i ekonomiska frågor kan vara kontroversiell inte minst för socialdemokraterna och de gröna. En del bedömare menar att oppositionspartierna, som nominerade honom förra gången, inte längre var så angelägna om att stödja honom utan istället börjat söka andra namn, när FDP plötsligt gjorde sitt utspel och tvingade dem att omedelbart ställa upp bakom sin egen kandidat från senast.

FDP påminde med sitt ovanliga agerande – en riskfylld tonårsrevolt för ett parti med bara två-tre procent i opinionsmätningarna och rekordlågt anseende hos väljarna – om att även de teoretiskt kan samarbeta över blockgränsen, som förr i tiden, när de satt med i socialliberala koalitioner tillsammans med SPD. Sådana tankeexperiment är visserligen inte särskilt realistiska, FDP är ett annat parti i dag. Men oppositionen som på alla sätt söker hitta sätt att underminera Merkels ställning har inget emot att hålla spekulationerna levande.

I det läget, mot bakgrund av eurokrisen och behovet av en pålitlig regering i Tyskland valde Merkel att sammanbitet och med bevarat lugn acceptera en kandidat som hon i grunden har starka sympatier för och tvinga med sitt eget parti på en sådan lösning, hellre än att riskera ett osäkert nyval.

Stämningen i den tyska regeringskoalitionen är efter FDP:s revolt på botten. Ledande kristdemokrater talar öppet om hämnd och att FDP kommer att få betala för sitt öppna brott mot vad som anses vara god sed i ett regeringssamarbete. Liberalerna själva utgår ifrån att de från och med nu kommer att få ännu svårare att få gehör för sina hjärtefrågor.

Angela Merkel är, än så länge, påtagligt tyst i ämnet, undviker det. Det behöver inte vara några goda nyheter för FDP på sikt. Merkel har själv tidigare, återger Süddeutsche Zeitung i en analys, talat intresserat om tystnadens betydelse i all kommunikation, budskapet som finns dolt i det man inte säger. Vad Merkel egentligen anser om FDP:s agerande kanske inte blir tydligt förrän i samband med och efter nästa val, men hon har tålamod och resning nog att vänta.

Mathias Brandt, son till Willy Brandt, svarade eftertänksamt i en tv-intervju en gång på frågan varför Merkel är en bra förbundskansler: ”Hon har hållning. Och frånvaron av testosteron, tilltalar mig ganska mycket". Om man inte tar det bokstavligt, utan som metafor, från en som sett politikens högsta sfärer på nära håll under sin uppväxt, är det ganska tänkvärt.

Även hur ett nederlag hanteras kan säga mycket om en politikers mognad och styrkeposition.

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 13

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

———————————————

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (…) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Av , , 2 kommentarer 6

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt – det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

————————————————————-

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (…) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

—————————————-

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså – bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; – nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! – Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Av , , 2 kommentarer 5

Massvaccineringen mot svininfluensan för ett par år sedan är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Trogna läsare minns att jag var ganska kritisk mot hur debatten fördes de månaderna när frågan var som hetast, jag tyckte att den hade inslag av hysteri och skrämselpropaganda och ogillade försöken att utmåla det som en självklarhet att vaccinera sig mot svininfluensan.

I och med Svenska Dagbladets artikelserie om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccineringen mot svininfluensan har debatten tagit fart på nytt. 

Då, när det begav sig, resonerade jag så här i en krönika som jag även citerar nedan:

Svininfluensan och risken för hysteri

Det här är mina funderingar så här i efterhand, där jag bland annat betonar skillnaden mellan svininfluensvaccineringen och de allmänna och livsviktiga vaccinationsprogrammen, som måste ges stöd på alla sätt.

I papperstidningen som vanligt med en snillrik teckning på temat av Niklas Eriksson.

————————————————–

Svininfluensan och panik som beslutsunderlag

Det är lätt att vara efterklok, heter det. Men det är inget skäl att inte försöka att vara det. Det svenska beslutet om massvaccinering mot svininfluensan vintern 2009/2010 fattades i alltför hög grad i en irrationell stämning av hysteri och överdrifter
Alla varningar för svininfluensans tänkbara följder var inte överdrivna, alla argument för massvaccineringen var inte ogenomtänkta och myndigheternas information var inte oseriös. Men den stämning som i slutändan drev fram beslutet var det.

Utan skrämselpropaganda, uppjagade rubriker och larmande undergångsscenarier susande i öronen på de ansvariga, utan det trycket, hade beslutet om massvaccinering knappast fattats. I andra länder, där debatten och medierapporteringen var mer sansad, gjordes andra bedömningar, som visade sig vara mer korrekta.

Svenska Dagbladets artikelserie de senaste dagarna om bakgrunden till och konsekvenserna av massvaccinationen mot svininfluensa har visat att det även i Sverige rådde oenighet och tveksamhet bakom kulisserna. Det var till slut förmodligen ekonomiska och politiska faktorer, inte medicinska, som blev utslagsgivande. Och bakom alarmismen som skapade det mediala trycket låg, bland mycket annat, även krassa ekonomiska intressen.

Jämförelser mellan olika länder ger ett ganska tydligt svar på hur liten effekt den omfattande svenska insatsen hade. I Sverige, visar SvD:s genomgång, vaccinerades 60 procent av befolkningen, medan siffran i Tyskland bara var åtta procent. Trots det är dödlighetstalen lika stora i de båda länderna, med 0,31 fall per 100 000 invånare.
Det ska ses i relation till kostnader och efterföljande biverkningar.
Beräkningar av det här slaget är alltid svåra att göra, missar många aspekter och blir alltid omstridda.

Men det står utom tvivel att de farhågor som låg bakom den svenska strategin med massvaccinering mot svininfluensan inte besannades, och att mycket av diskussionen präglades av ogrundade skräckscenarier.

Det låg även en institutionell mekanism bakom att debatten blev panikslagen. Jag så skrev så här om det då på hösten 2009:

"Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag. Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till."

De som hade att fatta besluten gav efter också för att inte riskera att bli anklagade för passivitet i efterhand om det osannolika skulle inträffa att skrämselpropagandan haft fog för sig. Det var en överdriven försiktighet för vilken det är lätt att ha förståelse.
Slutsatserna och lärdomarna som bör dras handlar kanske i första hand om hur dåligt rustat samhället var att hantera ett i raden av ”vargen kommer”-rop.

För ett av de största hoten i sammanhanget kan faktiskt vara försöken att gång på gång institutionalisera och kommersialisera vår rädsla för världens undergång, att öka acceptansen för överdrivna förebyggande massåtgärder som inskränker den personliga integriteten och som befäster föreställningen att alla risker i livet går att åtgärda bort.

Medier som säljer panik, lobbygrupper med ekonomiska intressen och beslutsfattare som hellre vidtar en åtgärd för mycket än en för lite för att inte kunna anklagas för att "inte ha gjort något", kan bli en olycklig kombination. Om alltid den som skrämmer mest, formulerar de mest drastiska prognoserna, får bestämma, brister dammarna.

Risken finns även att överdrivna aktioner som massvaccineringen mot svininfluensan, börjar underminera stödet för de rationella, livsviktiga, allmänna vaccinationsprogram mot kända sjukdomar som hör till mänsklighetens viktigaste framsteg.

Det handlar förstås om två helt skilda typer av insatser.

Svininfluensadebatten handlar inte om vaccinering i allmänhet. Och just för att betona hur viktiga de allmänna vaccinationsprogrammen är, gäller det att vara noga med att inte spela bort förtroende på att försvara kampanjer som drivs fram av andra skäl.

Det handlar ytterst om tillit och förtroende. I Sverige vaccinerade sig alltså 60 procent av befolkningen mot svininfluensan. I Tyskland, där myndigheterna koncentrerade sig på riskgrupper och där medborgarnas skepsis var större, var det bara 8 procent.
Sådana siffror återspeglar även, utöver hur myndigheter agerar, en skillnad i tilltron till samhällsinstitutioner. I Sverige är förtroendet för institutioner och myndigheter relativt högt.

Ser man debatten som föregick massvaccineringen som en övning i kritiskt tänkande och riskbedömning sida blir betyget inte så högt. Men ser man insatsen som en ren krisövning, kan man dra positiva slutsatser om medborgarnas förtroende för viktiga samhällsaktörer. Att det existerar är bra på många sätt.

Sånt förtroende ska inte riskeras lättvindigt och i onödan. Så skedde dessvärre delvis i samband med insatserna mot svininfluensan. 

Umeå, Gävle, Uppsala: Stockholm, älskar, älskar inte…

Av , , Bli först att kommentera 7

Umeås, Gävles och Uppsalas olika regionala identiteter och förhållande till Stockholm är ämnet för den här lördagskrönikan, som resonerar lite kring hur de tre städerna skiljer sig åt i sina regionala roller och förutsättningar – exempelvis att Uppsala på flera sätt har rollen som småstad i sin region, medan Umeå har rollen som storstad i sin, trots att Uppsala är betydligt större.

Krönikan tar också en titt på Umeås egen historiska Stockholmsfixering.

—————————————————

Stockholm, älskar, älskar inte…

Stockholm, älskar, älskar inte…Alla som intresserar sig för regionprocesser och förhållandet mellan storstäder och småstäder, bör titta på Gävle.

Det är en stad som ibland har så svårt att veta åt vilket håll den ska titta, att blicken fastnar nere på de egna fötterna. Men det är också en av Sveriges till läget intressantaste stora småstäder. I Gävle ställs frågan om regionförstoringsprocesser på sin spets.

David Nyström, ledarskribent på Gefle Dagblad, skrev i dag en intressant ledare om Gävles mentala orientering mellan Norrland och Stockholm:

”SJ marknadsför nu i Gävle sitt nya snabbtåg mellan Stockholm och Sundsvall, som har Gävle som ett viktigt stopp. Annonserna har huvudbudskapet: ”Nu kan du resa med SJ3000 mellan Gävle och Sundsvall.” Sundsvall? När SJ lika gärna skulle kunna skriva ”mellan Gävle och Stockholm”? Det säger tyvärr något om den mentala bilden av Gävle som råder på reklambyråerna i Stockholm. Man tror att resor till Sundsvall har en större försäljningspotential hos Gävleborna än resor till Stockholm. Missuppfattningen är inte SJ:s reklambyrås fel. Gävle har inte gjort något för att sudda ut bilden av att staden ligger i Norrland. Men till Sundsvall är restiden 2:06 timmar. Till Stockholm 1:24."

I en diskussion på Facebook fortsatte David Nyström resonemanget:

”Gävle är Svealands sista utpost mot Norrland. Gävle är den nordligaste ort som ligger inom arbetspendlingsavstånd till Stockholm. Det måste staden marknadsföra massivt. Övriga Gästrikland får väl hänga med på köpet, men Norrland, det börjar i Kilafors.”

Om jag vore Gävlebo, skulle jag hålla med Nyströms analys fullt ut. Staden bör bejaka att få vara en del av en regionförstoringsprocess på arbets- och bostadsmarknaden utgående från Stockholms tillväxt. Gävle: är det Norrland, är det inte Norrland, spelar det någon roll? De flesta man frågar menar att det inte är Norrland och att det är viktigt att betona. Stadens mellanläge är hur som helst intressant som utgångspunkt för en diskussion om städers regionala funktioner.

Gävle ligger precis på gränsen, på rätt sida säger en del, på fel sida säger några, för att fortfarande kunna dra nytta av närheten till huvudstaden på allvar, utan att hamna helt i dess skugga.

Uppsala däremot – större än både Gävle och Umeå – ligger så nära Stockholm att staden trots sin popularitet får det svårare att hitta en egen regional identitet och därmed en tydlig vägledning för planeringspolitiken i stort.

Trots storstadsambitioner har Uppsala en regional roll som attraktiv småstad i Stockholms direkta närhet. Betydligt mindre Umeå har i stället en roll som helt dominerande större stad i sin glesbefolkade region. Uppsala kan ge intryck av storebrorskomplex, medan Umeå snarare riskerar att lida av självöverskattning och storebrorsfasoner.

Umeå har dock en helt egen form av Stockholmsfixering, med djupa historiska rötter. Staden Umeå tillkom ju som en skrivbordsprodukt från huvudstaden – först utan framgång 1588 under Johan III, sedan på nytt och med bestående resultat 1622 under Gustav II Adolf.

Lokalinvånarna var synnerligen skeptiska.

Centralmakten hade blivit alltmer stressad över att bångstyriga bönder och köpmän där uppe i norr levde sina liv, handlade och vandlade, lite som de ville.
Att grunda städer längs kusten, blev ett sätt för kronan att steg för steg ta kontroll över den regionala handeln och centralisera ekonomin.
Och med centralmaktens ankomst, föddes Stockholmsfixeringen.

För Umeås del skapade allt detta en förblivande dubbelhet i synen på huvudstaden – en blandning av motstånd och vädjanden, av tvång och möjligheter.

Den kanske största frigörelsestriden handlade om det förhatliga bottniska handelstvånget, som förbjöd städer vid bottniska viken i Norrland och Finland att sända handelsfartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo och att ta emot utländska handelsfartyg. Handelstvånget hade i långt över ett sekel en hämmande effekt på Norrlands ekonomiska utveckling. Men det utgjorde också en förödmjukelse av norra Sverige politiskt.

Sven Ingemar Olofsson skriver i tredje bandet av ”Övre Norrlands historia”:

”I de fyra västerbottniska städerna kunde man aldrig upphöra med klagomålen över det gamla bottniska handelstvånget. Som köpmännen där såg saken utgjorde det ett definitivt hinder för städernas uppsving. Man föreställde sig, att Stockholm sög musten ur hela landsändan genom sin monopolställning. Bondeseglationen, som florerade till stadsbornas förargelse, kunde nämligen aldrig ersätta en städernas egen fria seglation. Endast existensen av en sådan och alltså tvångets avskaffade förmådde utveckla Västerbottens näringar och ge landsändan dess så bittert saknade expansion.”

Regleringarna avskaffades till största delen först 1765. Kampen för att få bort dem var, intressant nog, en av få saker som lyckades skapa en antydan till sammanhållen regional identitet i Västerbotten. Sven Ingemar Olofsson, ur samma bok:

”Borta var den för landskapet karaktäristiska gemenskapen under stormaktstidens sekel. Varje socken drev sin egen intressepolitik med eller utan alliansen med grannarna. Och endast i en enda stor fråga lyckades västerbottningarna samla sig till en gemensam aktion under den ”politiska” epoken, nämligen 1730-talets kampanj mot bottniska handelstvånget, som också blev deras enda rikspolitiskt märkbara insats vid frihetstidens riksdagar”.

Försök att frigöra sig från Stockholms makt och regleringar har ständigt växlat med förhoppningar om hjälp och uppmärksamhet. Även debatten inför 2014 är präglad av samma motstridiga känslor.

Men till skillnad från Uppsala, som inte har något val, och Gävle, som har möjligheten att välja att ta aktiv del av regionförstoringsprocessen runt Mälardalen, så är utmaningen för Umeå på 2000-talet att bli informell huvudstad, både kaxig och ödmjuk, i en norrländsk regionförstoringsprocess. Och perspektivet bör vara lokalt och globalt.

Umeå behöver inte definiera sig i relation till Stockholm. Håll ihop stad och land i norr, välkomna världen hit, ha världen som arbetsfält. Stockholm börjar bli starkt nog att klara sig utan Umeås uppmärksamhet.
 

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

Av , , 1 kommentar 3

2014 lyser som ett fyrtorn i dimman för Umeå – det är anslaget för den här torsdagskrönikan, som resonerar lite kring årtalet kring vilket allt kretsar just nu, både när det gäller kulturhuvudstadsåret, stadsplaneringen och det partipolitiska spelet i kommunen, som både inom S och inom allianspartierna börjar förbereda sig på tiden efter Lennart Holmlunds nästan tjugo år som kommunalråd.

Till det senare ämnet, partipolitiken i kommunen inför 2014, ber jag att få återkomma mer utförligt framöver, här bara några inledande noteringar.

2014 är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som alltid på torsdagarna.

———————————————————-

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

Årtalet 2014 lyser för Umeå som ett kraftfullt fyrtorn i tätnande dimma. Ibland känns det som om nästan all navigering i Umeå förhåller sig till det där året bortom vilket bara lokala äventyrare, sagoboksförfattare och undergångsprofeter vågar sig med tanken. För vem vet vad som väntar när festen är över, vem vet vad som siktas i fjärran när dimman lättar.

Umeås historia är, jämfört med många andra städer, påtagligt präglad av tydliga brott och språng. Branden, regementets etablering, universitets tillkomst, för att nämna tre av de mest uppenbara under de senaste dryga 120 åren. De har skapat i efterhand lättidentifierade, distinkta epoker, som förändrat staden mer än bara till ytan.

Om det stundande kulturhuvudstadsåret får en sådan långverkande betydelse är tveksamt, men just nu är vi inne i en fas av Umeås utveckling som i historieböckerna kommer att sammanfattas med: ”2014”.

2014 infaller, förstås, kulturhuvudstadsåret, som dragit i gång omfattande processer, och kontroverser, i stadsplaneringen, som tvingat fram en handfastare kulturpolitisk debatt och som överhuvudtaget stimulerat fler än annars skulle ha varit fallet, att fundera över vad Umeå är och borde vara, över tradition och förändring.

Planeringen inför 2014 har inte skapar harmoni staden, tack och lov. Men den har hjälpt till att belysa både målkonflikter och sammanhållande perspektiv i gränslanden mellan olika verksamheter och aktörer. Stämningen är ansträngd och anspänd, inte jublande, men intensiv koncentration, starka viljor och många olika försök att organisera något nytt skapar ett allvar som man inte behöver rygga tillbaka inför, inte behöver betrakta som negativt.

Umeå kommer att vara en med självmedveten, reflekterande och bildad stad efter det här, just tack vare motsättningar som tvingat olika sidor att formulera sig bättre, fördjupa resonemangen, motivera drivkrafter, hitta kärnan i projekt och motstånd mot projekt. Att glädjeparaderna uteblivit, att staden närmar sig kulturhuvudstadsåret med spända anletsdrag och luttrad, vaksam blick, talar faktiskt till Umeås fördel.

Men 2014 är fysiskt också. Viktiga byggprojekt i centrala Umeå ska stå färdiga till 2014. Vägpaketet med ringleden, en annan lokal långkörare, ska åtminstone börja närma sig ett färdigställande. Botniabanan är ju redan invigd. Ikea, ske lov!, har meddelat att man tänker etablera sig i stan.

Många aktörer inom olika branscher och verksamheter funderar redan nu på hur de ska kunna bidra till (och utnyttja) kulturhuvudstadsåret. En hel del arrangemang även utanför kulturhuvudstadsårets direkta hägn, lär söka sig hit 2014, som annars skulle ha förlagts någon annanstans.
2014 har blivit en gemensam horisont för debatten i Umeå.

Och så är 2014 året för nästa val, när Lennart Holmlund – som då kommer att ha varit kommunalråd i nästan tjugo år, vilket i och för bara gör honom till lillpojk och novis i jämförelse med Johan Gustaf Rothoff som var borgmästare i 47 år (1844-1891) – lämnar ifrån sig makten. Hur kommer det att påverka umepolitiken, och väljarnas resonemang? Till det blir det anledning att återkomma mer utförligt tiden fram till 2014, men det intressanta är att hela umepolitiken bakom kulisserna, och framför kulisserna, börjar förbereda sig på det skiftet redan nu.

I förra veckan utbröt bråk mellan Holmlund och vänsterpartiet i Umeå med anledning av V:s förslag (inte så smart som V påstår, inte så dumt som kritikerna menar) att stänga av Storgatan för biltrafik. ”Vansinnigt” och ”Hur ska man kunna samarbeta med ett parti som gör så här?”, var ett par av Holmlunds kommentarer när han – inte någon vän av organiserat samarbete vänsterut på riksplanet heller – avfärdade V:s utspel och beklagade att de inte informerat S i förväg. Varpå flera av allianspartierna hakade på och talade om splittring i Umeås styrande koalition.

Men finns det någon styrande koalition i Umeå och vilka hör till oppositionen? Det är den gamla frågan. I många av de stora planeringsfrågorna följer koalitionerna i Umeå inga riksmönster. Ofta verkar vänsterpartiet instinktivt fortfarande uppfatta sig mer som ett oppositionsparti än som ett koalitionsparti, medan allianspartierna – med sin egen beskärda del av inre spänningar – i många konkreta ärenden hör till beslutsmajoriteten.

När jag kom till Umeå på våren 2006 var mitt intryck att nästan fler aktiva socialdemokrater än alliansanhängare i stan gick med förhoppningar om att Holmlund skulle avgå före 2010.

Många alliansfolk räknade ändå inte med att kunna forma en egen majoritet, och var nervösa för att vänsterpartiets inflytande skulle öka om Holmlund slutade. Holmlund är som han är, men man vet vad man har, han har koll och han ser åtminstone till att hålla ordning – lite så gick tankegångarna, även tror jag hos många väljare.

Medan olika grupperingar inom socialdemokraterna såg starkare möjligheter till internt inflytande och ny framtoning vid ett skifte av ledare och ledarstil, kanske också möjligheter till en annan balanspunkt för samarbetet med andra partier i fullmäktige.

Nu, när det står klart att skiftet kommer 2014, men ännu inte är klart vem som blir ny S-ledare, är det många inom både S och allianspartierna, som går som katter kring het gröt.

Gamla, invanda och underförstådda rollfördelningar kommer att utmanas i Umeå inför och efter valet 2014.

Det är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.
 

Åldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Av , , Bli först att kommentera 5

En åldrande befolkning och framtidens arbetsliv är ämnet för den här krönikan. Jag tycker att det är utmärkt att den diskussionen, full av svåra problem och med många bottnar, nu drar igång. Alla som har något engagemang för välfärdssamhällets framtid borde välkomna att problematiken uppmärksammas. Och så bör vi kanske också minnas att utgångspunkten för alltihop i grunden är positiv, att människor lever och håller sig friska längre för varje generation.

Här är några av mina tidigare funderingar på temat:

Det nya åldrande stor utmaning för framtidens välfärd

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Att bli gammal i Västerbotten

————————————————-

Äldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Den framtidskommission regeringen tillsatt för att utreda utmaningarna framtidens välfärdssamhälle står inför, har fått fyra ämnen att utgå ifrån: 1. ”En åldrande befolkning”, 2. ”Delaktighet och jämställdhet”, 3. ”Grön tillväxt” och 4. ”Samhällets orättvisor”.

Att första punkten handlar om en åldrande befolkning är logiskt. Hur trygghetssystemen ska bäras upp när demografin förändras i takt med att vi, lyckligt nog, lever och håller oss friska längre, är den kanske enskilt viktigaste frågan att besvara för framtidens välfärdssamhälle. Som det sammanfattas av kommissionen: ”År 2030 beräknas var fjärde svensk vara över 65 år. Inträdet i yrkeslivet har förskjutits uppåt i åren och allt fler lever allt längre. Det innebär att tiden efter 65 år för många blir den längsta livsfasen, och att de som är inne på arbetsmarknaden behöver försörja allt fler.”

Alla som har något engagemang för att samhället ska hålla ihop långsiktigt borde välkomna en diskussion om hur vi kan forma en arbetsmarknad, ett arbetsliv, ett utbildningssystem och nya attityder till erfarenhet som gör att fler än i dag i framtiden kan, orkar, får och vill arbeta längre.

Utmaningen har så många olika bottnar och aspekter att det kommer att ta decennier att hitta lösningar, ta fram nya idéer och ställa om system och attityder. Det handlar om hela arbetslivet, villkor, incitament och arbetsmiljöer, om hela arbetsmarknaden, om värderingen av ålder och erfarenhet, om vår syn på yrkesidentitet och vidareutbildning. Och ingen sitter inne med några säkra svar.

Joakim Palme, professor i statskunskap, som deltog vid framtidskommissionens seminarium”Bortom 65” i dag, pekar på studier som visar att den viktigaste aspekten för äldre när det gäller att arbeta längre upp i åren ofta handlar om sociala faktorer: innehållet i arbetet, hur man trivs med det.
Han framhäver att arbetsgivare i norra Europa är mer beredda att investera i äldre arbetskraft än i södra, och betonar hur viktigt det är med investeringar i humankapitalet generellt, inte bara riktat mot äldre arbetskraft.

Men mycket måste förändras även här när det gäller fördomar och åldersdiskriminering. Dagens utbildningssystem och arbetsliv medger inte de förändringar som kommer att krävas för morgondagens välfärd. 

Pensionsåldern är det minst intressanta så här tidigt i en omställningsprocess med långa tidsperspektiv som handlar mer om kommande generationer än om dem som har makten i dag, eller som har formats av dagens och gårdagens arbetsliv.

En diskussion kring en enda fixerad pensionsålder leder egentligen tanken fel från början. Alla kommer inte att vilja eller kunna arbeta lika länge. Det är naturligtvis omöjligt att föreställa sig att människor ska arbeta flera år längre i slitsamma, otacksamma yrken som redan i dag är för tuffa, där förslitningsskadorna är stora och villkoren orättvisa. Det måste ske en uppvärdering av många yrken, exempelvis inom vård och omsorg.

Och det handlar inte heller enbart om att förlänga arbetslivet, utan lika mycket om att tidigarelägga det, att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. ”Vi behöver börja arbeta lite tidigare och arbeta lite senare. Då räcker pengarna, både till pensionen och till sjukvård- och äldreomsorg.” som liberale debattören Ulf Öfverberg skrev på Newsmill i går. Det gäller att behålla det helhetsperspektivet.

I dag gjorde även Fredrik Reinfeldt ett utspel om nödvändigheten av att fler i framtiden arbetar längre för att välfärdsekvationen ska gå ihop. Statsministern har med rätta fått kritik för idélöshet. Men här gör han en viktig insats, som drar igång en nödvändig diskussion. Det här är en utmärkt fråga att satsa förtroendekapital på.

Att formulera ett problem är inte att ange en lösning, men jag har mycket mer till övers för politiker som vågar inleda en diskussion om hur ekvationen kan fås att gå ihop än dem som vägrar erkänna att den ens existerar.

Fler borde våga diskutera denna utmaning utifrån olika ideologiska infallsvinklar, söka alternativa lösningar, bryta åsikter, nyansera verklighetsbilden, tänka kreativt och oväntat. Att stoppa huvudet i sanden är inte att värna någonting, utom en tillfällig sinnesfrid som bara dumpar problemen i förvärrad form på nästa generation. 

Varken bluff eller trollstav

Av , , 3 kommentarer 3

Varför går det bra för Sverige? Den frågan är utgångspunkten för veckans lördagskrönika, som föranleds av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".

Det handlar om en resultatet av konkreta reformer från flera decennier.

———————————————-

Varken bluff eller trollstav

”Det är viktigt att beakta att ekonomisk tillväxt uppstår när vi genom innovationer som ökar produktiviteten kan producera allt mer utan att använda mer av våra knappa resurser, ibland till och med mindre av dessa. Långsiktig ekonomisk tillväxt är därför fullt förenlig med exempelvis långsiktigt hållbar utveckling ur miljöperspektiv. En annan konsekvens av att vi blir bättre på att producera mer med allt mindre resursinsats är att tid frigörs till annat. Tillväxt skall alltså inte bara ses i ljuset av möjligheten att köpa fler tv-apparater, hushållsmaskiner eller bilar, utan också som något som ger utrymme att kunna ägna mer tid åt saker som konst, litteratur och fritid samtidigt som man behåller en hög ekonomisk standard.”
(Ur Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".)

Det går förhållandevis bra för Sverige. Även internationella betraktare lyfter ofta med respekt fram Sverige som ett av få undantag i den djupa europeiska krisen. De brukar, av olika skäl, låta lite förvånade. Som om Sverige bröt mot åtminstone ett par av universums oskrivna lagar.

En del, utgående från gamla fördomar om Sverige, gör det med irriterad förundran. Hur kan det där socialistiska grånästet i norra Europa, där människor monterar ihop sina Ikea-hyllor, skjuter isbjörnarna utanför husknuten, tömmer plånböckerna för skattefogden, super sig fulla för sista slanten och sedan tar livet av sig för att slippa eländet, lyckas åstadkomma uthållig tillväxt och hög levnadsstandard, trots tyngande skatter, statliga trygghetssystem och stor offentlig sektor?

”Vakna Sverige, ni lever i en socialistisk mardröm!”, löd utropet i ett satiriskt Sverige-reportage i det amerikanska tv-programmet The Daily Show with Jon Stewart för några år sedan, som drev med fördomarna i USA om livet i Sverige. Även i årets amerikanska presidentvalskampanj lyfts stundom de europeiska välfärdssamhällena på paranoida sätt fram som ett socialistiskt hot mot frihet och välstånd från republikanskt håll.

Andra, utgående från gamla, omhuldade myter om det lyckliga Bullerby-Sverige med röda knutar, gör det i orubblig beundran över det jämställda, socialt trygga lilla landet där politikerna utreder saker i evighet för att sedan komma överens i långsiktiga, sansat liberala uppgörelser och som verkar lyckas med precis allt från IT-under och deckare, över bilindustri (nåja) och popexport till modern familjepolitik och tandvård utan att varken seder, flit eller budgetdisciplin rasar ihop.

Det finns knappt en politisk debatt om ett enda samhällsproblem i exempelvis Tyskland där inte Sverige eller Finland nämns av experter som länder som kommit längre, redan genomfört nödvändiga reformer och borde studeras närmare av tyska beslutsfattare. Känner man till båda länderna rodnar man ofta över den förskönade Sverigebilden, och får förklara för bekanta att riktigt så idylliskt är det inte.

Men vare sig man utgår från en fördom om Sverige som hotfull samhällsmodell som inte borde fungera eller en myt om Sverige som ett land där allt är möjligt, så odlar man missuppfattningar. Sveriges ekonomiska utveckling är varken en bluff eller ett resultat av en magisk trollstav, utan en logisk följd av genomförda, konkreta reformer.

Historien om det svenska välståndet kan grovt delas in i tre epoker – två framgångsrika och en präglad av stagnation.

Grunden lades från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt när det demokratiska genombrottet förbereddes, inleddes och fullföljdes, samtidigt som en lång rad reformer för liberalisering och avreglering av ekonomin, ny infrastruktur, förbättrad utbildning, sociala trygghetssystem och samförståndsanda på arbetsmarknaden genomfördes.

En kapitalistisk välfärdsstat har det kallats. Kombinationen av relativt fri, liberal marknadsekonomi och ambitiösa välfärdsreformer lyfte Sverige från djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste, mest välmående länder.

En bit in på 1970-talet bröts den positiva utvecklingen när politikerna började gripa in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och verkningslösa subventioner för krisbranscher. Marginaleffekterna i skattesystemet blev hämmande stora. Lönebildningen fungerade sämre. Respekten för den privat äganderätten hotades. Devalveringar ersatte nödvändiga strukturreformer. Och de allmänna drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades. Sveriges relativa välstånd började sjunka och ojämlikheten öka som en följd av dessa faktorer. Till slut kom kraschen.

Sedan tidigt 1990-tal har, som välfärdsforskaren Andreas Bergh och nationalekonomen Magnus Henrekson visar i den inledningsvis citerade boken, en hel del av det som gick snett på sjuttiotalet rättats till igen.

Skattereformer har sänkt skattetrycket och effektiviserat skattesystemet (även om ett nytt lapptäcke och en ny avdragsdjungel börjar hota igen). Globalisering och liberaliseringar har stimulerat handel och företagande. En oberoende riksbank, kloka budgetregler, förlängda mandatperioder för ökad politisk långsiktighet, socialförsäkringsreformer, ny valfrihet i välfärdssektorn och ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har allt bidragit till att gynna politisk långsiktighet, ekonomisk tillväxt och fortsatt välfärd.

Trots att Sverige har ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, är alltså ekonomin effektivare och friare än i många andra länder. Balansen fungerar, tack vare hög social tillit i befolkningen, välfungerande institutioner och, som Bergh och Henrekson skriver, åtgärder “som ökat den ekonomiska friheten och ökat lönsamheten att arbeta, utbilda sig och driva företag”.

För det kan politiska regeringar av olika färg gemensamt ta åt sig äran, och för de misskötta åren tvingas många dela ansvaret. Sett över tid är Sverige ett av de bästa exemplen på en välskött social marknadsekonomi.

Men det går inte att leva på gamla meriter. Astra Zenecas hårda besked häromdagen att de tänker lägga ned forskningsenheten i Södertälje är en allvarlig påminnelse om att välstånd inte uppstår av sig självt. Det måste grundläggas genom kunskapsskola, konkurrenskraftig forskning, fungerande arbetsmarknad, generell välfärd och goda villkor för företagande. Och tecken på idétorka finns i inrikespolitiken.

De inledda reformerna inom skola och högre utbildning måste fullföljas, klimatet för riskkapitalinvesteringar och nyföretagande förbättras, skattesystemet hållas rakt och rationellt – helst genom större, blocköverskridande uppgörelser – arbetsmarknaden fås att fungera mer flexibelt för utsatta grupper, invandring bejakas, socialförsäkringarna hållas generella och pålitliga och valfriheten i välfärden försvaras. Och som ny utmaning har kommit behovet av en skyndsam omställning till en förnybar, hållbar energiproduktion, bort från ändliga och smutsiga energikällor.

En historisk återblick förklarar varför det går bra för Sverige. Lär vi av historien? 

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Av , , 3 kommentarer 12

Ockupationen av sjukstugan i Dorotea är utgångspunkten för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat. Jag försöker diskutera varför Doroteabornas demonstrationer och värnandet av vården i inlandet, är en viktig angelägenhet för hela Västerbotten.

Trogna läsare känner igen resonemangen nedan, om landsbygdens och den småskaliga servicens värde.

Men jag skriver också några rader om varför en del av kritiken mot landstingsmajoriteten varit orättvis och att ledningen har rätt på en viktig punkt.

—————————————————————

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Så besvärligt kan det vara ibland, att både de kämpande Doroteabor som ockuperat den nedskärningshotade sjukstugan och landstingets rödgröna ledning, som beslutat om jobbiga besparingar, har rätt. På varsin punkt.

Doroteaborna gör helt rätt som kämpar med envishet och uthållighet för att få behålla sina akutvårdsplatser. Det är ett rationellt och mycket välgrundat engagemang. För det man söker värna allra mest är kanske faktiskt inte platserna i sig, utan kommunens utsikter att överhuvudtaget överleva på längre sikt.

Ett antal av de mindre kommunerna i Norrlands inland balanserar på randen av ett ekonomiskt och demografiskt stup, med obefintliga marginaler.
Ibland kan protester mot neddragningar i akuta ekonomiska situationer vara ett tecken på bristande krisinsikt, en oförmåga att erkänna problem, en ansvarslös flykt från verkligheten – vilket bara förvärrar problemen och minskar politikens långsiktiga handlingsutrymme. Men ibland kan det vara tvärtom: att protesterna är det yttersta beviset på total krisinsikt och klarsyn om vad som står på spel. Så är det i Dorotea.

Någonstans finns en smärtgräns, bortom vilken en kommun inte längre har något hopp kvar. Det räcker inte att ens i en drömvärld kunna erbjuda nya jobb, bra företagsklimat och perfekt infrastruktur, för att locka människor att flytta till eller stanna kvar i en kommun. Det krävs mer. Jobben följer människornas kulturella flyttströmmar i högre grad än tidigare. Men till det som krävs under alla omständigheter, utan vilket en kommun kan erbjuda guld vid varje regnbåges slut utan att det hjälper, hör en grundläggande social service för livets olika skeden.

Går den servicen förlorad i en kommun, eller i en by, när vårdplatser försvinner, byskolor dras in, lanthandlar bommar igen – och allt som återstår är ett transporttvång till andra kommuner eller avlägsna tätorter – då är det kört och godnatt. I insikt om det kämpar Doroteaborna.

Men det är inte hela sanningen.

Den punkt på vilken många av de som protesterat mot neddragningarna däremot har fel, handlar om landstingsmajoritetens avsikter och drivkrafter. Den rödgröna ledningen vill självklart inte genomföra besparingarna av illvilja eller av likgiltighet inför inlandet.

Så är det inte, och kampen för inlandet gynnas inte av slentrianmässigt politikerförakt. De hätskaste glåporden senaste tiden, mot beslutsfattare som bara har tråkiga alternativ i vilken riktning de än vänder sig, men som lika fullt måste försöka ta ansvar för helheten, hjälper ingen.

För i ett har landstingsledningen helt rätt: det måste vara ordning i ekonomin. Nu har alternativa besparingar presenterats, som skulle rädda inlandsvården på ett sätt som vore att vida föredra. Majoriteten måste söka dialog kring de förslagen. Men landstingsledningens ansatser rymmer inte enbart missgrepp, som kan kritiseras, utan också en nödvändig ärlighet som även den hör till försvaret av ett välfärdssamhälle.

Det är något annat och djupare som gör Doroteabornas kamp rätt, viktig och angelägen för hela Västerbotten, än motståndet mot besparingarna i sig.

Ur ett annat perspektiv: I slutändan kan inga alternativa besparingar i världen rädda de mest utsatta inlandskommunerna. Det kan bara jobb, företagande och inflyttning göra. Att rädda det som räddas kan är livsviktigt, men inte en tillräcklig framtidsstrategi i de kommuner som har det svårast.

De för regionen värdefulla Västerbottensdagarna i Stockholm i år har haft temat innovationer. Föredragen där har diskuterat allt det där som ger skäl till optimism och framtidstro i Västerbotten, som sväller av stolthet.

Ska fler än bara några få av inlandskommunerna överleva med grundläggande service och ekonomiska förutsättningar i behåll, är det till innovationer, småföretagande och förädling av naturresurser, som hoppet måste sättas. Exempelvis nya, teknikdrivna lösningar kring service och vård på landsbygd är en intressant framtidsbransch, som kan förändra perspektiven helt framöver. Vårdlösningar i Västerbotten som exportsuccé, smaka på den i dessa dagar.

Men det krävs en regional sammanhållning för att visionerna ska kunna bli verklighet. Ett mer utvecklat norrländskt helhetsperspektiv, med mindre misstro och missunnsamhet mellan landskapen, skulle göra de nordligaste länen starkare nationellt.

På samma sätt genererar ett Västerbotten som håller ihop solidariskt – – kusten, den stadsnära landsbygden, den naturresursrika glesbygden – större växtkraft som helhet, än de enskilda delarna skulle klara var för sig.

Det gäller att hålla ihop länet inte bara kring det som glänser och lovar mycket, utan också i svårare ögonblick, när det inte glänser. Dramatiken i Dorotea är en annan, dystrare del av länets realiteter än de som trycks i broschyrerna, men en lika viktig.

Har vi råd med landsbygden, med det glesbefolkade, med det som motiverar sin existens på andra sätt än storstadens många rationella stordriftsfördelar? Den frågan kommer att hagla över oss det kommande decenniet. Från de växande tillväxtstäderna. Otåligheten inför landsbygdens problem och mödor kommer att växa.

Den otåligheten bör utmanas.

Har vi råd att vara utan landsbygden? Att i resignation offra alla dessa erfarenheter och livsmiljöer, att förvandla de många småskaliga kulturbygderna till storskaliga, öde oljeplattformar, att dra isär och överge en gammal helhet?

Det är betydligt mer relevanta frågor att ställa, med all kraft, när Västerbotten har makten att formulera dem själv, utifrån egna historiska insikter.

Det är det demonstrationerna i Dorotea ytterst handlar om.