En framtid för inlandet
I dag fortsätter vi diskussionen om inlandets framtid i en huvudledare.
’En framtid för inlandet
Det går mot brytningstid i inlandet. Efter decennier där prognoser och fakta talat om avfolkning, utdöende byar och nedlagda verksamheter har befolkningsminskningen de senaste åren stannat upp.
Ekonomin i kommunerna har kommit i bättre balans igen efter krisåren på 1990-talet. Något av en stiltje har inträtt i väntan på att nästa strukturomvandling ska blåsa in och ruska bygderna.
VK:s artikelserie på nyhetsplats om situationen i inlandet lyfter fram hotet och utmaningen som nu väntar: den skeva åldersfördelningen.
Andelen pensionärer ökar markant. Andelen yrkesaktiva som ska bära försörjningsbördan och utgöra skatteunderlaget krymper dramatiskt.
De gamla som knogat kring tåliga knutar i älskat landskap och hållit orter levande med slit och kulturgärning lämnar över till allt färre unga. Generationsskiftet som föder framtid hotar utebli.
Om inget görs eller händer kommer ekvationen till slut att sakna lösning.
Krismedvetenhet, klarspråk och öppna ögon är den första förutsättningen för hopp och handling.
Men det är också viktigt att hålla huvudet högt och blicken fäst på de möjligheter och den potential som statistik aldrig kan fånga.
De senaste decennierna har sett fascinerande förändringar när det gäller tekniska möjligheter, flexibilitet och rörelsemönster på arbetsmarknaden, turism och mångfald, entreprenörskap som vägval, människors drömmar och preferenser och globaliseringens berikande kontakter.
När flyttlassen rullar allt tätare kan de också, likt människors reaktioner på livsmiljöer, samhällsutveckling och världsutveckling, med tiden bli allt mer oförutsägbara.
De kan börja gå i nya riktningar. Områden som tömdes kan leva upp på nytt. Framtiden är mer svårbedömd, men också mer påverkbar och motiverande för inlandet, än på länge.
Den automatik som längre präglade omvandlingen har brutits. Det krävs färre kompromisser i dag än tidigare för driftiga som vill förlägga kvalificerad verksamhet på längre avstånd från storstadsregionerna. Argumenten för in- eller återflytt har stärkts.
Men en positiv förändring kräver också att myndigheter inte i förtid och på svaga grunder drar undan de grundläggande förutsättningar som krävs i service och utbud för att människor och företagare ska våga satsa, komma och stanna.
Därför är det bekymmersamt när exempelvis Skatteverket, tingsrätterna och Försäkringskassan börjar överge inlandet. Det sänder fel och orättvisa signaler.
För mycket handlar om attityder och öppenhet för det nya och okända. Gamla strukturer och invanda mönster måste utmanas.
Att sätta hoppet till att de unga ska stanna på orten är också fel väg att gå. Unga människor ska längta ut och bort.
Den kommun som inte förmå ge sina yngsta möjligheter, nyfikenhet och ambitioner att konkurrera med storstadens ungdomar om upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna attrahera nya invånare.
Men de som lyckas sår positiva minnen hos utflyttarna.
Inlandets hopp står därför till att långt fler än i dag kan och vill återvända till hemorten senare i livet med kompetens, erfarenhet och idéer för framtidens moderna, dynamiska landsbygd där livskvalitet byggd på lugn, natur och trygghet kombineras med kreativt entreprenörskap, bejakad individualism och en optimistisk självkänsla.
En sådan utveckling är inte given eller kanske ens trolig, men den är möjlig och värd att kämpa för.’
