Ett privilegium att få rösta i en fri demokrati

I min sista ledarkrönika innan valet motiverar jag varför jag efter moget övervägande, efter en turbulent mandatperiod med inte minst vanskötta integritetsfrågor, ändå ger mitt socialliberala stöd åt alliansen i årets val.

——————————————————

Privilegium att få rösta i en fri demokrati

Jag är gammeldags och röstar på valdagen. Det är en högtidsstund och ett privilegium att få göra det som fri medborgare i en demokrati. Man bör påminna sig om det, när gnället mot politik, politiker och valrörelse blir till stereotyp jargong så här de sista dagarna inför ett val. På söndag har vi ett antal i grunden anständiga och kompetenta partier att välja mellan, med många hårt arbetande och eftertänksamma politiker på de olika listorna som vi kan kryssa och två regeringsalternativ med någorlunda sammanhängande föreställningar om vad de vill för de kommande åren som vi kan ta ställning till.

Jag kommer, i regeringsfrågan, att ge alliansen mitt stöd i årets val. Det har under mandatperioden inte alltid varit en självklarhet. Alliansen är fortfarande inte en regering som får mig att jubla. Delvis väcker den min frustration. Det har funnits ögonblick under den här mandatperioden när jag gett upp hoppet om den.

Men den är utifrån ett socialliberalt perspektiv det bästa av de existerande regeringsalternativen när det gäller att värna de ekonomiska förutsättningarna för välfärd genom en bättre politik för jobb och småföretagande, bryta ned gamla, stelbenta byråkratiska system inom vård och omsorg genom valfrihetsreformer och skapa en skola där utrymmet för individanpassad pedagogik är större, läraryrket stärks, mobbing motverkas och elever med särskilt behov av stöd får det så tidigt som möjligt. Ur ett norrländskt perspektiv har de reformer som alliansen genomfört för investeringar och nya näringar varit framåtsyftande och nödvändiga för landsbygdens tillväxt.

Men alliansen har också varit en besvikelse på flera områden sedan den tog över. För egen del vill jag framför allt lyfta fram två där jag tycker att regeringen varit usel respektive cynisk: integritetsfrågorna och asyl- och flyktingpolitiken.
FRA-lagen, Ipred-direktivet, Datalagringsdirektivet, drogtestpopulism, övervakning, rigida säkerhetskontroller, registervansinne – den personliga integriteten har varit dörrmatta i hela västvärlden de senaste åren. Ändå har integriteten varit valets bortglömda fråga nummer ett. Varken FRA-lag eller Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet blev någon väckarklocka för de etablerade partierna. Det är bedrövligt. Skulle jag välja ut en fråga som den allra viktigaste, och kanske också mest komplexa, för det fortsatta 2010-talet blir det just den personliga integritetens ställning.

Innovationer inom kommunikation och teknik bryter ner gränser och hierarkier, frigör kreativitet, ökar tillgängligheten och förenklar möten mellan människor. Men utvecklingen skapar också – samtidigt – ökade möjligheter till övervakning, informationslagring och integritetskränkningar. Det är inte ett argument mot innovationerna, utan mot de politiska reaktionerna.

Vi lever i en fantastisk tid. Men som alla epokskiften där sociala och kulturella mönster förändras, lever vi också i en tid med många fallgropar om inte mänskliga rättigheter värnas. Där har inget av regeringsalternativen i mina ögon haft särskilt mycket intressant att säga, och båda har haft en hel del förfärligt att anföra. Det bådar inte gott.

Enfrågepartier är inget för mig, definitivt inte i ett riksdagsval där alldeles för mycket står på spel när det gäller ekonomin, välfärden, företagsklimatet och utbildningssektorn. Enfrågeperspektivet motsvarar inte heller min syn på hur ett parlamentariskt ansvarsutkrävande för en politisk helhet ska gå till. Men jag har, trots att partiet har en sämre ledning än det förtjänar och jag i efterhand är tveksam till om det var så klokt av dem att verkligen kandidera till riksdagen, respekt för Piratpartiet. Det kommer av allt att döma även fortsatt att ha en viktig roll att spela som opinionsbildare och påtryckare i frågor som det politiska etablissemanget skuffat längst ned på alla prioriteringslistor och inte riktigt verkar ha kompetens för att hantera.

Jag erkänner gärna också, på temat småpartier, en svaghet för feministiskt initiativ som inte förlorat sin legitimitet som viktig påtryckare i den under hela valrörelsen nedtonade jämställdhetsfrågan (trots att partiet gjorde bort sig när de helt slöt upp bakom det rödgröna ”hylla ROT, hata RUT”-patriarkala regeringsalternativet). Varken Piratpartiet eller Fi lär ha någon chans att komma in i riksdagen, men debatten skulle vara fattigare utan dem och det ska de ha eloger för.

I asyl- och flyktingpolitiken har den här regeringen bara varit marginellt bättre än den tidigare socialdemokratiska, och det är inget högt betyg. Nästan varje gång som känslan för solidaritet och medmänsklighet på det området satts på prov – vid utvisningsärenden, i diskussionen om papperslösas rätt till vård, i frågan om anhöriginvandring – har allianspartierna reagerat med tvehågsenhet, harklanden och då och då med upprörande lagförslag. Den efterlängtade reformen för mer arbetskraftsinvandring tillsammans med miljöpartiet ger stora plus. Men när det gällde i övrigt betedde sig alliansregeringen vanligtvis som sina socialdemokratiska föregångare 1994-2006, och det var trist att se.

De rödgrönas kritik av sjukförsäkringsreformernas syften och principer, aktuellt de senaste dagarna, betraktar jag däremot som ren och cynisk förljugenhet. Oppositionens ledande företrädare talar mot bättre vetande och använder enskilda fall av oacceptabla, grymma och felaktiga tillämpningar – som måste upphöra oavsett regering – från Försäkringskassans sida, trots att man själva försökte gömma undan sådana fall när man själva hade makten. Det är ett ynkligt sätt att bedriva valrörelse på.

Alliansen har börjat reformera ett systematiskt utanförskap som var omänskligt i ordets rätta mening. Mer behövs göras. Upprörande fall av felaktig lagtolkning måste uppmärksammas, men de är inget som Fredrik Reinfeldt kan lastas mer för än Göran Persson kunde det när liknande idiotier förekom under S- regeringar.
Men de rödgrönas kritik mot alliansen för att långsamt frångå den generella välfärdens principer i ersättningsnivåerna och taken inom socialförsäkringarna, även sjukförsäkringen, saknar inte grund. Där har alliansen helt enkelt inte förmått svara på vad den vill på sikt. Det är svagt.

Och så är det ju, att det växlar från område till område. Det finns inget svart och vitt. De som alltid håller på bara ett lag, och alltid hånar allt vad motståndarna gör, som alltid bara vantolkar, smutskastar, slänger tillmälen omkring sig, har inget förstått.

till sist handlar ett val dock om att välja, att väga för och emot och komma till en slutsats. Jag tror inte att alliansen i nuvarande form har inneboende energi, samhällsanalys och idékraft för mer än högst en mandatperiod till. De mest spännande koalitionerna för kommande decennier hoppas jag ser annorlunda ut. Jag skulle välkomna socialliberala partisammanslagningar i mitten mellan folkpartiet och centerpartiet, ett mer fristående miljöparti, en nytänkande socialdemokrati och nya moderater, kanske sammanslagna med Kd, som inte fastnar i fällan att söka ta över de gamla socialdemokraternas grötmyndiga roll i svensk politik.

Men nu är det 2010 och det inte läge för drömmerier. Ett antal länder har under finanskrisen visat hur snett det kan gå om inte regeringsutövandet sköts kompetent och ekonomin hålls under kontroll. Alliansregeringen hanterade finanskrisen på ett föredömligt sätt. De rödgröna, trots bekväm oppositionsställning, agerade under finanskrisens hetare fas däremot panikslaget. Hade deras infall omsatts i regeringspolitik hade Sverige farit ned i en långt djupare kris. De bestod inte testet.

I de rödgrönas Sverige finns – inte för att de önskar det, men för att deras politik är slarvig i sin analys – risken att vi halkar tillbaka i likgiltighet inför socialt utanförskap, i axelryckningar inför mobbing på skolgårdarna, i acceptans av sociala klyftor i klassrummen, i en pessimistisk syn på landsbygden, i en återbyråkratisering av vården, i en socialistiskt färgad syn på företagare som ”motståndare” och i en negativ attityd till tjänstesektorn. Miljöpolitiken, där oppositionen är bra, väger inte upp detta för mig.

Vikten av att hålla ihop Sverige ekonomiskt, socialt och regionalt, i en humanistisk känsla för att alla människor är unika, att vi ska respektera varandra, att vi ska lyssna på varandra och att ingen människa kan reduceras till en anonym kugge i ett maskineri, är ett tungt vägande skäl för mig när jag ger alliansen en chans till.
Det sker utan entusiasm, i väntan på för framtiden mer spännande alternativ, men också i stark önskan om att Sverige ska få en stabil majoritetsregering där inga främlingsfientliga krafter har några möjligheter till inflytande över ett land som sedan urminnes tider varit som bäst, rikast och mest framgångsrikt när det bejakat öppenhet, invandring, nyfikenhet och mångfald.