Slå ihop folkpartiet och centerpartiet är budskapet i den här ledarkrönikan, som fortsätter resonemangen från gårdagens krönika.

--------------------------------------

Slå ihop folkpartiet och centerpartiet

Eftervalsdebatter kan vara historielösa på olika sätt. De kan överdramatisera dagsläget utan måtta. Och de kan låtsas som om ingenting har hänt, utan att vilja kännas vid det större perspektivet.

Folkpartiet och centerpartiet har ofta excellerat i överdramatisering. Nu är känslan att de prövar motsatt strategi. Det är inte rådligt. Statistiken över de senaste decenniernas valresultat är åtminstone allt annat än munter för de traditionella mittenpartierna.

I valet 1976 Fp och C tillsammans drygt 35 procent av rösterna. 1979 hade det krympt till 28,7 procent. Sedan fortsatte det: 1982: 21,4 procent, 1985: 26,6 procent, 1988: 23,5 procent, 1991: 17,6 procent, 1994: 14,8 procent, 1998: 9,9 procent, 2002: 19,6 procent, 2006: 15,4 procent, 2010: 13,6 procent.

Det växlar lite, men ingenting tyder på något annat än att den långvariga trenden fortsätter. Från 35 procent tillsammans när de icke-socialistiska partierna vann regeringsmakten 1976 till 13,6 procent i förra höstens val – det är faktiskt dramatiskt så det räcker, klockan klämtar.

Sedan 1976 har mycket hänt som förklarar den utvecklingen. Miljöpartiet har tillkommit och på senare år utövat en starkare dragningskraft även på liberaler. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldt blivit ett i många frågor pragmatiskt mittenparti. Kristdemokraterna har etablerat sig som riksdagsparti och lockat en del ideella folkrörelseförankrade väljare.

Som kompensation har även socialdemokraterna tappat många väljare, och riskerar om partiet skulle följa sina rödaste debattörer och börja försöka konkurrera med vänsterpartiet om vänstersocialistiska procentenheter på marginalen att tappa fler, men de har inte gått till varken folkpartiet eller centerpartiet, utan till moderaterna och miljöpartiet. Både Fp och C tycks ha tappat sina tidigare ställningar som starka ”nästbästa-partier”.

Så faktum återstår: om ingenting händer som bryter mönstret är det bara en tidsfråga innan väljarna skickar ut ett av de två traditionella mittenpartierna ur riksdagen. Och även om mönstret bryts, nedgången upphör och partierna lyckas hålla sig på nivån från valet 2010, lite som kommunicerande kärl med knapp marginal över fyraprocentspärren, innebär det att de två partier som i dag betecknar sig själva som liberala står svagare än de någonsin gjort i den svenska demokratins historia.

Det talas med rätta om socialdemokraternas kris. För tre fjärdedelar av alliansen är krisen, faktiskt, inte mindre. För Fp och C finns därför all anledning att överväga om det inte är läge, idén har rötter i sjuttiotalets diskussioner på temat, att sluta titta snett på varandra, sluta ha fördomar om varandra, inse att man ligger varandra nära och helt enkelt slå ihop partierna; först genom valtekniska samarbeten, sedan genom samgående.

"Det är naturligtvis ingen konst att torna upp teoretiska svårigheter för ett närmare plitiskt samarbete mellan folkpartiet och centerpartiet. Detta ägnar man sig också just nu med frenesi åt på höger och vänsterhåll. Visst finns det stora skiljaktigheter i vissa programpunkter och intagna ståndpunkter. Men politik är alltid att arbeta med faktiska och praktiska möjligheter. Det blir säkert inte bara nöjsamt för någondera parten att eventuellt gå i par under ansvarets ok - om valet utfaller så att den möjligheten skapas - men svårigheterna är knappast större än att de kan övervinnas med praktiska grepp och god vilja."

(VK:s politiske chefredaktör Matts Balgård i en ledare 5 september 1960)

I senaste numret av Liberal debatt föreslås just ett sådant nytt parti, man leker med namnet centerliberalerna och diskuterar tanken i flera läsvärda bidrag. Kompromisser i vissa sakfrågor, svåra utmaningar i några (energipolitiken exempelvis) medan exempelvis Fp:s skolpolitik och C:s småföretagarpolitik anses kunna tas över som de är när det ena partiet inser att det andra helt enkelt kommit längre på ett område. Redan i Liberal debatts lilla utkast händer det saker.

Jag har varit inne på att Fp och C bör gå samman återkommande här på ledarsidan och ska bara kort upprepa några av mina egna argument: eftersom det inte finns någon borgerlig ideologi eller idétradition – försök att koka soppor på den spiken till trots – och eftersom alliansen knappast har bärkraft för mer än högst ett par mandatperioder till, så skulle svensk politik må bra av en organisatoriskt bredare liberal partibildning som inte ständigt tvingas oroa sig för fyraprocentspärren.

Dessutom skulle en socialliberal mitt (i vid mening, de ideologiska underbeteckningarna är mindre intressanta i sammanhanget) bestående av FP, C och Mp utgöra en intressant bas för framtida regeringsbildningar – ömsom med M, ömsom med S – när blockpolitiken bryts upp och nya samhällsproblem kräver ansatser som de två stora förvaltarpartierna, en viktig funktion som jag inte vill nedvärdera, inte är pigga nog för själva. Det är inte givet att en sådan ny partibildning skulle få två plus två att bli sju, men det skulle ge större arbetsro och mod åt liberala idépartier vars ideologiska instinkter redan i dag – gömda bakom trötta föreställningar om ”borgerlighet” – saknats i en del frågor.

Men det finns en annan aspekt, en folkrörelseaspekt, på frågan också, som blir extra intressant ur exempelvis ett Västerbottensperspektiv. Större medlemsbas, fler röster, kompletterande perspektiv och starkare lokalorganisationer stärker idéarbete och samhällsförankring. Partierna har i dag svårt att skaka liv i sina avdelningar på landsbygden, även i kuststäderna; för få deltar, samma få sköter det mesta, allt har redan tuggats till leda i den lilla kretsen, den fräsiga diskussionen avstannar, inte på grund av bristande vilja eller kompetens, utan på grund av avsaknaden av spännvidd och laddningar.

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.