Alliansen måste påminna om sin existens
I samband med Almedalsveckan har debatten om den försvunna alliansen åter fått ny näring.
Många menar att alliansen i flera avseenden lösts upp sedan regeringsskiftet med för få gemensamma utspel, för lite av övergripande ’berättelse’ av det slag som förklarade sambanden och avsikterna så bra i valrörelsen och alltför stor spretighet och motstridighet i de enskilda partiernas göranden och låtanden.
När dessutom statsministern fortsätter att hålla en låg profil blir intrycket lätt att alliansen i första hand var ett valrörelseprojekt och bara i andra hand ett projekt för hela mandatperioden.
Jag tycker delvis att kritiken är orättvis.
Man ska inte överdriva behovet av gemensamma uppträdanden.
Det handlar trots allt om fyra enskilda partier med åtskilda ideologiska traditioner och en skyldighet att föra en ordentlig och framåtsyftande idédebatt även när den för långt bortom det som regeringen dryftar för dagen.
Men regeringspartierna måste också akta sig för att fastna i en misslyckad strategi.
För det är uppenbart att det under den första regeringsfasen blivit ett för stort avstånd mellan enskilda sakfrågor, enskilda departement och enskilda partier.
Det är ibland allt för svårt att snabbt peka ut var regeringen, inte bara det aktuella statsrådet, befinner sig i olika sakfrågor.
Det är lättare att opponera än att regera, för i opposition kan man ägna sig fullt ut åt nålstick utan att någon nödvändigtvis frågar efter helheten.
Alliansen får inte tro att det räcker med en omfattande valrörelse för att förklara, förankra och övertyga med ett budskap.
Det är något en regering – och en statsminister – återkommande tvingas ägna sig åt.
Därför vore det nog läge att inom den närmaste tiden för alliansen att påminna om sin existens och försöka samla ihop och få ett bättre grepp om de lösa trådar som nu hänger lite överallt och gör det lätt för socialdemokratin att vara i opposition.
