Kulturens frihet innefattar rätten att ibland misslyckas

Jag hade inte heller tänkt ge mig in i den här debatten eftersom jag inte såg uppträdandet och inte kan förstå att en modern kulturstad med så gott rykte som Umeå kan chockeras så väldeliga över att det skvätter lite på en performance-scen.

Man måste inte – kan inte – gilla all kultur och man får gärna kritisera, debattera och bli rasande på konstverk utan att det är något konstigt eller kulturfientligt med det.

Vanliga medborgares protester är därför helt i sin ordning.
Ett levande kulturliv förutsätter en debatt, att människor bryr sig om det som görs och inte står likgiltiga inför genrefrågor eller kvalitetsaspekter.

Att Norrlandsoperan får skäll är därför inget problem och inte heller något att rycka på axlarna åt.

Man måste bearbeta kritiken, precis som kritikerna bearbetat konstverket eller åtminstone ryktena kring det.

Kulturen är inget skyddat rum, tvärtom, där ska alla dörrar stå vidöppna för meningsutbyten som dessa.

På ett personligt plan: jag har, som kulturvän, inget problem med att rakt ut bekänna: kissande performance-artister är inte min grej, det är inte något som jag engageras av eller vill titta på.
(Även om uppmärksamheten kring just detta konstverk visar att den här typen av performance ännu inte, som jag trodde, hunnit bli så gängse att den framkallar gäspningar snarare än protester.)

Men ett kulturutbud som bara utformas i enlighet med någon viss smaknorm om vad som är god och dålig kultur, förnuftig och idiotisk kultur dör sotdöden.

Kulturlivets frihet, oberoende och rätt att experimentera är en grundbult i det demokratiska samhället. Accepterar man den principen accepterar man också kulturens rätt att ibland misslyckas, spåra ur, bryta död mark, i sitt ständiga sökande.

Kulturens frihet gäller också rätten att ibland kanske inte tilltala någon alls.

Därför är det en skillnad mellan när enskilda medborgare protesterar mot enskilda konstverk utifrån ett smakperspektiv och när ledande politiker gör det.

Börjar makthavare översätta sin personliga, estetiska smak till principer för vilka verk som ska vara tillåtna på skattefinansierade scener är vi illa ute.

Och vill de ändå göra det – vilket i och för sig är deras rätt – så bör de först i god tid innan nästa val gå ut med budskapet till väljarna att de vill ändra kulturpolitikens hittills av alla partier erkända utgångspunkter.

Den debatten är långt större och mer principiell än ett enskilt konstverk.