Regionfrågan: cliffhanger eller svart ruta?
Det viskas mycket om regionfrågan just nu, och även bland vk.se:s politikerbloggare förs en debatt i väntan på klart besked från regeringen.
På dagens ledarsida har jag en signerad text om läget just nu:
’Regionfrågan: cliffhanger eller svart ruta?
Jag gillar egentligen cliffhangers. Och då syftar jag inte på Sylvester Stallone hängande i fingerspetsen över någon klippa, utan på det som Wikipedia definierar som "en spännande sekvens i en film, TV-serie e.dyl. som lämnas oförlöst medan något annat händer, reklam visas eller berättelsen tar en paus."
Grejt, all for it. Men cliffhangers handlar helt om tajming och fingertoppskänsla. Återupptas tråden inte i tid, inte alls eller på fel sätt, är effekten bara störande och klumpig.
Frågan om en avveckling av landstingen och bildandet av framtida storregioner håller på att förvandlas från en spännande cliffhanger till en skylt om tillfälligt avbrott utan närmare besked om det snart hotar att sluta med helt svart ruta.
Blir det något Stornorrland bestående av Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland? Parallellt med aktiva förberedelser på olika nivåer och i arbetsgrupper växer tvivlet och otåligheten. Kommer regeringen att ge klartecken? Moderaterna är emot, men kommer de – ytterst statsministern själv – att ställa kabinettsfråga eller vika sig för övriga allianspartier? Och gäller fortfarande beskedet från ansvarige ministern Mats Odell: att regeringen inte tänker tvinga fram något, men att de som vill gå samman i regioner på frivillig väg ska få det?
Rykten florerar, irritationen – inte minst mellan allianspartierna växer – och regeringen uppträder lite som man gör på ett möte eller i klassrummet när man antecknar för fullt, tittar bort eller sneglar låtsasnyfiket på de andra – allt för att slippa att själv få frågan man inte är redo att besvara.
Frågan var en långkörare redan i Ansvarskommitténs regi och har gått från en mer grundläggande och principiell utredning till en mer pragmatisk hantering av det som är möjligt och realistiskt i dagsläget.
Det skisserade Stornorrland har både praktiska och principiella brister, i synnerhet med tanke på att en sådan reform lägger fast förutsättningar för lång tid framåt. Det är ingen perfekt lösning. Men ett centralt nej, byggt på ett partis motstånd, till regionala önskemål om den framtida organisationen vore principiellt tveksamt. I det läget, som låsningarna ser ut, gör regeringen klokast i att välja frivilliglinjen, att de som vill och ansöker om det också ska få. Sedan är det upp till de regionala aktörerna att visa sig redo, med nödvändig enighet och medborgerlig uppslutning. Regeringen bör lämna sitt besked.’
