I dag fortsätter vi diskussionen om inlandets framtid i en huvudledare.

’En framtid för inlandet

Det går mot brytningstid i inlandet. Efter decennier där prognoser och fakta talat om avfolkning, utdöende byar och nedlagda verksamheter har befolkningsminskningen de senaste åren stannat upp.

Ekonomin i kommunerna har kommit i bättre balans igen efter krisåren på 1990-talet. Något av en stiltje har inträtt i väntan på att nästa strukturomvandling ska blåsa in och ruska bygderna.

VK:s artikelserie på nyhetsplats om situationen i inlandet lyfter fram hotet och utmaningen som nu väntar: den skeva åldersfördelningen.

Andelen pensionärer ökar markant. Andelen yrkesaktiva som ska bära försörjningsbördan och utgöra skatteunderlaget krymper dramatiskt.

De gamla som knogat kring tåliga knutar i älskat landskap och hållit orter levande med slit och kulturgärning lämnar över till allt färre unga. Generationsskiftet som föder framtid hotar utebli.
Om inget görs eller händer kommer ekvationen till slut att sakna lösning.

Krismedvetenhet, klarspråk och öppna ögon är den första förutsättningen för hopp och handling.

Men det är också viktigt att hålla huvudet högt och blicken fäst på de möjligheter och den potential som statistik aldrig kan fånga.

De senaste decennierna har sett fascinerande förändringar när det gäller tekniska möjligheter, flexibilitet och rörelsemönster på arbetsmarknaden, turism och mångfald, entreprenörskap som vägval, människors drömmar och preferenser och globaliseringens berikande kontakter.

När flyttlassen rullar allt tätare kan de också, likt människors reaktioner på livsmiljöer, samhällsutveckling och världsutveckling, med tiden bli allt mer oförutsägbara.
De kan börja gå i nya riktningar. Områden som tömdes kan leva upp på nytt. Framtiden är mer svårbedömd, men också mer påverkbar och motiverande för inlandet, än på länge.

Den automatik som längre präglade omvandlingen har brutits. Det krävs färre kompromisser i dag än tidigare för driftiga som vill förlägga kvalificerad verksamhet på längre avstånd från storstadsregionerna. Argumenten för in- eller återflytt har stärkts.

Men en positiv förändring kräver också att myndigheter inte i förtid och på svaga grunder drar undan de grundläggande förutsättningar som krävs i service och utbud för att människor och företagare ska våga satsa, komma och stanna.

Därför är det bekymmersamt när exempelvis Skatteverket, tingsrätterna och Försäkringskassan börjar överge inlandet. Det sänder fel och orättvisa signaler.

För mycket handlar om attityder och öppenhet för det nya och okända. Gamla strukturer och invanda mönster måste utmanas.

Att sätta hoppet till att de unga ska stanna på orten är också fel väg att gå. Unga människor ska längta ut och bort.

Den kommun som inte förmå ge sina yngsta möjligheter, nyfikenhet och ambitioner att konkurrera med storstadens ungdomar om upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna attrahera nya invånare.
Men de som lyckas sår positiva minnen hos utflyttarna.

Inlandets hopp står därför till att långt fler än i dag kan och vill återvända till hemorten senare i livet med kompetens, erfarenhet och idéer för framtidens moderna, dynamiska landsbygd där livskvalitet byggd på lugn, natur och trygghet kombineras med kreativt entreprenörskap, bejakad individualism och en optimistisk självkänsla.

En sådan utveckling är inte given eller kanske ens trolig, men den är möjlig och värd att kämpa för.’

Det är inte bara Umeå som har problem med nedskräpning och en märklig syn på det egna ansvaret hos en del när det gäller offentliga miljöer.

Stina Morian har en del att säga om vår huvudstad på Liberala Nyhetsbyråns blogg.

En hel del – en alltför stor del tyvärr – av spekulationerna inför det amerikanska presidentvalet handlar om pengar.

Kandidaterna och deras staber är under en konstant press att hela tiden säkra ett stadigt inflöde av olika former av kampanjmedel och kampanjhjälp

Nu är det republikanernas John McCain – under en längre tid av många ansedd som klar favorit i de republikanska primärvalen men nu allt mer i skuggan av Rudy Guliani och pressad av situationen i Irak – som börjar få det tufft.

Den här artikeln i Time summerar läget.

I dag inleder VK en artikelserie på nyhetsplats om befolkningssituationen i inlandet med stor utflyttning och låga födelsetal.

Det är de unga som flyttar medan pensionärerna blir kvar – och om ingenting görs kommer situationen om ett par decennier att vara ekonomiskt och strukturellt ohållbar.

Det är en problematik som Västerbotten inte är ensam om. Men den blir väldigt tydlig i den här regionen. Diskussionen om problemen och möjligheterna i inlandskommunerna berör många områden.

Jag tror att vi lever i en brytningstid när det gäller utvecklingen för landsbygden, men det är långt ifrån klart hur den brytningen kommer att se ut eller vad den kommer att leda till.

Situationen är allvarligare, men också paradoxalt nog mer öppen och därför ur flera aspekter mer hoppingivande än på decennier.

Statistiken ger en negativ bild, men den tekniska utvecklingen, globaliseringen och människors ökade flexibilitet och sökande efter ny livskvalitet öppnar intressanta perspektiv för den lilla orten.

Så måste attityden vara: hur förverkligas den oanade potentialen. Inte: hur organiserar vi sortin på snyggaste sätt.

Det här ska vi ägna återkommande analyser även på ledarplats.

En liten kommentar som är värd att göra redan i utgångsläget är att inlandets hopp aldrig kan stå till att unga människor i kommunerna ska stanna kvar och leva hela livet på samma plats i gamla, invanda strukturer och med oförändrade, stereotypa intressen.

Så ser det sällan ut i dag. Så kommer det aldrig att se ut i framtiden.

Den småort där unga människor inte hög grad via skolgång, hemliv och upplevelser får nyfikenhet, drivkraft och ambitioner nog att flytta, söka sig andra sammanhang, nya upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna utöva attraktionskraft eller framstå som ett spännande alternativ för återvändande familjer.

Unga ska röra på sig, ifrågasätta hemorten och flytta i stor utsträckning. Varför skulle den lilla kommunens unga inte ha samma ambitioner som storstadens att konkurrera inom högre utbildning, eller samma lust att upptäcka mer av världen?

Har en liten kommun stimulerat till sådan nyfikenhet är mycket vunnet för framtiden.

För då har den visat att en potential som i kombination med andra värden – natur, trygghet, livskvalitet av annat slag än storstadens – kan övertyga fler att återvända i ett senare skede av livet.

Inlandet kan aldrig – och bör inte – konkurrera om människor som befinner sig i det allra tidigaste vuxenlivet, men skulle kunna bli ett mer populärt alternativ än i dag för barnfamiljer där de vuxna medlemmarna nått en nivå i arbetslivet som tillåter flexibilitet eller företagande och där barnen fortfarande går i skolan.

Och med en friskare och allt längre levandes befolkning ska man heller inte underskatta de insatser i arbetslivet som även äldre kan komma att bidra med i framtidens samhälle.

Det kräver givetvis vissa grundläggande förutsättningar redan från början i form av service, utbud, öppna attityder och infrastruktur – men det är i grunden bara återvändarna och inflyttarna som kan bryta den negativa utvecklingen.

Inlandets hopp står därför till att många fler av dem som flyttar ut ska kunna och vilja komma tillbaka efter utbildning med erfarenheter, upplevelser, kreativa idéer för framtiden och nya tankar om hur hemorten kan passa in i det moderna livet och det moderna samhället. Och att de kan dra fler med sig.

Det mötet mellan orädda och ambitiösa inflyttare och gamla, invanda levnadsmönster blir säkert inte konfliktfritt det heller. Men om det äger rum lever hoppet.

I dag har vi en huvudledare om den hotade rättsstaten och de omdiskuterade övergreppen mot vittnen i rättegångar.

Anders Ågren (m) bloggade nyss om Sundsvalls tilltag att lansera sig som Norrlands huvudstad, fast vi alla vet var den titeln egentligen hör hemma.

Jag tillhörde dem som, när Sundsvalls kampanjplaner orsakade lite rubriker för ett par månader sedan, också underströk att det är verkligheten inte titlar som avgör, att konkurrens i Norrland är bra och berikande, men att det ändå är en viktig väckarklocka för Umeå att ingen framgångsstatus är given för framtiden.

Det slår mig ändå när jag nu ser Sundsvalls marknadsföring vilken makt och påverkan en ren kampanjslogan faktiskt kan ha när man ser den på papper.

Det är fascinerande.

Umeå bör, mycket riktigt, anta utmaningen i en positiv anda.

Det har varit en sommarslö dag här på min blogg, men jag såg att sömntips varit ett tema på andra bloggar och att telefonkatalogen rekommenderats som läsning.

Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdal tycks ha hittat en annan källa till sömn – han inleder en signerad text så här:

’Jag har läst många tråkiga böcker i mina dagar, men den senaste tar ändå priset: Gordon Browns samlade tal.’

Jag brukade – minnet och tiden har sviktat sedan studielånen underhöll inte bara seriösa studier utan också avancerat tidsslöseri – trakassera omgivningen genom att citera klassiska politiska tal utantill.

Karl Staaffs angrepp i remissdebatten 1911 på statsministern Arvid Lindman:
’Det har ju kommit ända därhän att man allt mer och mer har börjat tro sig förstå, att då statsministern står vid statsrodret, då är det egentligen alltid efter den tillfälliga fördelens ständigt svängande kompassnål, som han inrättar sig, men vad beträffar den fasta övertygelsens ledstjärna, så tycks den aldrig finnas för honom.’

Eller Hjalmar Brantings tal i författningsfrågan 1918: ’Vi socialdemokrater ha för framtiden våra ideal utsträckta längre bort än dessa, som det nu är fråga om att stadfästa uti vår lagstiftning’ osv osv, nått sånt.

Högsta betyg till den läsare som utan hjälp av google vet vem som inledde ett berömt tal så här:
’Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal.’

Jag kunde det utantill också en gång i tiden.

Nu när jag läser igenom det här blogginlägget innan ivägskick inser jag att detta måste vara det bästa sömnmedlet någonsin.

Ett telegram från TT berättar om hur en domstol i Iran dömt en kvinnorättskämpe till tio piskrapp och nästan tre års fängelse för att ha protesterat mot kvinnodiskriminerande lagar förra sommaren i Teheran.

70 personer greps i samband med protesterna, fem andra kvinnor fick villkorliga straff, Delaram Ali alltså piskrapp och fängelse.

Det visar på nytt vilken avskyvärd regim som styr i Iran.

Men det visar också att protester faktiskt genomförs, att det finns en utbredd opposition mot förtrycket, att andra krafter är i rörelse än fundamentalisterna.

Den oppositionen förtjänar allt stöd.

I en signerad artikel på ledarsidan försöker jag ta mig an problematiken och debatten kring biståndspolitiken:

’Ny biståndspolitik får inte glömma solidariteten

Ledande, internationellt engagerade, folkpartister vill införa en nollvision för det reguljära biståndet.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) kallar det en förbannelse att biståndsbudgeten ökar i högkonjunkturen. Liberala debattörer efterlyser att enprocentmålet ersätts med ett större kvalitetstänkande.

Det är utmärkt att vi får en ordentlig debatt om innehåll, inriktning och effektivitet i biståndspolitiken.

Enprocentmålet – ett sympatiskt ideal även jag lärt mig rabbla i sömnen – har säkert fört till en för stark fixering vid kvantitet.

Och när biståndsmedel hållit korrupta och förtryckande regimer under armarna och bidragit till en ännu ondare cirkel av problem i mottagarländerna istället för demokrati, välstånd, handel och ekonomisk utveckling, har politiken framstått som direkt skadlig. Biståndets mål måste givetvis alltid vara att hjälpen på sikt ska bli överflödig.
Mot en nollvision för reguljärt bistånd är svårt att ha invändningar.

Ändå är det något som stör mig på annat håll i den uppblossade debatten.

Glädjen över att få tala om hur svårt det är att använda pengarna vettigt är lite för påtaglig i en del mer konservativa läger.
För inte har exempelvis moderaterna haft svårt för bistånd på grund av de skälen. Man har helt enkelt inte prioriterat internationell solidaritet.

Och ingen kan påstå att behoven av humanitärt bistånd eller demokratibistånd är litet i världen. Det är fortfarande gigantiskt.

Kvantiteten i sig är inte oviktigt, bara otillräckligt, som mål för en modern biståndspolitik.
Den FN-rapport som presenterades i går angående Milleniemålen om halverad fattigdom till 2015 visar att den extrema fattigdomen i världen minskar, men också att problemen med hunger och sjukdomar under svåra livsvillkor trots det är förfärande.

FN-rapporten visar att löftena från G8-mötet i Gleneagles för två år sedan om fördubblat bistånd till Afrika inte varit i närheten av att infrias. Då är det inte särskilt troligt att engagemanget för det kvalitativa innehållet är större.

Det behövs en tuff genomgång av svensk biståndspolitik.
Men det gäller också för liberala biståndsvänner att se upp så att inte berättigade krav på en ny biståndspolitik leder till att dagens avskaffas utan att visionerna för morgondagen förverkligas.
Idealen om internationell solidaritet behöver inte omprövas.’

Ibland känns den svenska blockpolitiken onödigt stel.

Kanske mindre nu än tidigare när ett regeringsskifte och alliansens tillkomst inneburit något nytt, men sett över tid.

Jag tror att vi på sikt går mot en utveckling som får det svenska partilandskapet att mer likna det tyska i den meningen att det inte finns några givna block.

I Västtyskland, innan murens fall, var det liberala, gula FDP som med en vågmästarroll brukade bestämma vilket av de två stora partierna – de röda socialdemokraterna eller de svarta (jo så benämns de och utan negativa associationer) kristdemokraterna, som skulle sitta i regering och få förbundskanslerposten.

Man hjälpte socialdemokraterna och Willy Brandt till makten 1969, sedan kristdemokraterna och Helmut Kohl 1982.

Grundandet av de gröna skulle inte påverka situationen på förbundsnivå förrän 1998, alltså nästan ett decennium efter murens fall, när en rödgrön regering tillträdde under ledning av Gerhard Schröder och de grönas utrikesminister Joschka Fischer.

Sedan valet 2005 styr nu en stor svart-röd koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater i regeringsställning.

Men det är en koalition som efter något inledande, ganska harmoniskt år nu sitter fast i inrikespolitisk handlingsförlamning och interna låsningar.

Partierna rustar för fullt och öppet mot varandra inför de kommande årens viktiga delstatsval runt om i Tyskland och nästa förbundsdagsval 2009.

Men det som får spekulationerna att löpa vilt är att ingen av de två huvudkoalitionerna socialdemokrater-gröna, socialdemokrater-liberaler eller kristdemokrater-liberaler ser ut att kunna få egen majoritet.

Dessutom är det inte omöjligt att det nybildade vänsterpartieet Die Linke kan växa även i västra Tyskland och bli ännu starkare inför nästa val.

Därför flirtas det och lurpassas det hejvilt både i delstaterna och på förbundsnivå mellan de enskilda partierna.

Alla tänkbara koalitioner förekommer i mediernas spekulationer: svart-röd, röd-röd (alltså socialdemokrater och vänsterpartister tillsammans), röd-röd-grön, röd-grön-gul, svart-gul, svart-grön, svart-gul-grön.

(För svenska förhållanden vore det som spekulationer om följande koalitioner: m/kd-s, s-v, s-v-mp, s-mp-fp/c, m/kd-fp/c (alliansen i princip), m/kd-mp, m/kd-fp/c-mp)

Mest utsätts tyska socialdemokratiska företrädare för frågor om tanken på en koalition med vänsterpartiet, eventuellt tillsammans med de gröna.

Det officiella svaret från den socialdemokratiska ledningen är att ett samarbete med det nybildade vänsterpartiet är otänkbart.

Man drar sig nästan inte för några skällsord när det gäller att beskriva vänsterpartiets ledare, den tidigare socialdemokratiska partiledaren och finansministern Oskar Lafontaine – en klassisk populist, av många kallad demagog, driven av en bitter revanschlusta riktad mot sitt gamla parti.

Men på delstatsnivå ser det annorlunda ut.

I Berlin regerar sedan ett antal år socialdemokraterna med vänsterpartisterna, och borgmästaren Klaus Wovereit manar i en intervju i senaste numret av Der Spiegel fortsatt sitt parti att inte stänga några dörrar för framtiden.

Även i andra delstater vill man inte utesluta ett sådant samarbete.

Samtidigt undersöker kristdemokraterna försiktigt möjligheterna till ett närmare samarbete med de gröna, som i sin tur – precis som sina svenska motsvarigheter – har svårt att dölja sin negativa inställning till vänsterpartisterna.

Liberala FDP under Guido Westerwelles ledning samtalar gärna med både kristdemokrater och socialdemokrater – och drömmer om sin gamla vågmästarställning.
Man tycks heller inte helt främmande för ett samröre med de gröna.

Det enda som alla tycks vara helt säkra på för dagen är att den nuvarande stora koalitionen på förbundsnivå inte kommer att hålla en mandatperiod till.

Det var en nödlösning som de tyska väljarna gillade bättre än partierna och deras medlemmar.