Panelsamtal med centerpartiets partisekreterare
I tisdagskväll var jag som en av flera inbjuden till centerpartiets höststämma i Umeå för att medverka i ett panelsamtal med centerpartiets partisekreterare Anders Flanking om alliansregeringens första år vid makten.
Det blev en intressant utfrågning som täckte många sakområden – miljö, kärnkraft, småföretagande, jordbruksfrågor, pensioner, transporter – och som även rymde lite ideologi och idéhistoria på temat socialliberalism.
Jag nämnde att jag fortfarande, instinktivt, reagerar med förvåning när centerpartister använder den beteckningen eftersom det hade varit nästan otänkbart i det tidiga 1990-talet, när jag började följa politiken närmare, att centerpartiet skulle referera till klassiskt inarbetade ideologiska traditioner.
Flanking medgav att det skett en stor förändring de senaste åren i språkbruket och kanske även självbilden när det gäller centerpartiets syn på sin ideologiska uppgift och hemhörighet.
Det blir säkert en återkommande frågeställning i analyserna av centerpartiets regeringsarbete och framtoning inför kommande val: är förändringen bestående eller en trend, är den ett ledningsprojekt eller djupt förankrad bland medlemmarna?
Kommer mittenpartierna att finna varandra i en socialliberal allians inom alliansen som förebådar ytterligare fördjupat samarbete eller kommer det att finnas spänningar och konkurrens under ytan om vem som är trovärdigast i den ideologiska rollen? Och uppfattas centerpartiets liberala nyordning ute i landet som socialliberal eller som nyliberal?
Jag är själv djupt skeptisk till hur sådana beteckningar används i den dagliga debatten och menar inte att de är så relevanta i sak, men det är ett ofrånkomligt faktum att de spelar en roll i samhällsdebatten för hur partier presenteras och frågas ut.
Men det övergripande temat för kvällen var förstås regeringens motiga opinionsläge och problem med att försvara den förda politiken trots det mandat man fick i valet.
Anders Flanking sade inget nytt i den frågan och förnekade inte att regeringen varit dålig i det utåtriktade arbetet, men det är slående när man träffar rikspolitiker från allianspartierna, oavsett vilka, hur relativt obekymrade och nöjda de trots allt verkar vara med dagsläget och framtidsutsikterna.
De utstrålar samma ganska lugna tillförsikt om att sakfrågorna talar till deras fördel, som socialdemokrater utstrålar om att opinionssiffrorna talar till deras.
Förmodligen krävs det dock att regeringen snart börjar få lite framgång även i opinionsarbetet för att den optimismen ska bestå inom alliansens ledningar.
Det kommande året blir kanske mandatperiodens viktigaste, för sedan börjar nästa val redan torna upp sig i partiernas planering och interna arbete.
Ingenting kan stressa partier till misstag så som kombinationen av dåliga opinionssiffror och snart stundande val. På samma sätt som ingenting kan söva partier till försummelser så som kombinationen av höga opinionssiffror och snart stundande val.
