Om opinionsmätningar lokalt och nationellt

I en signerad text på dagens ledarsida kommenterar jag julhelgens opinionsmätning i VK och gör en liten betraktelse kring opinionsläget nationellt:

’Om opinionsundersökningar lokalt och nationellt

När jag läser ifatt lite efter en ledighet kring jul och nyår upptäcker jag att den opinionsundersökning som VK presenterade under julhelgen om Umeåbornas syn på kommunalråden har väckt en hel del debatt och ifrågasättanden: hur ska resultatet egentligen tolkas?

Det enkla svaret är givetvis, när utrymmet för tolkningar är så stort som i det aktuella fallet, att det beror på vad man jämför med, vilka utgångspunkter man har och vad man vill se.

Med sådana reservationer ska alla tolkningar av opinionsmätningar behandlas. Eftersom antalet lokala undersökningar är så begränsat är utrymmet för fullt rimliga, men trots det motstridiga tolkningar extra stort. Just det kritiska meningsutbytet kring siffrorna är mätningarnas yttersta syfte.

Och på tal om opinionsundersökningar: även nationella mätningar tecknar en lätt motstridig bild inför 2008.

Vad som står utom tvivel är förstås att oppositionen har ett stort övertag över allianspartierna. Men vad ingen riktigt lyckats förklara är varför.
Socialdemokraterna saknar regeringsalternativ och har inte presenterat någon egen, sammanhängande politik på något av de områden där man misslyckades i maktställning.

Förklaringen kan alltså inte vara sakpolitisk.

Undersökningar där statsråden betygssätts individuellt visar också tydligt att regeringen där får klart godkänt jämfört med socialdemokratiska föregångare.

Min föga originella tolkning av detta är att alliansens linje när det gäller att främja jobb, motverka utanförskap och reformera skolan, fortfarande går hem i sak, men att alliansen – under trycket från den socialdemokratiska världsbild som styr mycket av det offentliga samtalet – misslyckats med att gemensamt försvara politiken, engagerat påminna om att reformer behövs för att motverka missförhållanden socialdemokratin lämnat efter sig och med självförtroende ifrågasätta den hemlighetsfulla oppositionen.

Den motsatta situationen hade varit värre: att opinionssiffrorna varit uppblåsta men sakpolitiken ratats, att man lyckats väl med att förklara en långsiktigt impopulär politik istället för som nu misslyckats med att försvara en i grunden gångbar politik.

Så det kommunikativa misslyckandet under 2007 gömmer kanske paradoxalt nog ett litet ljus i ett dystert opinionsläge för alliansen inför 2008. Det finns utrymme för skärpning och bättring.’