Juryn har inte kommit tillbaka än
Jag såg två filmer i helgen som tillhör dem som säkert räddat ett och annat missförstått ungt liv och som påminde mig om stämningar från något yngre år – tonfall, gester och attityder.
Hur mycket hämtar vi inte från saker vi sett, hört och läst – filmer, musik, böcker?
De gånger jag har varit med i tv- eller radiodebatter, eller hållit anföranden av något slag, har det varit lätt för mig själv att efteråt se eller minnas från vilka politiker, debattörer eller skådespelare som jag lånat vilka gester eller sätt att formulera mig på.
Ibland, för det mesta kanske, blir det fånigt.
Men när jag inte lånat har det å andra sidan ofta gått åt skogen…
En personlig framtoning, åtminstone i offentligheten, är väl ofta till stor del en viss sammansättning av citat och lånegods.
Det unika ligger i hur man låter de samspela och komma till uttryck.
Karisma är ofta bara modet att våga vara patetisk och stå för det.
Detta är förvisso ingen unik iattagelse, men jag överlåter åt skarpare skribenter att föra det upp på en akademisk nivå med rätt begreppsvärld och teoribakgrund osv.
Döda poeters sällskap och Amadeus, det var i alla fall filmerna. Båda har nog åldrats lite, men de tål att ses om.
Möjligen har jag med åren fått lite större förståelse för latinläraren Mr McAllisters kommentar i Döda poeter:
’Show me the heart unfettered by foolish dreams and I’ll show you a happy man.’…
Det gör mig å andra sidan lite nervös, har jag redan nått dithän? Hur ska jag i så fall låta när jag närmar mig pensionsåldern?
Vad hade mitt artonåriga jag sagt om den attityden? Inga snälla saker misstänker jag.
Har Mr McAllister rätt eller fel?
Min jury dröjer sig kvar ute en tid till.
