Vill Lennart Holmlund att Umeå ska lyfta eller stagnera?

Kommunalrådet Lennart Holmlund (s) riktar i dag på sin blogg invändningar mot tisdagens huvudledare i VK om Umeås låga placering i en ny undersökning av kommunernas företagsklimat.

Hans invändningar kompletterar den gamla vanliga visan: allt är frid och fröjd, undersökningar som säger något annat är missvisande, kritiker som kommer med invändningar har fel eller ljuger eller är bakåtsträvare eller är konspiratörer, men tack och lov har Lennart Holmlund själv läget under kontroll.

Ack, ja.

Lennart Holmlunds problem är att det han säger ena dagen inte hänger ihop med vad han säger nästa dag.

Han har slutit upp bakom ett nytt, mycket ambitiöst befolkningsmål för Umeå – 200 000 invånare till 2050 – han återkommer ständigt till hur staden ska förändras och inte fastna i det som varit och han nynnar oftare är någon annan på sin slogan: Vi vinner i Umeå.

Jag vet inte hur informerad Lennart Holmlund själv är, men han har säkert skickliga medarbetare som kan tala om för honom att de ambitionerna – från 111 000 invånare i dag till 200 000 invånare om bara några decennier, stora förändringsprojekt i en vinnande stad – i sin brådska och storleksordning äger väldigt få motsvarigheter.

Ambitionerna är utmärkta, men de kräver också mycket. Målsättningarna är spännande, men de är bara realistiska om det politiska ledarskapet är berett till den nödvändiga självkritik som krävs för att en kommun ska kunna ta språnget upp på en helt ny nivå.

Ska Umeås visioner förverkligas räcker det inte för staden att vara lite sämre, lika bra eller obetydligt bättre än andra motsvarande städer; Umeå måste vara mycket bättre, anmärkningsvärt framstående, i absolut nationell toppklass när det gäller även en sådan viktigt sak som företagsklimatet.

I det ljuset ska undersökningar om företagsklimatet ses där Umeå hamnar på medelmåttiga placeringar.

Om Lennart Holmlunds mål är att lämna efter sig en stad som efter år av tillväxt nu långsamt når sin gräns och övergår i en fas av stagnation, på en i och för sig hygglig nivå, är hans analys och reaktion begriplig.

Om hans mål däremot är att Umeå ska växa och utvecklas ytterligare är hans analys och reaktion mycket problematisk, ett av de stora hindren för Umeås fortsatta tillväxt.

Lennart Holmlund faller hela tiden i fällan att inför all kritik om problem och missförhållanden låsa fast sig vid en självbelåtenhet och "det är bra som det är"-attityd nästan utan gränser. Det är som ofta påpekas både skadligt för debattklimatet och hämmande för utvecklingen.

Det är en hållning som ofelbart leder till stagnation.