Stimulanser i behov av kritisk granskning

För varje nytt meningsutbyte om det stora stimulanspaketet som jag lyssnar till i den amerikanska debatten känner jag, ovan vid sällskapet, allt större förståelse för det republikanska motståndet – i alla fall en respekt för att ingen enhällighet uppstått, utan att det förs en kritisk debatt om miljardrullningen.

Det lär behövas, det borde välkomnas även av stimulanspaketets förespråkare. För även om det finns goda argument för en hel del av det som föreslås, och för tempot med vilket det genomförs, kan mycket gå snett i den här processen – inte minst om USA nu faktiskt, och rimligen mot bättre vetande, väljer att slå in på en skadlig, kortsiktig och obetänksam protektionistisk linje.

Ett republikanskt stimulanspaket skulle förmodligen ha haft ännu större brister, men nu är det demokraterna som har makten och ansvaret att undvika arroganta och panikartade misstag, och därför är det bra att republikanerna, trots sin berättigat rekordlåga trovärdighet, håller en opposition levande. Den kritiska granskningen vinner alla på.

Johan Norberg citeras inte alltid i sak instämmande på den här bloggen, men i detta resonemang finns många viktiga poänger. Jag antar att hänvisningen till The Economist bland annat syftar på den här ledaren, jag blev nästan lite paff när jag läste (eller rättare sagt hörde, via ljudutgåvan) den förra veckan, började nästan undra om de hade bytt ut redaktion och linje. Nåväl, läget är alldeles för allvarligt för gammal dogmatism. Problemet är inte om tidigare tvärsäkra anlägger en flexibel syn på vad som kanske måste göras utöver det vanliga för att bromsa krisen, det är tvärtom bara positivt, utan om allt för få röster vågar ifrågasätta de minst lika dogmatiska handla först-tänk sen-attityder som i värsta fall riskerar att förvärra krisen.

Å andra sidan är The Economists ledare allmänt på dekis för tillfället. Jag anför den här kommentarens trötta, snusförnuftiga budskap som bevis.