I min lördagskrönika den här veckan funderar jag vidare kring inlandets och landsbygdens framtid med anledning av VK:s artikelserie på nyhetsplats.

Kärnan i resonemanget är att människors rörlighet och många olika livsfaser i det moderna samhället måste ses som en chans för, inte ett hot mot, små kommuner.

Nästa års amerikanska presidentval känns som det mest spännande och innehållsrika på länge.

Och jag erkänner gärna att Hillary Clintons kampanj fascinerar mig lite extra. Inte minst frågan om hur Bill Clintons närvaro eller frånvaro kommer att utnyttjas av strategerna känns högintressant.

Missa inte den här artikeln i Newsweek om Bill och Hillarys senaste gemensamma framträdande – och missa framför allt inte bilden till artikeln som visar en Bill Clinton långt, långt bort från det som just pågår. Den säger mer än åtminstone 100 ord.

För er som går igång på statistik av allehanda slag är även detta ett tips. Det är tur att inte komplicerade opinionsundersökningar ersatt demokratiska val, för då hade nog ingen blivit vald till slut.

Den här bloggen är ibland något av en experimentverkstad där jag sågar, täljer, borrar, hamrar och väsnas med ämnen, utkast och idéer som sedan kommer i sandpapprad, målad, testad och mer färdig form i papperstidningen.

Nu sitter jag och småmuttrar över att morgondagens krönika inte låter sig skrivas så snabbt som jag vill.

Nyckelord: Kim Stanley Robinson, Mars, åldrandet och inlandet.

Hur de hänger ihop avslöjas – förhoppningsvis, peppar, peppar, ta i trä, eller vad man nu brukar säga – på ledarsidan i morgondagens VK.

I veckan tilldelades den ryska badorten Sotji vid Svarta havet vinter-OS 2014.

Med tanke på den oroande utvecklingen i Ryssland har redan de första kommentarerna haft politiska dimensioner.

Det bekräftar att gränserna mellan idrott och politik är vaga och svåra att dra, och att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) inte – rätt eller fel – lyckats prestera några givna kriterier på vad som gäller för ett arrangörsland.

Men nästa år väntar sommar-OS i Kina, och nu börjar uppmärksamheten långsamt riktas in mot mänskliga rättigheter och de vaga löften/förhoppningar som gavs/närdes när Pekings kandidatur segrade.

Jag skrev en krönika om Kina för en tid sedan, och Olof Kleberg hade också en krönika på temat i veckan.

Instämmer i föregående bloggare. Jessica Hanssons krönika på VK-sporten är dagens lästips.

Det finns ögonblick i tv-dramer som är så lysande skickligt gjorda att man blir lycklig redan av att betrakta hantverket.

Jag dammade av videospelaren och sneglade på två sådana i går kväll:

Sam Waterston som Forrest Bedford i en av tidernas bästa tv-serie, enligt min mening, I´ll Fly Away. Varje scen där han är med egentligen.

Men i går spolade jag framför allt en sekvens i tv-versionen av Tony Kushners pjäs "Angels in America" (den med Al Pacino, Meryl Streep, Mary-Louise Parker, Emma Thompson osv osv i rollerna) fram och tillbaka.

Det är första scenen där en extremt förklädd Meryl Streep spelar en åldrad rabbin på en begravning.

Hur hon framför sitt tal om den döda, rösten, gesterna, andhämtningen, blicken – det är oöverträffat.

Det måste ses förstås, men i tv-versionen går monologen så här:

"She was not a person but a whole kind of person, the ones who crossed the ocean, who brought with us to America the villages of Russia and Lithuania — and how we struggled, and how we fought, for the family, for the Jewish home.

Descendants of this immigrant woman, you do not grow up in America, you and your children and their children with this goyische names. You do not live in America. No such place exists.

Your clay is the clay of some Litvak shtetl, your air the air of the steppes — because she carried the old world on her back across the ocean, in a boat, and she put it down on Grand Concourse Avenue, or in Flatbush.

You can never make that crossing that she made, for such Great Voyages in this world do not any more exist.

But every day of your lives the miles that voyage between that place and this one you cross. Every day. You understand me? In you that journey is."

Angels in America fungerar även som radioteater: jag minns att Sveriges radio gjorde den för ungefär tio år sedan med bland annat Peter Andersson, Anders Ahlbom, Eva Kristin Tangen, Ulla Akselson, Kent Andersson, Ingvar Hirdvall, Viveka Seldahl, Odile Nunes och Sven Wollter i rollerna.

Dialogerna mellan Sven Wollter (som Roy Cohn) och Kent Andersson (som dragdrottningen Belize) var höjdare.

Jag spelade in sändningarna på ett kasettband, som jag nu tyvärr tror gått förlorat.

I en signerad text på ledarsidan i dag väljer jag ut ett enda ögonblick ur den svenska litteraturhistorien:

’Om jag fick välja ett litterärt ögonblick

Det finns många dramatiska scener att minnas i svensk litteraturhistoria. Odyssevs hemkomst till ön, hans samtal om kriget med svinaherden Evmaios vid elden, i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, är en av mina favoriter.

Men skulle jag tvingas välja ut bara ett ögonblick går jag längre tillbaka.
Det blir Strindberg förstås, Röda Rummet 1879: när Arvid Falk uppe på Mosebacke lyfter sin knutna näve mot det bullrande, nyvaknade, förljugna Stockholm, och hela det samtida samhället, nedanför.

Jag tror att det är Olof Lagercrantz som varnat för överdrivna biografiska paralleller mellan Strindberg och Falk.
Men parallellen mellan romanen och dess samtid är omöjlig att gå förbi. Röda Rummet, med sitt moderna språk och sin lediga, träffsäkra satir, innebar något nytt i litteraturen.

Med Falks knutna näve börjar någonting som Röda Rummet inte utlöser men symboliserar litterärt.

Jag brukar lite förenklat tala om åren 1880-1920 som en sammanhängande period i svensk samhällsutveckling.

Det var en märklig genombrottstid.

Demokratin segrade. Ett gammalt konservativt välde bröts. Gamla hierarkier och strukturer fick vika allt mer under trycket från liberala och socialdemokratiska folkrörelser. Revolutionära och antidemokratiska krafter marginaliserades i ytterkantsgrupperingar.
Ett socialliberalt reformtänkande tog steg för steg över dagordningen.

En hel del blev sig förstås likt.
Och viktigare ändå: enormt mycket har förändrats sedan dess.
Men inga senare skiften, skulle jag vilja hävda, har varit så intressanta och grundliga som den här periodens.

För de generationer som drev på förändringarna var Strindberg en inspirationskälla och förebild.

Studentledaren och blivande liberale statsministern Karl Staaff ska, enligt Leif Kihlbergs biografi, ha suttit på kuskbocken som tog Strindberg från centralstationen när han återkom till Stockholm i samband med åtalet mot Giftas.

Staaff och socialdemokratins blivande ledare Hjalmar Branting fanns båda med i studentkretsen som Strindberg sökte samla för en radikal tidskrift ett par år efter Röda Rummet.

Strindberg var beundrad, den som röjde mest briljant för att ge luft och ljus.
Åsikterna spretade, utfallen blandade radikalism och reaktion, attityden var omväxlande djärv och småaktig.
Men han slet upp locket på en unken samhällsdebatt.

Vid Strindbergs död 1912 skrev Branting i Social-Demokraten om hur ett tidevarv gick i graven och hur det var ’nära nog ofattligt, att den väldiga, alltid rörliga, alltid jäsande krater av stämningar och tankar, av nya idéer och oväntade uppslag, av genialitet och allfamnande fantasi, som arbetade bakom denna enastående panna, nu slocknat för alltid.’

Angående Erik Adielssons snygga styrning med Naughty Nunu i kvällen Sprintermästarfinal där han vågade sitta kvar invändigt på sista bortre långsidan: påminner inte den styrningen väldigt mycket om Stig H Johanssons vid Sprintermästarsegern med Regent Broline 1996 när han satt kvar på sista bortre och lät någon passera på utsidan (vad det Olle Goop med Sacrifice?) för att sedan få luckan i ett senare skede och vinna knappt?

Och visst ösregnade det den kvällen också?

Det är fortfarande en öppen fråga hur det blir med Vladimir Putin och det utlovade skiftet på presidentposten i Ryssland.

En sak är säker: ingenting kommer att ske mot Putins vilja och inga större hänsyn kommer att tas till tidigare besked, konstitutionella krav eller demokratiska principer när beslutet väl fattas, oavsett vilket innehåll det får.

Kollegorna på Norra Västerbottens ledarsida har andra idéer för inlandet.