Smålustigt och småfånigt, men också smart, måste man väl säga om Sundsvalls försök att varumärkesskydda begreppet "Norrlands huvudstad".

Titelsjuka är en sak – på sikt avgör förstås alltid verkligheten vilken stad som är het, attraktiv och stadd i mest dynamisk utveckling i en region.

Förmodligen är det precis det som oroar strategerna i Sundsvall när de blickar norrut längs kusten och ser Umeå på kartan…

Men att det blir konkurrens och prestigekamp – med bevarad humor förstås – byggd på offensiv anda och framtidstro mellan städer som Umeå och Sundsvall är bra för båda.

Och det utgör en nyttig påminnelse för politikerna i Umeå att det finns fler kommuner där ute som sätter upp mål för framtiden, att konkurrens råder och att inga medaljer som glänser i backspegeln garanterar något för fortsättningen.

Men varumärkesskydd i all ära – det är vad som dyker upp i människors tankar, vad man spontant associerar till, när man hör ett begrepp, som är det viktiga.

Det borde ju, får man väl lov att säga här, tala för Umeå.

När nu FN:s klimatpanel släppt sin rapport med förslag om vad som bör göras mot den globala uppvärmningen bör det finnas förutsättningar för nya internationella åtaganden.

Rapporten i sig visar att möjligheterna är stora – och det mesta bygger faktiskt på utveckling, innovationer och nytänkande som inte leder bakåt utan framåt.
Man får inte heller glömma att en fortsatt tillväxt och nya, gröna teknikframsteg är nödvändiga för att minska konsekvenserna i fattiga delar av världen av den uppvärmning som redan är på gång.

Den svenska regeringen bör driva på inom EU, och EU bör driva på globalt, för ambitiösa målsättningar och konkreta handlingsplaner.

Därmed inte sagt att det finns några enkla lösningar som i ett slag förändrar allt. Det gäller att handla snabbt, men på bred front och med balans mellan olika åtgärder. Vi hade en ledare om detta i går.

Skolornas arbetsmiljö är en väldigt viktig fråga. Den kan vi knappast uppehålla oss vid för länge.

Hörselskydd eller inte handlar framför allt om en bullernivå och en stöknivå, eller om närvaron av för många intryck, inte om mobbning och övergrepp som mycket av debatten annars brukar kretsa kring.

Jag tror dock att man måste börja i det sistnämnda.

Det är en befrielse att det nu i den politiska debatten äntligen börjar växa fram en konsensus kring åsikten att alla barn ska kunna gå trygga och säkra till skolan och att offren för våld och trakasserier inte längre ignoreras eller indirekt skuldbeläggs av en politisk majoritet.

Utan en grundläggande trygghet går det inte att skapa kreativa, lustfyllda, koncentrerade miljöer.

Som säkert har framgått är jag en anhängare av det mesta i den nya regeringens skolpolitik, både när det gäller omfattande åtgärder mot mobbning och ett återupprättat kunskapsperspektiv.

Men det finns en punkt där jag blir lite nervös av en del ordval hos alliansen, ett sätt att tala om ordning och reda som för tankarna till lydnad och disciplin.

Det är en avgörande skillnad mellan en ordning byggd på lugn, trygg och kreativ arbetsmiljö och en ordning byggd på disciplin.

Och det är viktigt att inte förväxla outsiderskap, bohemeri, självmedvetenhet och ovilja inför konventioner med oordning och bråk.

Jag upplevde under min skoltid hur lätt det var att bli ifrågasatt eller avkrävd en förklaring, inte för att man störde, utan för att man avvek från normer och inte ställde upp på allt.

Det är en orsak till att jag ogillar idén om ordningsbetyg. De riskerar att belöna anpassning till kollektiv istället för respekt för medmänniskor.

Det är oerhört viktigt att inte tappa den enskilda individen ur sikte.

Det finns inte ett arbetssätt som passar alla. En del elever behöver en mer gammeldags, tydligt strukturerad miljö för att komma igång med klara uppgifter och förväntningar.

Andra behöver mer okonventionella metoder – som exempelvis konst, musik och drama – för att hitta rätt även i teoretiska ämnen.

En del elever trivs bäst när det sorlar runt omkring.

Andra förmår inte hålla tankarna stilla om det inte är tyst i omgivningen.

Man bör bejaka kreativa lösningar, mångfald och individanpassning i så hög grad som resurserna medger det.

Förutsättningen för alltihop är att skolan är en trygg plats att vara på, att vuxenvärlden inte kapitulerar inför bråk och stök och att arbetsmiljön inte tvingar fram ständiga nödlösningar för att inga förbättringar sker när en situation blivit ohållbar.

Hörselskydd i skolan känns som samtalsämnet för dagen.

Några saker går väl att slå fast spontant:

(1) Det kan aldrig vara en långsiktig lösning på problem och det är naturligtvis en politisk pinsamhet att det ska behövas. Skolan måste rimligen få resurser, ha en organisation och utveckla moderna arbetssätt som inte gör hörselskydd till en nödvändig åtgärd för att barn ska kunna trivas och koncentrera sig.

Bara tanken på hörselskydd som ersättning för en rofylld, lugn, kreativ arbetsmiljö är oacceptabel.

(2) Det kan emellertid möjligen vara en begriplig nödlösning i väntan på att situationen på en skola eller förutsättningarna för en undervisningssituation ska förändras och förbättras.

För den enskilde eleven är det situationen just nu som är viktig, inte målsättningarna för hur det borde vara och måste bli senare när eleven redan har lagt ännu ett läsår bakom sig.
Därför kan jag mycket väl förstå lärare som tycker att det är en bra idé för ögonblicket.

Och det kan även tänkas vara en genomtänkt grej för enskilda elever på längre sikt.

Om det hjälper koncentrationen finns det ju inte något principiellt att invända mot den metoden i sig, lika lite som mot försök med musik i bakgrunden, undervisning utomhus eller andra typer av nya grepp.

Men poängen är att det aldrig får bli en nödvändighet på grund av dålig, orolig arbetsmiljö. Då har något gått helt snett.

Skandalerna kring brotten mot mänskliga rättigheter vid det amerikanska fånglägret på Guantánamobasen fortsätter.

Omvärldens kritik har fortfarande inte räckt för att få lägret stängt.

Här är en ledare i Boston Globe om Guantanamo som är väl värd att läsa om man vill påminna sig om läget.

Lennart Holmlund ställer i sin blogg i dag frågan var media håller hus när det gäller utnämningspolitiken. Det är en vilseledande fråga.

Frågan är var Lennart Holmlund och alla socialdemokratiska debattörer höll hus innan valet, varför man först nu upptäckt hur illa utnämningspolitiken fungerar i Sverige?

VK:s ledarsida har vid ett antal tillfällen sedan valet kritiserat regeringen för att den inte snabbare lever upp till vallöftet om en ny utnämningspolitik.
Senast gjorde vi det i en ledare i måndagstidningen. Många andra liberala ledarsidor runt om i landet har framför samma kritik.

Det är avgörande för trovärdigheten att man bedriver debatt utifrån principer, inte utifrån vilka som för tillfället sitter vid makten, även om man delar många grunduppfattningar med några men inte med andra.

Därför var det lika självklart att ifrågasätta socialdemokratins utnämningspolitik innan valet, som det är att nu kräva hållna vallöften från alliansens sida.

Att bara bli upprörd när det egna partiet missgynnas är principlöst och gör kritiken ointressant.

Det gäller nu för den borgerliga regeringen att visa att man kan bättre.

Hittills framstår mycket av alliansens kritik i valrörelsen mot den socialdemokratiska utnämningspolitiken som tomt prat. På den punkten måste skärpning till.

"Miljöpartiet kunde ha fått ministerposter" lyder rubriken hos Ekot.

Enligt en kommande bok av miljöpartisten Lennart Olsen skulle det ha funnits långt gångna planer på förhandlingar om detta vid en fortsatt rödgrön majoritet.

Men just det faktum att detta är oklart, att det är något som eventuellt planerades vid händelse av valseger, att det framstår som en nyhet när det avslöjas visar hur dåligt förberedda socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i själva verket var.

De hade ingen aning om hur de skulle hantera ett förtroende från väljarna.
Och väljarna hade ingen aning om vad de kunde förvänta sig av en ny regering Persson, på vilka områden miljöpartiet skulle få igenom krav eller vänsterpartiet få ställa villkor.

Det är ju en av de vanligaste förklaringarna till regeringsskiftet. Med den borgerliga alliansen fanns ett sammansvetsat regeringsalternativ som redan förhandlat färdigt och gjort sina kompromisser.

Och eftersom utgången av de förhandlingarna långt ifrån var given på förhand – det handlar trots allt om fyra partier med vitt skilda idétraditioner vars mest profilerade företrädare ofta står långt ifrån varandra på viktiga sakområden – präglades alliansens raka besked om hur man gjort upp av en tydlighet, en ärlighet och en uppenbar lust att regera tillsammans som den rödgröna sidan inte kunde matcha.

Av gårdagens spretiga budgetförslag från de olika oppositionspartierna att döma består splittringen mellan de tre oppositionspartierna.

Frågan är hur Mona Sahlin planerar att gå till väga i försöken att sy ihop ett regeringsalternativ där både miljöpartiet och vänsterpartiet återfinns och förmår att hålla sams?

Min gissning är att det nästa år vid den här tidpunkten har hunnit hända en del på det området.

Om man bläddrar i tidningar från förr inser man snabbt att mycket har hänt, men också att många saker är sig lika över decennierna.

Den här betraktelsen av Matts Balgård, politisk redaktör på VK mellan 1944 och 1968, i samband med Bertil Ohlins tillträde som folkpartiledare 1944 visar hur enskilda frågeställningar dyker upp gång på gång:

"Folkpartiet torde med professor Ohlin som partiledare få lättare att hävda sig i konkurrensen med socialdemokraterna.
Man kan nog våga spådomen, att det onekligen något förlegade gemensamhetsbegreppet "de borgerliga" för folkpartiet, bondeförbundet och högern snart kommer att ännu mer komma ur bruk.
Professor Ohlin har ju själv betecknat sin politiska handlingslinje som socialliberal, och han är nog inte den som kommer att väja för nya och radikala grepp på samhällsproblemen.
Men samtidigt är ju hans varma intresse för medborgarfrihetens försvar gentemot statens förmynderskapssträvan känt och dokumenterat. Han står också i god kontakt med de folkliga och ideella strömningarna inom folkpartiet."

24 år senare skriver Balgård att om folkpartiet, som han med en äldre tids språkbruk benämner ett vänsterparti, "?skall kunna återvinna inte bara sina politiska positioner utan också kunna erbjuda väljarna ett program som har klarare konturer än den suddiga mittenbild som det nu visar upp måste det på nytt accentuera den liberala grundåskådningen och applicera den på de problem dagens och morgondagens samhälle erbjuder."

Får en nutida politisk redaktör skrivkramp när någon partiledare avgår eller tillträder, när något parti hamnar i kris eller når framgång, är det snabbt gjort att dyka ner i arkivet och kolla vad som skrevs för länge sedan.

Blåser man bort det tunna lager av damm som tiden lägger över allt är mycket förbluffande aktuellt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har börjat göra det till en märklig ovana att blanda långa perioder av frånvaro i debatten med lite småmysko, överraskande och perifera utspel eller presskonferenser.

I dag uttalade han sig tämligen negativt om ansvarskommitténs förslag att avskaffa landstingen och dela in landet i ett antal storregioner.
Han har naturligtvis sin fulla frihet att tycka så, men analysen är inte särskilt övertygande eller djup i sak och med tanke på hur sällan han tar initiativ till att synas kan inte utspelet viftas bort som irrelevant eller ett förfluget ord.

Varför tycker statsministern att det är så angeläget att blanda sig i just den debatten just nu?

Även om jag i grunden gillar hans ledarstil och fortfarande tror att han kan bli en utmärkt statsminister i välkommen kontrast till föregångaren så kan jag inte påstå att Fredrik Reinfeldt övertygat särskilt mycket hittills.

Finns det en strategi bakom hans sätt att smyga i kulisserna och titta fram bara när han måste eller när ingen bett om det så är den inte helt lätt att begripa eller tolka.
Det är som om regeringen lekt hela havet stormar i sin interna rollfördelning och Fredrik Reinfeldt blivit kvar utan att hitta någon stol.

Fredrik Reinfeldt var en svårslagen oppositionsledare. Som statsminister blir betyget ännu så länge inte lika högt.

Attackerna på Sveriges och Estlands ambassadörer i Moskva av Kremltrogna aktivister är allvarliga. EU bör protestera kraftfullt.

Utvecklingen i Ryssland fortsätter att oroa. Nu på onsdagskvällen kommer uppgifter om att Ryssland stoppat leveranserna av olja och kol med hänvisning till underhållsarbete längs järnvägsförbindelserna mellan länderna.

Även om det är oklart huruvida det finns politiska syften bakom är tidpunkten och mönstret ägnade att väcka misstankar om indirekta hot och påtryckningar som är helt oacceptabla.

Omvärlden med EU i spetsen måste börja tala klarspråk med Moskva och göra klart för Vladimir Putin att påtryckningar och övergrepp på demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna inte kommer att löna sig.