Några reflektioner kring det amerikanska presidentvalet
Jag ska inte överdriva kommenterandet av den amerikanska valrörelsen här på bloggen, men några reflektioner ändå så här innan primärvalet i New Hampshire accelererar hela processen ytterligare.
Det finns en sådan uppsjö av information och initierade kommentarer varje dag, både svenska och amerikanska, att den som vill följa det som sker mer i detalj och på ett seriösare sätt än en del stereotyp svensk nyhetsrapportering har alla möjligheter i världen.
Aldrig har det varit så lätt och så roligt att vara intresserad av ett amerikanskt presidentval på distans. Och om man inte har följt eller läst på om den inrikespolitiska utvecklingen i USA så noga de senaste åren är det kommande presidentvalet, framför allt de kommande primärvalen, en chans att se gamla strider både gå i repris och fräschas upp under 2008.
Primärvalskampanjerna i år sammanfattar decennier av identitetsproblem, motsättningar och erfarenheter i amerikansk politik, både hos demokrater och republikaner.
Religionen är förstås ett dominerande tema, den här gången framför allt hos republikanerna. Baptisten, tidigare guvenören i Arkansas, Mike Huckabee är så djupt religiös och så extrem i delar av sin åskådning att han i intervjuer och framträdande nu kämpar för att tona ned den profilen och undvika stämpeln som ovalbar på grund av religion. Grejen med honom är att man måste lyssna tillräckligt länge på honom för att upptäcka hur problematisk hans åsikter är på vissa områden: långa stunder kan han låta som en ganska vettig, balanserad och sympatisk republikansk politiker, men sedan får han en fråga om exempelvis homosexuella och svaren får det att svartna lätt för ögonen. Jag har svårt att se honom vinna sitt partis nominering och ännu svårare att se honom vinna det slutliga presidentvalet.
Mormonen Mitt Romneys kampanj har också av många analyserats på temat: är kandidatens religiösa tillhörighet i det här fallet en styrka eller en svaghet (vilket de flesta nog ändå tror) när det gäller möjligheterna att vinna val på många håll i landet? Jag tipsade häromdagen om en artikel i New York Review of Books som utvecklade temat lite.
För Rudy Giuliani är utmaningen omvänd: att övertyga de konservativa, religiösa falangerna inom det republikanska partiet om att han är värd deras röster trots sitt struliga privatliv och sina relativt liberala åsikter i livstilsfrågor, exempelvis angående homosexuella och aborter. Det som gör honom till en intressant och ovanligt republikansk kandidat kan alltså bli ett hinder för honom när det gäller att överhuvudtaget bli nominerad av det egna partiet. Och hur han skulle klara sig i en duell mot exempelvis Barack Obama eller Hillary Clinton, vilken mobilisering av republikanska partiaktiva han skulle kunna åstadkomma, är väldigt osäkert.
John McCain, veteranen som av många uppfattas som för gammal men också av många uppfattas som en av de mest sympatiska kandidaterna, är den kandidat som tydligast bär med sig ett arv från Vietnamkriget och representerar något slags kontinuitet i den utrikespolitiska- och säkerhetspolitiska analysen, mycket mer traditionellt än George W Bush. Han framstår som övertygande och kompetent i utrikespolitiska diskussioner, men om hans Vietnambakgrund tynger eller lyfter hans kampanj i slutändan återstår att se. Om de amerikanska väljarna vill se förnyelse i Washington är det, rättvist eller inte, knappast till McCain de kommer att vända sig. Någon ny generation med nya perspektiv representerar han inte.
Hos demokraterna har mycket av debatten handlat om just förändring vs förnyelse där framför allt Barack Obama men också John Edwards kampanjat hårt på förändringstemat medan Hillary Clinton mer knutit an till sina breda erfarenheter och sin mer omfattande meritlista.
Det är svårt att se hur John Edwards skulle kunna lyckas vinna nomineringen i konkurrensen mot Obama och Clinton, även om han lovat att fortsätta med sin kampanj även bortom ett nederlag i New Hampshire.
Förnyelsens kandidat i det demokratiska primärvalet är istället Barack Obama. Hans styrka är det som var Bill Clintons styrka 1992: en relativt ung, mycket entusiasmerande och karismatisk kandidat som står fri från gamla trätor i Washington och som med större trovärdighet än andra kan påstå sig vilja sätta en ny och egen dagordning. Det faktum att han skulle bli den första svarta presidenten är, tror jag, något som talar till hans fördel både i primärvalet och i ett eventuellt slutligt presidentval.
Clinton skulle om hon vinner bli historisk som den första kvinnliga presidenten. Men hon är också något av det demokratiska etablissemangets kandidat och uppfattas inte bara av journalister som en fortsättning på Bill Clintons 1990-tal.
Det som gör henne till den förmodligen mest kompetenta kandidaten och brett respekterad är också det som gör henne omstridd och kan bli det som får även varma anhängare att satsa på något som inte väcker gamla motsättningar och uttjatade debatter till liv på nytt i amerikansk inrikespolitik.
Lyckas hon inte övertyga om att hon är mer än etablissemangets säkra kort får hon svårt att stå emot Obamas utmaning. Mot Clinton talar också att en seger för henne skulle ge Vita Huset klart dynastiska drag, vinner hon kommer familjerna Bush och Clinton år 2012 att ha innehavt presidentposten under 24 års tid. Det kan vara en större nackdel för henne i det slutliga presidentvalet än i det demokratiska primärvalet.
Själv, avslutningsvis, hoppas jag på Clinton eller Obama som slutsegrare i presidentvalet. Som republikansk motkandidat skulle jag helst se Rudy Giuliani eller John McCain.
