Bloggportal och Fatmomakke

Av , , Bli först att kommentera 0

O.NFatmomakke

Det här är en sådan där intern grej, men bland vk.se:s bloggare råder otålig väntan på den nya bloggportal som är under utveckling, och vilkens lansering också kommer att betyda nysatsning på den här ledarbloggen. På twitter kan man följa små – i för mig obegriplig men kanske just därför fantasieggande terminologi – utrop från det fortlöpande arbetet.

Nu har vk.se bett mig publicera lite fler bilder på den här bloggen, så att de har lite att testa med i det arbetet. Så varför inte en bild från Fatmomakke, ut över vattnet, som kunde ha kompletterat min krönika om inlandet och utvecklingen från i tisdag.

Bli först att kommentera

EU-valsdebatt hos PREI

Av , , Bli först att kommentera 0

I går kväll fick jag förmånen att leda en debatt inför Europaparlamentsvalet arrangerad av integrationsprojektet PREI i Umeå i samband med deras trevliga öppna hus. Med hela sju partier representerade i panelen (socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, vänsterpartiet, arbetarinitiativet och junilistan) under en timmes debatt blev det som ofta lite svårt att hinna med fler än de inledande frågorna.

Debatten snuddade vid de vanligaste frågorna som om Sverige ska vara med i EU eller inte, vad EU kan göra för att möta exempelvis den ekonomiska krisen och klimathotet och om Sverige borde inför euron eller inte. Frågorna från publiken sedan fördjupade diskussionen och handlade bland annat om EU:s asyl- och flyktingpolitik, studentutbyte över gränserna och EU:s jordbrukspolitik.

Som avslutning bad jag debattörerna gissa hur högt valdeltagande blir på söndag och den samlade åsikten var att det åtminstone blir högre än i förra Europaparlamentsvalet. Det slog mig efteråt att jag själv aldrig sade vad jag trodde. Så min gissning, kanske i optimistiskaste laget, kommer här istället, grundad på reaktioner till tidningen, uppslutningen på olika debatter och torgmöten, tryck på insändar- och debattsidor och ‘snack på stan’: 48,7 procent.

Bli först att kommentera

Reinfeldt vs Sahlin = Petrosian vs Petrosian?

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag tittade på söndagens tv-debatt mellan Sahlin och Reinfeldt, fick jag känslan att Mona Sahlin i debatterna med Fredrik Reinfeldt nu söker efterlikna schackspelaren Tigran Petrosian, defensivmästaren som tycktes neutralisera motståndarnas planer redan innan de upptäckt dem själva.
Han tråkade ut motståndarna tills de begick avgörande misstag.

Sahlin har lärt av nederlagen. Den gapiga retoriken förde förtroendesiffrorna ner i källaren. Nu har hon byt stil och försöker neutralisera Reinfeldt – själv 2000-talets oslagbare Petrosian-look-a-like i svensk politik ­-, spelar på remi, i hopp om att frustrera fram misstag från Reinfeldts sida. I söndagens tv-debatt lyckades remin. Reinfeldt behåller initiativet, men var inte lika effektiv som i tidigare dueller. Jag vidhåller att Mona Sahlin inte ska underskattas som oppositionsledare, trots att hon inte får sitt parti med sig på någon förnyelse värd namnet.

Bli först att kommentera

Inlandet och de nya, globala möjligheterna

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett par mycket trevliga dagar i Saxnäs och Vilhelmina förra veckan sätter avtryck i en signerad text av mig på dagens ledarsida:

——————————-
Inlandet och de nya, globala möjligheterna

I fredags satt jag och tittade ut över kyrkstaden Fatmomakke, med Kultsjön nedanför och Marsfjällen i bakgrunden. Samtidigt lyssnade jag till ett poddinslag på min koreanska mp3-spelare med Ulrich Deppendorfs analys i tysk tv om krisdrabbade Opels framtid efter försäljning från amerikanska General Motors.

Världen har både vidgats och krympt tack vare en förbluffande kommunikationsteknisk utveckling. Den bryter ned geografiska hierarkier och förutfattade meningar. Stereotypen, ibland även i inlandskommunernas egen marknadsföring, är att man med norrländsk landsbygd i viss mån väljer bort världens brus för lugn, ro och naturliv, att man medvetet ställer sig "lite vid sidan av". Det är en i många avseenden förlegad bild av en inbillad motsättning. Man behöver ofta inte längre välja.
Det lilla, internetorienterade företaget kommer lika snabbt ur blocken på den lilla orten som i betongdjungeln. Den trendtörstande ungdomen kan vara med i matchen på toppvillkor vid älvkanten likaväl som tunnelbaneperrongen.

Modernt landsbygdsliv är förvisso naturskönt med utbud för det stora friluftslivet. Med det erbjuder också global närvaro som aldrig förr. Det brusar i kablar och modem. Medialiserade globala skeenden kan man följa och analysera i stort sett lika lätt från en fjällby som ett café på Manhattan.
Och det är lika självklart att man gör så, med samma delaktighet, i Vilhelmina som i Stockholm.

I lördags anordnades en debatt på Inlandsmässan med rubriken "Guldläge för inlandet". Jag gillade både rubriken på och tonfallet i debatten. Inlandet har, på flera sätt, guldläge. Kombinationen av naturresurser, ett nytt, platsoberoende småföretagande och unga, kvalitetsmedvetna småbarnsfamiljer trötta på förortstristess kan bli en vinstlott för Norrlands inland.

Ett grundläggande lokalt utbud av service, skolor och konsumtionsmöjligheter måste räddas genom de tuffa åren. Och de närmsta städerna som Umeå bli/förbli attraktiva urbana centrum. Men då kan bitarna falla på plats. Inte i form av en jättelik befolkningstillväxt, men i form av bromsad nedgång och långsiktigt återväxt baserad på en mer varierad arbetsmarknad med fler intäktskällor.

Debatten vid mässan bjöd på en konstruktiv blandning: Kärv realism om de djupa problem som finns med skev demografi, genusproblematik och hotad offentlig service. Optimism om de möjligheter som ny teknik, livsstilsmönster i snabb förändring och tunga investeringar skapar. Medvetenhet om hur viktigt det är att motverka stereotypa, ofta självodlade, bilder av Norrland och norrlänningar.

För Västerbottens inland, för gruvorna, för turistbranschen, för företag i nya gebit, för politiken, är det globala perspektivet avgörande. Inlandets överlevnad hänger samman med internationella händelseutvecklingar som påverkar förutsättningarna för jobb och företagande i en globaliserad tid. Att EU-motståndet och euromotståndet varit så starkt i Norrland, som har mest av kanske alla regioner att vinna på internationalism och rörlighet, är svårförklarligt.
Mobiltelefoner, mediaspelare och bredbandsmodem går varma i den nya landsbygd där man är på hugget. På söndag borde det synas också genom ett högt och entusiastiskt valdeltagande i ett Europaparlamentsval som på många sätt är viktigare för inlandskommuner än för storstäder.

Bli först att kommentera

Blir det ett riktigt Europaval 7 juni?

Av , , Bli först att kommentera 0

I min lördagskrönika den här veckan gjorde jag en liten, snabbgenomgång av partierna inför Europaparlamentsvalet:

——————————————–
Blir det ett riktigt Europaval 7 juni?

Det vore skönt, skrev Stefan Kornelius häromdagen i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung, om det här blev det sista Europavalet där man måste förklara varför den unika gemenskapen förtjänar lite mer politisk uppmärksamhet, och varför ett samarbete mellan 27 större och mindre länder är en stor fördel i en rasande snabbt föränderlig värld.
Blir det så?

I Sverige pågår åtminstone tre parallella valrörelser inför Europaparlamentsvalet 7 juni.
En handlar om inrikespolitiken, nästa års riksdagsval och regering vs oppositionen. Den bedrivs av alla, inte minst på partiledarnivå, som vågade man ändå inte låta det senare stå riktigt i centrum.

En annan, inte att underskatta, handlar om själva valhandlingen och Europaparlamentsvalet som fenomen: är det viktigt att överhuvudtaget gå och rösta eller inte?
En tredje, och den viktigaste, handlar om sakfrågor som faktiskt rör Europaparlamentet, eller i varje fall allmänt EU-relevanta teman som även om de inte alltid avgörs i Bryssel hör hemma i en bred Europadiskussion. Den bedrivs framför allt mellan de olika partiernas listkandidater och böljar kring sakfrågor som euron, personlig integritet på nätet, jordbrukspolitiken, utsläppsmål i klimatprogrammen, kampen mot internationell brottslighet, jaktfrågor och sjukvård över gränserna, men också om synen på EU överhuvudtaget.

Fortfarande är det de nuvarande riksdagspartierna som dominerar även Europaparlamentsvalet. Men vilka som har medvind av dem är svårbedömt.

Moderaterna – som fått kritik för att ha satsat på en nationellt självgod framtoning i sin valkampanj men som har tunga statsråd och är snubblade nära att bli största parti i opinionsmätningarna – och socialdemokraterna – som utstrålar allmän tvehågsenhet inför det här valet med ett även internt ifrågasatt val av toppkandidat – hoppas nog att inrikespolitiken ska väga tyngst för väljarna. Då kan moderaterna bli valvinnare och socialdemokraterna undvika ett ras.

Centerpartiet lider fortfarande under sitt klassiska nja, med stor spännvidd från djup EU-skepsis till ärlig EU-entusiasm. Det gör centerns kontaktyta till olika väljargrupper bredare än de andra mindre partiernas, men också profilen något luddigare. Om det är en framgångsrik helgardering med flexibilitet från söder till norr eller en omöjlig ekvation som gör att både EU-anhängare och EU-motståndare söker sig någon annanstans är en öppen fråga.

Kristdemokraterna har med tanke på partiets jobbiga läge i opinionen inte mycket att förlora och är kanske det parti vars kandidater mest målmedvetet driver enskilda, begränsade sakfrågor i hopp om att få fäste i debatten. Kd:s envetna och inopportuna framhävande av exempelvis alkoholpolitiken är värd en eloge. Om det räcker till förnyat mandat i Europaparlamentet är dock tveksamt. Kanske med hjälp av en del moderata stödröster.

Vänsterpartiet är ensamt av riksdagspartierna att kräva svenskt utträde ur Europeiska Unionen. Det är ett budskap som attraherar allt färre i takt med att medlemskapets och unionens fördelar blir uppenbara, men ger samtidigt vänsterpartiet en möjlighet att vinna en hård kärna av EU-motståndare.

De två riksdagspartier som borde ha mest att vinna, om än utifrån olika utgångspunkter, på en entydig Europavalrörelse är nog folkpartiet och miljöpartiet.

Sedan miljöpartiet svängt i synen på det svenska EU-medlemskapet och samordnat sig mer med EU-positiva gröna partier ute i Europa borde man ha möjlighet att bredda sin väljarbas. Men miljöpartiets nya, mer konstruktiva attityd motsägs av att toppkandidaten fortfarande tycker att det svenska EU-medlemskapet är fel. Det är inte särskilt trovärdigt. Av oppositionspartierna ligger Mp rimligen ändå närmast en valframgång.

Folkpartiet har, tillsammans med piratpartiet, bäst tajming i den här valrörelsen. Att gå till val som det mest Europavänliga partiet, i ett skede när klimathot och global lågkonjunktur får de flesta att inse behovet av fördjupat internationellt samarbete, ger ett liberalt försprång. Folkpartiet är det parti som bäst undviker en nja-stämpel, trots irrelevanta kärnkraftsutspel. Folkpartiets dilemma är att det lätt kan tolkas som förnekande av missförhållanden inom unionen. Utmaningen för partiets toppkandidater blir att ge EU-entusiasmen en kritiskt tänkande och reforminriktad, inte naiv och godtrogen, framtoning.

Desto hårdare konkurrens får de etablerade riksdagspartierna ju mer valrörelsen handlar om Europaparlamentet – också om utrymme och uppmärksamhet från de fyra övriga partier som hoppas på nya eller bevarade mandat i Europaparlamentet. Har uppstickarna några chanser?

Piratpartiet lever på integritetsfrågan och torde ha någorlunda goda chanser att knipa minst ett mandat om mobiliseringen på nätet omsätts i mobilisering till valurnorna. Den relativt korta valrörelsen gör att partiets utpräglade enfrågekaraktär inte blir lika belastande som vid ett riksdagsval.
Den kritiska granskningen av partiet i övrigt blir knappast heller lika omfattande som den skulle bli om kraven på sammanhängande politik som möjliggör ett ansvarsutkrävande vore större. Ett piratmandat blir en väckarklocka för inte minst allianspartiernas ledningar om att kritiken av det framväxande storebrorsamhället är på allvar.

Junilistan, nu med Sören Wibe i spetsen, gynnas framför allt om de gamla, lite abstrakta ja- och nej-motsättningarna från 1994 väcks till liv. Men eftersom det svenska medlemskapet är mindre ifrågasatt är någonsin och eurons popularitet växer är Junilistan sannolikt på väg att åka ut efter en mandatperiod i Europaparlamentet. Möjligen kan man ta ett mandat på socialdemokraternas bekostnad.

Sverigedemokraterna åker förhoppningsvis på ett rejält bakslag utan att komma i närheten av något mandat, och inget i debatten just nu tyder på att de skulle ha fått särskild medvind. Men hur deras främlingsfientliga budskap går hem under ytan av debatten är alltid osäkert och det finns ingen anledning för de övriga partierna att sänka garden. Det är viktigt att extremister och nationalister till höger och vänster inte lyckas ta genvägen via Europaparlamentsvalet till nya plattformar.

Feministiskt initiativ får svårt att vinna tillräckligt stöd den här gången också. Partiet når, trots Gudrun Schymans förmåga att driva valkampanj, inte ut i debatten på alls samma sätt som i de senaste valrörelserna. Ett mandat för Fi vore en jätteskräll, även om den konservativa antifeministiska motrörelse som tagit fart i samhällsdebatten säkert ger en viss mobiliseringseffekt även för Fi.

Valtemperaturen känns, med tanke på farhågorna för rekordlågt intresse från medborgarnas sida, hetare än väntat inför 7 juni. Om det sedan faktiskt omsätts i högre valdeltagande, jag tror det, är som alla experter påpekar ovanligt svårt att förutsäga. Och hur mandaten fördelar sig beror mycket på huruvida det i första hand får karaktär av Europaval eller inrikespolitisk val.
Spännande är det i alla fall.

Bli först att kommentera