Försöken från s och SVT att radera ut liberala insatser i svensk historia

Det här är en gammal käpphäst som dock tål att upprepas: Socialdemokraterna och SVT har ganska konsekvent sökt radera ut de liberala insatser som grundlagt demokrati och välfärd i Sverige, med en blandning av tilltagande historielöshet, mytbildning och tystnad som följd.

Jag har under sommaren återupplivat bekantskapen med en del litteratur som behandlar tiden för Sveriges demokratiska genombrott decennierna kring förrförra sekelskiftet. Det är mycket lärorikt, även ur ett samtida perspektiv. Så varför är kunskapen i Sverige om de åren så pinsamt liten?
I en av böckerna som jag läste i veckan låg ett pressklipp inlagt med en krönika av Hans Bergström i Dagens Nyheter om den tv-dokumentär – "Hundra svenska år" – som Olle Häger och Hans Villius gjorde för ett antal år sedan åt Sveriges Television. Jag hade glömt bort den, men mindes den omedelbart igen. Det var, som övergripande politisk historieskrivning (dokumentären hade även andra infallsvinklar), en rätt usel sak.

Jag minns hur irriterad jag var på dess manipulativa historieförvanskning och effektiva försök att radera ut just de epoker som kan förklara Sveriges lyckliga utveckling under 1900-talet och som skulle kunna erbjuda värdefulla tips för kommande år. Eftersom de epokerna och insatserna var liberalt präglade, inte godkänts i socialdemokratins egen historieskrivning och helt skulle välta den socialdemokratiska självbilden över ända hjälpte SVT-dokumentären villigt till att sudda ut dem – statstelevision i ordets sämsta innebörd. Vill man förstå svensk, politisk historielöshet när det gäller de senaste 200 åren är historiepropagandan en av förklaringarna.
Jag fick minnet av irritationen bekräftat när jag läste Hans Bergströms utskåpning av dokumentären. Bara ett kort utsnitt ur artikeln:

"Teveseriens första del om svensk inrikespolitik och samhällsomvandling var däremot medvetet socialistisk i hela sitt perspektiv. Häger-Villius lyckas till och med beröra parlamentarismens genombrott utan att nämna Karl Staaff och dennes strid med kungamakten, rösträttsrörelsen utan att nämna liberalerna och kvinnornas intåg i riksdagen utan att nämnda Kerstin Hesselgren. Det rör sig om ett konsekvent och skickligt genomfört utplånande av alla liberala spår i svensk historia. (?) Detta är inte historieskrivning utan propaganda. Ändå är det märkligt att två årtionden av ny ekonomisk-historisk forskning har gått spårlöst förbi dem som nu gör program och utställningar om Sveriges moderna genombrott."

Kanske vänder det där lite nu, nya böcker tar helhetsgrepp och får genomslag. Förhoppningsvis får det historiska perspektivet även när det gäller demokratin och de politiska institutionerna ett genombrott i den politiska debatten, i medierna och i populärvetenskapen framöver efter ett halvt årtionde av kontinuerlig förvanskning och s-propaganda. Men det lär ta tid eftersom utraderingsförsöken gjort att ett halvt politiskt bildningsarv börjat gå förlorat och utraderingsförsökens meningsfränder fortfarande har stort inflytande. Jämför bildningsnivån på exempelvis politiskt-historiska diskussioner i kvalificerade amerikanska tv-program med dem i svensk tv: skillnaden är påtaglig, till svensk nackdel.