Om att fallera på möten och vara småbarnsförälder

Jag gillar högre utbildning, även om jag nog borde ha kommit ut i arbetslivet tidigare än jag gjorde.

En sak som man, förhoppningsvis, lär sig på universiteten är att diskutera, leda seminarier, föra resonemang och hålla föredrag som hänger ihop och engagerar utan att bli ytliga.

Jag har länge trott att jag kan föra ett resonemang och uppträda vid diskussioner på ett någorlunda övertygande sätt. Men på senare tid har jag börjar inse att den tiden är förbi.

Så fort som jag sitter med vid ett möte nuförtiden och ska försöka bidra med någonting blir det osammanhängande, stelt, babbligt och obegripligt – ungefär som om jag vore en blandning av byråkrat från 1800-talet och sömndrucken nyvaknad.

Vi hade nyss ett internt möte här på tidningen där jag återigen demonstrerade mitt förfall i den verbala genren. Jag funderar på att belägga mig själv med talförbud vid sammankomster med fler än två-tre personer.

Men vk.se:s nya bloggar med vittnesmål ur föräldraperspektiv har fått mig att förstå vad det kan bero på: jag är småbarnsförälder numera. Det är en uppgift som inte lämnar så mycket tid och energi över åt finlir.

Slut är det på epoken av läs- och videonätter, av övningar framför spegeln med gester hämtade från den senaste favoritretorikern, av sovmornar till elva och tre timmar långa luncher med en spännande bok eller tidskrift till maten. (Jo, nördighet går inte bort med studier)

Nu handlar det, vad yrkesutövning anbelangar, om att hålla sig vaken och överleva utan kvalitetsmässiga sammanbrott.

Ett fiaskoartat inlägg på ett möte är ingen stor sak, om man jämför, vilket man alltid måste, tänk på Laika.

Det är en fantastisk tid, och jag skulle inte byta den mot någon, men det där med att uppträda sammanhängande, koncentrerat och övertygande – glöm det.