Public service – pessimist eller optimist?

Rose-Marie Frebrans stora public service-utredning har återigen dragit igång debatten om Sveriges Television, Sveriges Radio, utbildningsradion och framtiden för public service.
Reaktionerna på utredningens mycket försiktiga förslag – det mesta ska bevaras ungefär som i dag, avgiftssystemet ska behållas men byta namn, bolagen ska inte slås samman, public service-begreppet definieras inte om – har skiftat.

De som överhuvudtaget tycker illa om public service av ideologiska skäl är arga. De som är ganska nöjda med sakernas tillstånd har dragit lättade suckar över att utredningen gör halt långt innan några omvälvande förslag skymtar i horisonten. De som fortfarande engageras av public service-idén, men fruktar om dess överlevnad, är otåligt missnöjda över att inte mer genomgripande förändringar föreslås.

Min utgångspunkt och reaktion är den sistnämnda. Varför avgiftssystemet ska bevaras och dessutom utvidgas på ett orimligt och verklighetsfrämmande sätt är svårbegripligt. Skattefinansiering via en fondlösning som garanterar politisk oberoende, långt större än i dag, vore en mycket mer spännande väg att gå. Det finns goda skäl att överväga en sammanslagning av de tre bolagen. Synen på public service i en ny medievärld – tablåtänkandet kontra nya publiceringsformer, gamla vanor kontra nya tekniska möjligheter – borde utvecklas långt mer.

Och bland de små förändringar som föreslås finns förslaget att slopa kravet på att 55 procent av produktionen ska ske utanför Stockholm, vilket möjligen kan försvaras som ett led i minskad detaljreglering, men annars inte direkt känns fräscht, kvalitetsinriktat eller nytänkande om det underliggande syftet är att mer än i dag ska koncentreras till Stockholm. Målet borde vara att förbättra närvaron i och speglingen av hela landet – av kvalitetsskäl, för att undvika navelskåderi, kotteri-tv och likriktning – även om det får en självutnämnd elit i Stockholm att gå i taket.

Sammantaget sitter utredningen fast i för många gamla låsningar och missar för många möjligheter att förbereda public service för en ny tid.

För frågan är givetvis inte om public service kommer att förändras, utan när, hur och under vilka förutsättningar. Ska man vara pessimist eller optimist?

Den tekniska utvecklingen håller på att rusa förbi och ifrån det traditionella tablå- och kanaltänkandet. Inom en relativt snar framtid är det bara livesändningar av evenemang som kommer att få någon att undra över var tv-bilagan tog vägen. Det måste få konsekvenser för hur public service-bolagen jobbar och tänker.

Även hela genre- och målgruppstänkandet är förlegat. Istället för att tala om breda kontra smala program, kommersialism kontra public service, borde kvalitetsbegreppet stå ensamt i centrum. Och kvalitet är ingen genreegenskap.
Därför är även de kritiker som vill "smalna av" public service-uppdraget snett ute. De sitter också fast i en uppdelning mellan seriösa genrer, med vilket de menar samhällsprogram, nyheter och finkultur, och lättviktiga genrer, med vilket de menar sådant de inte själva skriver om eller sådant kommersiella kanaler sysslar med. Det är en stereotyp och fantasilös syn på tv som känns synnerligen omodern.

Kvalitet är inte ett begrepp som skiljer genrer åt. Samhällsbevakning kan göras både suverän och usel, kulturprogram kan både bredda debatten och vara simpel skrikpropaganda, barnprogram kan vara både lysande och vedervärdiga, sport kan bevakas med fördjupande eller fördummande ambitioner – genrerna i sig ger inte särskilt många ledtrådar.

Kvalitet ett begrepp som skiljer enskilda program och produktioner åt – likgiltigt om de rör sig inom nyhets-, kultur-, sport-, barn- eller nöjessfären, eller, vilket torde bli det vanligaste i framtiden: tar, blandar och ger i genreöverskridande experiment.
Har public service ett uppdrag så är det att hela tiden sätta kvaliteten i centrum, framför andra mål: tittarsiffror, kontakt med vissa målgrupper, politiska budskap eller vad det nu kan vara. Där lyckas man bara delvis i dag.

De nervösa försöken att härma de kommersiella kanalernas utbud är ofta påtagliga när programidéer, ofta inom underhållningsgenren, slafsas ihop utan större tankemöda. Det sänker helhetsintrycket. Politiska kampanjsyften – ofta förankrade i en socialdemokratisk världsbild – lyser fortfarande igenom i en del av samhällsbevakningen. De smått komiska diskussionerna för några år sedan om vilka åldersmålgrupper man ville nå skadade bolagens rykte rejält. Möjligheterna som ligger i regional närvaro och spridning har man bara delvis sökt utnyttja. Förhållandet till sponsring har varit oklart och präglat av dubbelmoral (där kommer utredningen med en del goda ansatser).

Och den bedrövliga och tittarföraktande kampanjen mot de privata kanalerna, och mot den befriande mångfald som finns i dag men saknades för ett par decennier sedan, som SVT kört under året och fortsätter att kleta ner i form av slogans på licensbyråkratins utsändelser, gjorde att även en del tidigare public service-vänner började tvivla på om inte hela konceptet börjat gå över styr.

Ändå tycker jag fortsatt att public service-utbudet håller en sådan hög kvalitet att man sällan tvivlar på vilken kanal tv:n visar (i den mån man fortfarande ser på tv via en tv).

Problemet är inte att public service-idén blivit otidsenlig – det har den inte – utan att de politiska beslutsfattarna som sätter ramarna och bolagens ledningar som styr verksamheten, inte vet vad de vill eller vad public service ska stå för, inte vågar bryta med gamla käpphästar och föråldrade lösningar och inte ser vilka möjligheter public service skulle kunna ha om man vågade dra igång en genomgripande förändringsprocess.

Nu riskerar regeringens försiktighet och bolagens konservatism och revirtänkande att på sikt förvandla public service till en för utvecklingen skyddad vrå, allt mindre relevant och betraktad.
Det vore illa.
Pessimist eller optimist? Utredningen och signalerna inifrån public service-bolagen ger skäl till pessimism. Lite friare brainstorming kring vilken kraft för kvalitet som public service skulle kunna bli, även i en ny medievärld, ger skäl till optimism.