Mossig instiution, märkligt bugande, men uppfriskande val

Förr brukade det kallas för ’Konungens befallningshavare’. Det säger väl det mesta. Landshövdingeämbetet är en omodern kvarleva från gångna tider som visserligen putsats upp, men som trots det känns synnerligen otidsenlig och svår att motivera.

Landshövdingeämbetet utlöser, som vi lär kunna studera under de kommande dagarna i de län där regeringen utsett nya hövdingar, märkligt underdåniga reaktioner där det bugas tacksamt kring den ärevördiga institutionen på ett sätt värdigt en politisk tradition inom vilken pampar och överhet hålls högt och anses inge trygghet för stackars undersåtar.

Mycket av det där är ritualer som hänger i, men långt ifrån alla ritualer är värda att bevara. Fascinationen inför hövdingar av alla möjliga olika slag, inte bara landshövdingar, går djupt i Sveriges historia både i lokalpolitiken och i den nationella politiken, och lever på sina håll kvar än i dag.

De uppgifter som handläggs av den gamla länsstyrelsestrukturen skulle kunna tas hand av nya, betydligt mer moderna och demokratiskt tilltalande institutioner. Sannolikt är det ju också i den riktningen utvecklingen går när genombrott så småningom sker i regionsfrågan.

Med det sagt, och med reservationen att de gamla rekryteringsmönstren består även under denna regering, är valet av Chris Heister till ny landshövding i Västerbotten intressant och bra.

Att det blev någon som kommer utifrån med fräsch blick på länets förutsättningar och problem, utan att släpa med sig en problematik med olika typer av motsättningar (Umeå vs Skellefteå, kusten vs inlandet osv), är bara ett plus.

Ett mer koncentrerat resonemang kring detta och Chris Heister har vi i vår huvudledare om utnämningen.