Vilket är det bittraste sättet att förlora på?

Efter flera veckors jämnt spel förlorade jag häromdagen ett korrespondensparti i schack.

Vilket är det bittraste sättet att förlora på: genom ett eget, grovt, onödigt misstag eller genom att helt enkelt bli långsamt utmanövrerad av en motståndare som spelar lite bättre, steg för steg överflyglad utan att kunna titta tillbaka på något enskilt drag som det stora felbeslutet eller den avgörande vändningen?

Jag förlorade på det sistnämnda sättet – spelade, tyckte jag själv, mycket bra som vit, bara för att sedan till slut se en kvarvarande ensam svart bonde spatsera ned mot linjen som en golfspelare på sista hålet med så stort försprång att till och med en avslutande trippelbogey skulle ge segern.

Skillnaden mellan å ena sidan schack eller en sport som tennis, och å anda sidan exempelvis friidrott eller en sport som golf är att i tennis eller schack (liksom många andra sådana tävlingar) kan man inte tävla mot sig själv.

Man kan inte tävla mot sitt eget rekord eller sätta upp mätbara mål för den egna prestationen, på det sätt man kan i golf eller höjdhopp.

I tennis och schack, för att ta de två som exempel, handlar det ytterst om att manövrera ut motståndaren, bestämma händelseförloppet, vinna poängen för att inte förlora den.

Den egna prestationen kan inte skiljas från motståndarens ambitioner.

Jag tror att det är Garri Kasparov som sagt att det i schack handlar om att tvinga på motståndaren sin egen vilja.

Därför är heller inte schack eller tennis några bra sporter för dåliga förlorare, frustrationen är egentligen oundviklig.

Jag tror att jag är en ganska bra förlorare, vilket är en av många anledningar till att jag har det jobb jag har och inte åker världen runt på någon tour…

Nåväl, ett nytt parti har inletts, allt är åter öppet, nya förhoppningar, fräscha chanser.