Socialdemokraternas förnyelse verkar helt ha avstannat

En orsak till att regeringen får så mycket stryk i opinionen kan vara att den faktiskt står för någonting, för konkreta förslag som går att ta ställning till, för prioriteringar med tydliga syften – många utmärkta, en del feltänkta, en del slarviga, en del usla och en del försvunna på vägen från oppositionsbänken till regeringsmakten.

Det är regeringens styrka – den går att förhålla sig till.

Socialdemokratins problem, om man ska uttrycka det lite elakt, är sedan flera år tillbaka att den inte står för någonting alls annat än ett passivt och förnöjt administrerande av utanförskap, bristande valfrihet och problem i skolorna (före valet) eller en nostalgisk hyllning av i stora drag samma politik som blev bortröstad förra året (efter valet).

Man blev under alla år i regeringsställning ett etablissemang och en maktstruktur – med förvriden självbild och osunda kopplingar mellan uppdrag och parti – där ett av huvudsyftena med partiets verksamhet lokalt och nationellt varit att värna den egna makten.

Den allra viktigaste konsekvensen av förra årets regeringsskifte var därför maktväxlingen i sig: brottet från väljarnas sida med den socialdemokratiska arrogansen och överhetsattityden, ledan vid bristen inom socialdemokratin på lyhördhet och ödmjukhet inför medborgarnas vardagsproblem, det klara avståndstagandet från de gamla makthavarnas inställning att socialdemokratin ska tala om hur allt ligger till och ska skötas utan inblandning från några andra.

Mona Sahlin började bra som partiledare genom att antyda behovet av självkritik på bland annat den punkten. Men tyvärr verkar partiet tills vidare ha sagt ett bestämt nej till en fortsättning.

För sedan våren låter oppositionsretoriken sällsynt traditionell och invand.

Socialdemokraternas idétorka och brist på ödmjuk självkritik är bekymmersam. Mona Sahlin visade inte heller i sitt Almedalstal i kväll någon större vilja till förnyelse.

Hon försöker ta över några liberala nyckelbegrepp som frihet och individen – men man har hela tiden känslan att det egna partiet inte riktigt förstår vad de orden ska vara bra för.

Hon försöker att ta över alliansens trumfkort från valrörelsen – jobb, utbildning och åtgärder mot utanförskapet, men glömmer det allra viktigaste: en egen politik med ett innehåll som skiljer sig från det som redan misslyckats en gång tidigare.

Och när hon går in på vad socialdemokraterna vill göra åt de problem som man erkänt att man ignorerat – eller uppfattas ha ignorerat – i valrörelsen så blir det egentligen bara en svårbegriplig blandning av nej till allt vad regeringen gör och ja till ungefär samma politik som socialdemokraterna fört de senaste mandatperioderna.

När budskapet konkretiseras handlar det också mycket om stopplagar och vad staten ska göra, inte om vad som kan frigöra individen, underlätta för företagande, skapa riktiga jobb, säkra välfärd och välstånd på lång sikt och ge fler chansen att bestämma mer över sina egna liv.

Hennes retorik – och hon är en skicklig talare – syftar till att lämna ett övergripande löfte om återställare och återgång.

Det har varit ett effektivt sätt att vinna väljarstöd i det väldigt socialdemokratiska Sverige under det första året med en ny regering, men känns inte som någon trovärdig strategi för ett parti som säger sig vilja få stöd som regeringsbildare vid nästa val.

Och fortfarande saknas förstås helt ett regeringsalternativ inom oppositionen.

Kanske klarnar läget något under veckan när vänsterpartiets och miljöpartiets företrädare har sina dagar med tal och utspel.