Bara en reflektion kring New Hampshire…
…men nej, jag ska inte börja blogga frenetiskt om det amerikanska presidentvalet.
För er som vill fördjupa er och ägna all ledig tid åt detta de kommande månaderna finns hur mycket läsvärt och hörvärt material som helst på de stora dagstidningarna, som New York Times eller Washington Post, eller de större tv-kanalerna som NBC, CNN eller CBS.
Ingen vaken tid i världen räcker för att hålla koll på allt det senaste om kampanjerna.
För den som vill att någon annan gör urvalet rekommenderas den svenska bloggen amerikanskpolitik.se för det senaste och en mängd bra länktips.
Och efter att en samlad expertkår och opinionsmätningsindustri misslyckats kapitalt att förutspå utgången och känna stämningarna i New Hampshire inför demokraternas primärval är det väl också bäst att ligga lågt så här på en avlägsen blogg.
Men en reflektion vill jag ändå komma med efter primärvalet i New Hampshire.
Karl Rove – George W Bushs berömda/beryktade chefstrateg – gjorde sig känd för att vilja satsa allt på det egna partiets kärnväljare, basen, vinna dess stöd och få iväg den till vallokalerna.
Att det visade sig vara en framgångsrik strategi kan ingen förneka.
Och analyserna av resultatet i New Hampshire antyder att det var just den egna basen, de demokratiska kärnväljarna som stödde Hillary Clinton, medan de oberoende väljarna i högre grad stödde Obama (och John McCain på den republikanska sidan, men där är läget mer oklart för tillfället).
Det är även sannolikt kärnväljarna som den väldiga kampanjmaskin Clinton byggt upp har lättast att trumma fram när det verkligen gäller.
De oberoende väljarna däremot kan vara svårare att vinna med traditionella partibaserade kampanjmetoder (i den lösare, amerikanska betydelsen av parti) men snabbt lockas av stämningar och positivt mediesurr av det slag som uppstått kring exempelvis Obama som en outsider och förändringens kandidat.
Därför håller framför allt demokraternas primärval kanske på att utveckla sig till en kamp mellan olika kampanjskolor.
Ska man satsa på den stabila basen eller satsa på att vinna ett lösare, men gränsöverskridande stöd, satsa på traditionella, bevisat fungerande kampanjmetoder inklusive negativa attacker på motståndarna (Clinton) eller ett lite upplyft, försonande tonfall friare från negativa angrepp (Obama)?
Till Obamas fördel talar att hans strategi sannolikt är en styrka i det slutgiltiga presidentvalet när en republikan står som motståndare. Till Obamas nackdel talar att han är mer sårbar för tillfälliga motgångar när valet nu dragit igång och han därmed riskerar att aldrig bli nominerad.
Till Clintons fördel talar att hennes strategi sannolikt är bättre lämpad för den långa, tuffa primärvalskampanjen i de stora delstaterna, där det viktigaste är att vara uthållig och få det egna partiets stöd gentemot andra kandidater från samma parti.
Till Clintons nackdel talar att hon polariserar väljarkåren och gör det lättare för republikanerna att enas inför det slutliga valet.
Med det vill jag inte ha sagt att Hillary Clinton är den givna segraren hos demokraterna, det är långt ifrån säkert. Men hon har ett robustare, mer beprövat kampanjupplägg.
Därför är det nog helt avgörande för Barack Obamas chanser att bli nominerad att han behåller den anmärkningsvärt positiva, elektriska stämningen kring sin kampanj trots nederlaget i New Hampshire.
Hos republikanerna är läget så öppet att det nästan är omöjligt att göra någon vettig analys. Den kandidat som gynnas mest av osäkerheten och de växlande opinionerna är utan tvekan Rudy Giuliani.
Hade någon av hans motståndare kommit ut ur Iowa och New Hampshire med två övertygande segrar och entydigt stöd hade Giulianis djärva chansning att stanna på läktaren under de första primärvalen fallit platt. Nu är han fortfarande en fullt tänkbar slutsegrare.
