Bekymmersam ’vi är bäst ändå’-stämning inom kommunen

I går arrangerade Svenskt Näringsliv och Umeå kommun ett möte för att diskutera den undersökning av det lokala näringslivsklimatet i Sverige som visade att Umeå rasat från 103:e plats till 152:a plats, och där lägst betyg delats ut åt den kommunala servicen och byråkratin.

Läge för självkritik, läge för en ingående diskussion om vad som bör göras, läge för ödmjukhet och respekt för att inte alla jublar över företagsklimatet i Umeå?

Givetvis inte.

Anfört av Roland Carlsson från Umeå Kommuns Näringslivsservice slog mötet direkt fast tesen att de företagare som delat ut lägre betyg i undersökningen förmodligen var gnälliga norrlänningar utan kunskap i hur man bör svara på enkäter.

Sedan rullade, med några hedervärda avbrott, de ömsesidiga lovorden från Stadshuset och närvarande företagare på om hur fint det fungerar i Umeå, hur bra alla samarbetar och hur orättvis och missvisande undersökningen är.

Den enda kritik som fick riktigt gehör var att kommunens tjänstemän måste öka sina kunskaper om näringslivet, och att kommunen förmodligen varit för dålig på att kommunicera ut till företagarna hur föredömligt allting i övrigt är i Umeå – och att resten är medias fel.

Av den dominerande stämningen på mötet att döma var slutsatsen att småföretagarna, gnälliga norrlänningar som inte kan fylla i enkäter på rätt sätt, inte fattar hur bra de har det, men med bättre informationskampanjer ska det nog bli bättre resultat i undersökningen nästa år.

Det är kanonbra för Umeå att ledande företagare – de som hittat rätt i systemet och är inne i värmen – och kommunledningen samarbetar och trivs ihop. De nära relationerna vinner alla på.

Och även om jag personligen har svårt för en stämning av ryggdunkar och illa dolt förlöjligande av utomstående kritiker, så skiljer sig Umeås etablissemang på den punkten inte från andra städers.

Problemet är ett annat. Umeås företagsklimat är helt okej, och för de som redan lyckats och etablerat sig naturligtvis ännu bättre. Om målet är att behålla Umeås nuvarande ställning, nivå och konkurrenskraft så är undersökningen i går inget stort problem. Läget är under kontroll.

Men när kommunen hamnar först på 152:a plats i en nationell ranking av företagsklimatet och de ansvariga från stadshuset och mäktiga företagare menar att allt i huvudsak är frid och fröjd, så kastar det ett lätt löjets skimmer över de storslagna målsättningar som kommunen i övrigt säger sig ha om att växa rekordartat och bli en tillväxtregion av högsta europeiska klass.

För vill man växa, skapa en arbetsmarknad som lyfter Umeå upp till en annan division och förvandlar parollen "Vi vinner i Umeå" till något annat än ett sätt att tysta debatten, då behövs det nya företagare, nya invånare, nya aktörer, nya idéer och ett mycket bättre företagsklimat än det som tagit staden upp dess nuvarande nivå.

Ambitionen kan inte vara att sitta nöjd, utan att bli bättre.

Då har attitydundersökningar av företagsklimatet stor betydelse, och då är det helt avgörande hur öppen och lyhörd kommunen är för kritik och invändningar från dem som inte redan tillhör "gänget".

Om attityden är att smått förlöjliga kritiker för att slippa svåra frågor, avvisa allt missnöje som missförstånd och trots en medioker placering i en undersökning pumpa upp en "vi är bäst ändå"-stämning på möten där den konstruktiva kritiken och den ödmjuka självkritiken borde råda – då kommer inte Umeå att kunna ta nästa steg i utvecklingen.

Att inte vilja acceptera det berättigade i återkommande kritik är en klassisk väg till stagnation.

Vi vinner i Umeå?

Inte om halleluja-stämningen överlever till och med en 152:a plats.