Heta spekulationer om färgkoalitioner i tysk politik

Ibland känns den svenska blockpolitiken onödigt stel.

Kanske mindre nu än tidigare när ett regeringsskifte och alliansens tillkomst inneburit något nytt, men sett över tid.

Jag tror att vi på sikt går mot en utveckling som får det svenska partilandskapet att mer likna det tyska i den meningen att det inte finns några givna block.

I Västtyskland, innan murens fall, var det liberala, gula FDP som med en vågmästarroll brukade bestämma vilket av de två stora partierna – de röda socialdemokraterna eller de svarta (jo så benämns de och utan negativa associationer) kristdemokraterna, som skulle sitta i regering och få förbundskanslerposten.

Man hjälpte socialdemokraterna och Willy Brandt till makten 1969, sedan kristdemokraterna och Helmut Kohl 1982.

Grundandet av de gröna skulle inte påverka situationen på förbundsnivå förrän 1998, alltså nästan ett decennium efter murens fall, när en rödgrön regering tillträdde under ledning av Gerhard Schröder och de grönas utrikesminister Joschka Fischer.

Sedan valet 2005 styr nu en stor svart-röd koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater i regeringsställning.

Men det är en koalition som efter något inledande, ganska harmoniskt år nu sitter fast i inrikespolitisk handlingsförlamning och interna låsningar.

Partierna rustar för fullt och öppet mot varandra inför de kommande årens viktiga delstatsval runt om i Tyskland och nästa förbundsdagsval 2009.

Men det som får spekulationerna att löpa vilt är att ingen av de två huvudkoalitionerna socialdemokrater-gröna, socialdemokrater-liberaler eller kristdemokrater-liberaler ser ut att kunna få egen majoritet.

Dessutom är det inte omöjligt att det nybildade vänsterpartieet Die Linke kan växa även i västra Tyskland och bli ännu starkare inför nästa val.

Därför flirtas det och lurpassas det hejvilt både i delstaterna och på förbundsnivå mellan de enskilda partierna.

Alla tänkbara koalitioner förekommer i mediernas spekulationer: svart-röd, röd-röd (alltså socialdemokrater och vänsterpartister tillsammans), röd-röd-grön, röd-grön-gul, svart-gul, svart-grön, svart-gul-grön.

(För svenska förhållanden vore det som spekulationer om följande koalitioner: m/kd-s, s-v, s-v-mp, s-mp-fp/c, m/kd-fp/c (alliansen i princip), m/kd-mp, m/kd-fp/c-mp)

Mest utsätts tyska socialdemokratiska företrädare för frågor om tanken på en koalition med vänsterpartiet, eventuellt tillsammans med de gröna.

Det officiella svaret från den socialdemokratiska ledningen är att ett samarbete med det nybildade vänsterpartiet är otänkbart.

Man drar sig nästan inte för några skällsord när det gäller att beskriva vänsterpartiets ledare, den tidigare socialdemokratiska partiledaren och finansministern Oskar Lafontaine – en klassisk populist, av många kallad demagog, driven av en bitter revanschlusta riktad mot sitt gamla parti.

Men på delstatsnivå ser det annorlunda ut.

I Berlin regerar sedan ett antal år socialdemokraterna med vänsterpartisterna, och borgmästaren Klaus Wovereit manar i en intervju i senaste numret av Der Spiegel fortsatt sitt parti att inte stänga några dörrar för framtiden.

Även i andra delstater vill man inte utesluta ett sådant samarbete.

Samtidigt undersöker kristdemokraterna försiktigt möjligheterna till ett närmare samarbete med de gröna, som i sin tur – precis som sina svenska motsvarigheter – har svårt att dölja sin negativa inställning till vänsterpartisterna.

Liberala FDP under Guido Westerwelles ledning samtalar gärna med både kristdemokrater och socialdemokrater – och drömmer om sin gamla vågmästarställning.
Man tycks heller inte helt främmande för ett samröre med de gröna.

Det enda som alla tycks vara helt säkra på för dagen är att den nuvarande stora koalitionen på förbundsnivå inte kommer att hålla en mandatperiod till.

Det var en nödlösning som de tyska väljarna gillade bättre än partierna och deras medlemmar.