Lite om tennis, Wimbledon och Roger Federer

Näst efter trav är tennis min favoritsport, både att titta på och att utöva (även om det senare nu börjar bli en merit som inte uppdaterats på något decennium, men jag antar att en toppad forehand är som att cykla ungefär – resten är upp till konditionen och, hmm, den har väl i och för sig inte heller satts på prov under 2000-talet…).

US Open är för mig den största av Grand Slam-turneringarna, den där den allmänna spelstyrkan slår igenom tydligast, och det är en gåta att Björn Borg aldrig lyckades vinna där.

Att Pete Sampras vann där fem gånger och var i ytterligare tre finaler är för mig det bästa beviset för hans storhet (han var större än Agassi), trots att tennisjournalisterna aldrig riktigt gillat honom.

Men Wimbledon har också sin speciella tjusning.

Det är fascinerande att den spelare som nog är världens bästa genom tiderna, Roger Federer, för bara ett antal år sedan hade rykte om sig att inte vara mentalt stark nog för de stora turneringarna och de stora matcherna.

I gårdagens Wimbledon-final såg han inte ut som en vinnare särskilt ofta, men vann nästan alla viktiga bollar, precis som Sampras brukade göra.

Tennisen, med dess diaboliska poängsystem, handlar i hög grad om förmåga att koncentrera sig vid rätt tillfälle. Den som röjer hela tiden vinner alltid något set, men förlorar oftast matchen.

Nadal spelade fantastiskt, men såg som tröttast ut när det gällde som mest, det var skillnaden i går.

Men så är han också några år yngre än Federer. Jag är inte så säker på att det blir en sjätte raka titel nästa år för världsettan.

Och höstens US Open blir hur spännande som helst.

Som vanligt rekommenderas The Guardians tennisskribenter när det handlar om de stora turneringarna.