Om jag får välja bara ett enda ögonblick…
I en signerad text på ledarsidan i dag väljer jag ut ett enda ögonblick ur den svenska litteraturhistorien:
’Om jag fick välja ett litterärt ögonblick
Det finns många dramatiska scener att minnas i svensk litteraturhistoria. Odyssevs hemkomst till ön, hans samtal om kriget med svinaherden Evmaios vid elden, i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, är en av mina favoriter.
Men skulle jag tvingas välja ut bara ett ögonblick går jag längre tillbaka.
Det blir Strindberg förstås, Röda Rummet 1879: när Arvid Falk uppe på Mosebacke lyfter sin knutna näve mot det bullrande, nyvaknade, förljugna Stockholm, och hela det samtida samhället, nedanför.
Jag tror att det är Olof Lagercrantz som varnat för överdrivna biografiska paralleller mellan Strindberg och Falk.
Men parallellen mellan romanen och dess samtid är omöjlig att gå förbi. Röda Rummet, med sitt moderna språk och sin lediga, träffsäkra satir, innebar något nytt i litteraturen.
Med Falks knutna näve börjar någonting som Röda Rummet inte utlöser men symboliserar litterärt.
Jag brukar lite förenklat tala om åren 1880-1920 som en sammanhängande period i svensk samhällsutveckling.
Det var en märklig genombrottstid.
Demokratin segrade. Ett gammalt konservativt välde bröts. Gamla hierarkier och strukturer fick vika allt mer under trycket från liberala och socialdemokratiska folkrörelser. Revolutionära och antidemokratiska krafter marginaliserades i ytterkantsgrupperingar.
Ett socialliberalt reformtänkande tog steg för steg över dagordningen.
En hel del blev sig förstås likt.
Och viktigare ändå: enormt mycket har förändrats sedan dess.
Men inga senare skiften, skulle jag vilja hävda, har varit så intressanta och grundliga som den här periodens.
För de generationer som drev på förändringarna var Strindberg en inspirationskälla och förebild.
Studentledaren och blivande liberale statsministern Karl Staaff ska, enligt Leif Kihlbergs biografi, ha suttit på kuskbocken som tog Strindberg från centralstationen när han återkom till Stockholm i samband med åtalet mot Giftas.
Staaff och socialdemokratins blivande ledare Hjalmar Branting fanns båda med i studentkretsen som Strindberg sökte samla för en radikal tidskrift ett par år efter Röda Rummet.
Strindberg var beundrad, den som röjde mest briljant för att ge luft och ljus.
Åsikterna spretade, utfallen blandade radikalism och reaktion, attityden var omväxlande djärv och småaktig.
Men han slet upp locket på en unken samhällsdebatt.
Vid Strindbergs död 1912 skrev Branting i Social-Demokraten om hur ett tidevarv gick i graven och hur det var ’nära nog ofattligt, att den väldiga, alltid rörliga, alltid jäsande krater av stämningar och tankar, av nya idéer och oväntade uppslag, av genialitet och allfamnande fantasi, som arbetade bakom denna enastående panna, nu slocknat för alltid.’
