Etikett: Kolbäcksbron

Kolbäcksbron när solen står rätt

Av , , 1 kommentar 6

"Vi tog det genast till vårt hjärta", sa kommunalrådet. "Djärvheten och framtidstänkandet vann över försiktigheten och sparsamheten", skrev VK:s ledarsida 1995.

Om Kolbäcksbron – och om broarna som ingenjörskonst och inspiration för film och litteratur – handlar femte delen i min serie "50 skäl att fascineras av Västerbotten". I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

De tidigare delarna i serien kan läsas här:

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

———————————————

Kolbäcksbron när solen står rätt

"Throughout the history of mankind, significant cities have been located almost exclusively on the principal waterways and accordingly are the sites of the great bridges of the world. Many other important bridges are located far from population centers but on traditional routes of trade or conquest. In either case, the process of seeking out these bridges leads on to some of the most fascination places on earth."
(Ur: Bridging. Discovering the beauty of Bridges" av Robert S. Cortright)

”Förslaget som vi har fastnat för är det smäckraste. Vi tog det genast till vårt hjärta. Det är en vacker bro och vi var eniga om att detta var det bästa förslaget. Vi vill inte att den ska smygas in i landskapsbilden, utan att den ska väcka uppmärksamhet.”

Det sade dåvarande kommunalrådet Margot Wikström till VK tidigt i mars 1995, när kommunledningen bestämt sig för att förorda en så kallad pylonbro, en snedkabelbro, över älven via Ön mellan Teg vid flygplatsen och Holmsundsvägen-Kolbäcksvägen.
Det förslag som tjänstemannagruppen rekommenderat, en platt balkbro, avfärdades som ”alltför anonymt”.

Några månader tidigare hade VK:s chefredaktör Olof Kleberg i en krönika argumenterat för just en pylonbro:

”Umeå ligger platt. En bro kan ge en stad karaktär. När det nu ska byggas en bro i centrum borde den ge staden något nytt, bli ett skönt blickfång, inte bara en förbindelseled mellan sydsida och nordsida. Man behöver kanske inte gå till så kända broar som Karlsbron i Prag, Kedjebron i Budapest eller Tower Bridge i London. Men de är exempel på särpräglade broar som inte nödvändigtvis smälter in i miljön. Numera utgör de en del av sina städers identitet. Två av de pylonbroar som deltog i tävlingen har just den utmanande, fantasieggande karaktär som jag menar skulle ge en accent åt Umeås flackhet.”

Tre år senare inleddes byggnationen av Kolbäcksbron, och sex år senare, 2001, hölls invigningen. Bron är, i mina ögon, Umeås vackraste byggnadsverk och blickfång.

Kolbäcksbron håller också på att bli en port för Umeå, mer i dag än för tio år sedan. Den ansluter direkt till flygplatsen och är det första som tågresenärer lägger märke till vid ankomsten till centrala Umeå. Och för bilresenären söderifrån, som ser pylonen sticka upp ur skogen långt borta, är det något att mäta avståndet med sista biten. Anblicken av Kolbäcksbron kan symbolisera vägen bort från den här jävla staden, för dem som känner så, och återkomsten till den här fantastiska staden, för dem som känner så.

”Det finns flera faktorer som kan konstituera att en bro har ett kulturhistoriskt värde. Det är i första hand att den är en god representant för sin typ av broar och sin tid. Det kan också ha att göra med brons tillkomsthistoria eller märkliga händelser som ägt rum i anslutning till den.”
(Kristina Dalgård i ”Broar i Västerbottens län. En kulturhistorisk inventering.”)

Kolbäcksbron är inte spektakulär på ett vårdslöst sätt, förhäver sig inte. På en tillfällig besökare gör den sannolikt inte mer än ett tillfälligt intryck. Man frestas att kalla den lagom.

Den är inte längst, inte högst, inte äldst, inte yngst av Norrlands broar, inte mest avancerad, inte mest omskriven, inte charmigast, bjuder inte den maffigaste utsikten. Västerbotten har många broar med större kulturhistoriskt värde. Men Kolbäcksbron är i sin utformning, sina proportioner, sitt läge och sina växlande uppenbarelser – hur den blänker i solen, lyser i mörkret, speglar sig i älven beroende på årstid och dygnstid – omistlig i stadsbilden.

Broar som tekniska konstruktioner handlar om att beräkna och förutse det komplexa samspelet mellan olika krafter – dragkrafter, tryckkrafter, krafter från vind och vatten – i ett permanent språng över djupen. Ett misslyckande, en felaktig beräkning, en svag konstruktion, ett murket material, kan sluta med katastrof.

Så har det varit sedan de första broarna av sten och trä, och så har det förblivit in i stålets och betongens epok. Steg för steg har byggteknik och material förfinats. Broar är ett av de vackraste uttrycken för den ingenjörs- och byggkonst som legat till grund för välstånd och utveckling.

”Vi ställde upp för att låta oss fotograferas av en kringresande fotograf. Det fotografi jag bevarat från detta tillfälle är för övrigt det enda synliga beviset på att jag deltagit i detta för sin tid och sina resurser ofantliga brobygge. Det enda beviset således, trots att jag under hela uppförandetiden basade över stenkrossen, och alltså nästan hälften av det byggnadsmaterial, som finns i detta ståtliga byggnadsverk, så att säga passerat genom mina händer.”
(Ur Sune Jonssons roman ”Brobyggarna” från 1969)

Broar har varit viktiga genom människans historia, från spångar över bäckar till broar över hav. De har vidgat horisonter och bidragit till handel, mångfald och rörelse. De har underlättat transporter av människor, varor och idéer – och av krig. Broarna har varit redskap för det bästa i människor, och det sämsta.

Men broar är inte bara teknik och transportlösningar. ”Broar har alltid utövat ett starkt grepp om människors fantasi”, skriver Lionel Browne i ”Broar. Från akvedukter till Öresundsbron, ”vi kan väl knappast tänka oss någon annan form av byggnadsverk där tekniken är så nära sammanvävd med estetiken.”

Broarna är miljöer som litteraturen och filmen ständigt återvänder till.  För den som vill dramatisera en scen, hetta upp ett ögonblick, pressa samman en berättelse, är broarna lockande platser. Det är krigens broar och kärlekens broar, i storstad och vildmark, urgamla broar och broar som rasar, spionernas broar och frihetskämparnas, broarna för ångest och kyssar, avsked och återseenden.

Det är Morgonljusets bro mellan Gröna Ängars ö och Landet på andra sidan vattnen, det är bron över floden Kwai och Westminster bridge en tidig morgon i London 1802.

Kolbäcksbron hade kritiker när det begav sig. Arkiven bjuder hetsiga debatter mellan förespråkare och motståndare. Det hade med miljöläget, konsekvenserna för Ön, kopplingen till vägpaketet och finansieringen att göra. En del är kontroversiellt än i dag.

Men ibland är det skönt att komma som inflyttad till ett fullbordat faktum, när strider redan svalnat, och man bara kan konstatera i efterhand att något blev lyckat.

"Nu när allt står klart och alla beundrar de nya möjligheterna och imponerande vyerna – och den förkortade vägsträckan – så är alla motigheter glömda."
(Om konflikterna innan Höga Kusten-bron byggdes, ur Gunnar Hedins "Broar i Sverige och världen")

”Förändringens vindar blåser även över våra broar precis som över allt annat i samhället”, skriver Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade i ”Våra broar – en kulturskatt”. ”Broar slits, broar blir förklena för att bära den allt tyngre och snabbare trafiken, broar kan vara olämpliga från trafiksäkerhetssynpunkt och broar kan överges när väg- och bansträckningar ändras.”

Om broar åldras med värdighet, hur länge de fyller sina syften, kan man aldrig veta. Men mitt intryck är att Kolbäcksbron på ett decennium blivit mer allmänt respekterad än den övergripande trafikplanering som födde idén, på något sätt lyft över andra motsättningar.

Om Kyrkbron är bron i Umeå som man skulle vilja lyfta bort, göra om, utforma och planera annorlunda, så är Kolbäcksbron den som blev rätt från början.

Jag gissar att det finns en och annan tidigare Kolbäcksbromotståndare i Umeå som likt en och annan gammal motståndare till Öresundsbron i Malmö, med tiden tagit den stora, stygga till sitt hjärta. Som rentav tycker att den är alldeles väldigt fin, när solen står rätt.