Solidariteten måste finnas även i ny biståndspolitik

I en signerad artikel på ledarsidan försöker jag ta mig an problematiken och debatten kring biståndspolitiken:

’Ny biståndspolitik får inte glömma solidariteten

Ledande, internationellt engagerade, folkpartister vill införa en nollvision för det reguljära biståndet.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) kallar det en förbannelse att biståndsbudgeten ökar i högkonjunkturen. Liberala debattörer efterlyser att enprocentmålet ersätts med ett större kvalitetstänkande.

Det är utmärkt att vi får en ordentlig debatt om innehåll, inriktning och effektivitet i biståndspolitiken.

Enprocentmålet – ett sympatiskt ideal även jag lärt mig rabbla i sömnen – har säkert fört till en för stark fixering vid kvantitet.

Och när biståndsmedel hållit korrupta och förtryckande regimer under armarna och bidragit till en ännu ondare cirkel av problem i mottagarländerna istället för demokrati, välstånd, handel och ekonomisk utveckling, har politiken framstått som direkt skadlig. Biståndets mål måste givetvis alltid vara att hjälpen på sikt ska bli överflödig.
Mot en nollvision för reguljärt bistånd är svårt att ha invändningar.

Ändå är det något som stör mig på annat håll i den uppblossade debatten.

Glädjen över att få tala om hur svårt det är att använda pengarna vettigt är lite för påtaglig i en del mer konservativa läger.
För inte har exempelvis moderaterna haft svårt för bistånd på grund av de skälen. Man har helt enkelt inte prioriterat internationell solidaritet.

Och ingen kan påstå att behoven av humanitärt bistånd eller demokratibistånd är litet i världen. Det är fortfarande gigantiskt.

Kvantiteten i sig är inte oviktigt, bara otillräckligt, som mål för en modern biståndspolitik.
Den FN-rapport som presenterades i går angående Milleniemålen om halverad fattigdom till 2015 visar att den extrema fattigdomen i världen minskar, men också att problemen med hunger och sjukdomar under svåra livsvillkor trots det är förfärande.

FN-rapporten visar att löftena från G8-mötet i Gleneagles för två år sedan om fördubblat bistånd till Afrika inte varit i närheten av att infrias. Då är det inte särskilt troligt att engagemanget för det kvalitativa innehållet är större.

Det behövs en tuff genomgång av svensk biståndspolitik.
Men det gäller också för liberala biståndsvänner att se upp så att inte berättigade krav på en ny biståndspolitik leder till att dagens avskaffas utan att visionerna för morgondagen förverkligas.
Idealen om internationell solidaritet behöver inte omprövas.’