Med fokus på egenmakt

Lagrådsremissen som regeringen fattade beslut om i förra veckan angående minoritetspolitiken är ämnet för vår huvudledare i dag:

’Med fokus på egenmakt

Regeringen lyfter fram vikten av egenmakt i minoritetspolitiken. Det ger nya möjligheter.

Att stärka de nationella minoriteternas rättigheter och höja ambitionen i genomförandet av minoritetspolitiken är syftet med den lagrådsremiss regeringen fattade beslut om i förra veckan. Redan de vällovliga föresatserna är i sig avslöjande; det brister både vad gäller minoriteters rättigheter och i de hittillsvarande ambitionerna i minoritetspolitiken.
Minoritetspolitiken är ett tämligen nytt beting. Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter och konventionen om minoritetsspråk kom till på 1990-talet. Sverige ratificerade dem efter hand. Och fann sig försumligt historiskt sett. I den offentliga debatten talades det om skam och förnedring.
Regeringen avser nu att införa en ny lag om minoriteter och minoritetsspråk. Den skall gälla i hela landet. Därmed tas, enligt integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, ytterligare ett steg på vägen mot en upprättelse av de nationella minoriteterna. Underförstått ett steg som måste följas av fler.

Kämpande minoriteter ställer krav och påverkar sin situation. Det sker inte sällan i konflikt med den ordning befolkningsmajoriteten rår över. I enhetsstaten Sverige har konflikterna varit förhållandevis dämpade. De nationella minoriteterna med historisk hemortsrätt har fått foga sig. Motsättningarna har förträngts.
Det är ingen enkel uppgift för politikerna att korrigera historiska oförrätter mot minoriteter. Sådana åtaganden kommer lätt att ske på maktens och majoritetens villkor, bland annat som nu med anslag på ett antal miljoner för att till exempel främja språkens ställning eller utveckla kulturen. Det är det sätt politikerna känner bäst och enklast kan hantera.
Regeringen ändrar strategi och flyttar fokus vidare till egenmakt. Det för minoritetspolitiken framåt från en inledande rättighetskatalog till konkreta åtgärder, men det avser på inget sätt någon enkel process. Lagrådsremissen talar vagt om stärkt inflytande för att synliggöra gruppernas behov i samhället. Ett exempel är möjligheten till samråd på lokal nivå. I sämsta fall ger det alla parter en möjlighet att egentligen inte bry sig.

Skillnaden mellan inflytande och makt kan vara enorm. Sametinget konkretiserar problematiken. Det har befogenheter och beslutanderätt men känner på olika områden likväl alla grader av maktlöshet och brist på inflytande.
Risken är uppenbar att minoritetspolitiken utformas enbart för att leva upp till åtagandena i de konventioner Sverige ratificerat. Som en påtvingad anpassning eller samvetsfråga. En annan sak är om minoritetspolitiken bejakar minoriteternas initiativ- och handlingskraft för att hitta nya lösningar utifrån behoven och förutsättningarna. Möjligheterna finns om den nya lagen verkligen ger begreppet egenmakt mening.’