Reinfeldt vs Sahlin blev ingen höjdare
Jag saknar definitivt inte tonfallet i debatterna från förra mandatperioden, utan välkomnar det nya samtalsklimatet, men var ändå besviken på hur blek duellen mellan Reinfeldt och Sahlin i söndagskvällens Agenda blev.
Om detta skriver jag en signerad text på dagens ledarsida:
’Reinfeldt vs Sahlin blev ingen höjdare
Söndagskvällens tv-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var inget stort ögonblick för oss som välkomnat det nya, mer nyanserade debattklimatet mellan statsministern och oppositionsledaren.
Det saknades nerv, infallsrikedom och glädje i polemiken. Stabilt men föga engagerande, skulle sammanfattningen kunna lyda. Ett missförstånd tycks föreligga: En nyanserad, saklig debatt behöver inte vara tråkig, avmätt och trött.
De riktigt briljanta meningsutbytena i politiken kombinerar innehåll med presentation. Att lyssna till dem är en fest; de väcker ömsesidig respekt mellan olika ståndpunkter samtidigt som skillnader nagelfars. Men de lyckas också bli det vi i dag kanske skulle kalla seriösa snackisar.
Agendadebatten i SVT bjöd på två drivna politiker som höll en hedervärt saklig nivå. Men i försöken att stimulera och ladda debatten brast det ordentligt. Det var överraskande att de i så liten utsträckning tog chansen att visa sina bästa sidor när tv bjöd liveutrymme på attraktiv sändningstid.
Innehållsmässigt hade Fredrik Reinfeldt det något lättare än Mona Sahlin.
Så länge som socialdemokratin bara pratar om sin förnyelse inom jobb-, utbildnings- och välfärdspolitiken utan att presentera något konkret kommer Sahlin att ha svårigheter i dueller.
Hon hämmas också av bristen på samarbete och regeringsvilja inom oppositionen.
Nog kan man ana av Mona Sahlins ordval här och var att hon skulle bli en betydligt lurigare motståndare för alliansen om hon hade en socialliberal förnyelse av sitt parti som utgångspunkt i stället för blandningen av oklara besked och traditionalism. Det egna partiet är trots det inte förtjust i tanken.
Statsministern å sin sida kan fortfarande agera stärkt av mandatet från en klar valseger, igångsatta reformer och positiv samhällsutveckling. Det är han skicklig på.
Däremot är Reinfeldt dålig på att lyfta blicken och vidga perspektiven så att väljarna känner att regeringen vill något mer utöver jobben – visioner, vägval, fler utmaningar som lyfts fram, inte tonas ned.
När statsministern misslyckas med det finns ingen annan som har genomslag nog att träda in i hans ställe.
Tv-debatten visade därför kanske framför allt varför opinionsundersökningar och gissningar om nästa valresultat är ganska meningslösa i det här tidiga skedet av en mandatperiod.
Det viktiga nu är inte så mycket vad partierna säger utåt, utan vad de tänker och utvecklar internt, inte så mycket vad som upprepas från förra valrörelsen, utan vad som förbereds inför nästa. För det idéarbetet måste också finnas utrymme.
Mandatperioden bjuder gott om tid för mer laddade debatter. När de kommer lär dock inte Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin kunna kosta på sig så bleka framträdanden som i söndagskväll. Då står andra partiledare på kö för att överglänsa dem.’
