Kärnkraftsjubel – hur rationellt är det egentligen?

Det glada kärnkraftsjublet löper inte oväntat genom de liberala ledarsidorna runt om i landet i dag, med några mer nyanserade undantag…som mer gläds över andra delar av regeringens historiska uppgörelse.

Det är intressant att notera att det LO som annars alltid skälls ut som gammalmodigt och som en bromskloss i de flesta sammanhang, med berättigade uppmaningar från liberalt håll till socialdemokratin att bryta banden, i just kärnkraftsfrågan lyfts fram som facit.

Min huvudinvändning mot en del av de ärade kollegornas analyser är annars inte så mycket kärnkraftsjublet, även om jag inte instämmer i det, utan bilden som målas upp av kärnkraften som det enda rationella, upplysta alternativet i energifrågan, att motstånd mot ny kärnkraft skulle ha irrationella utgångspunkter. Det känns som en mossig och inte på länge uppdaterad bild av kärnkraftsdebatten.

Min egen redovisade skepsis mot ny kärnkraft bygger på uppfattningen att kärnkraftens brister är så stora i jämförelse med vad det finns anledning att tro om alternativen, att nybyggda reaktorer för resten av detta sekel känns som en irrationellt pessimistisk satsning.

Och det som är bra med regeringens uppgörelse i just kärnkraftsfrågan är betoningen av att eventuell framtida kärnkraft ska bära sina kostnader osubventionerat på marknadens villkor.

Så snart är det lite upp till bevis-läge: kommer det verkligen att bli ekonomiskt rationellt för osubventionerade investerare att om ett par decennier bygga nya kärnkraftsreaktorer med en blick framåt för resten av 2000-talet, i ljuset av sannolikt allt konkurrenskraftigare, effektivare och mognare förnyelsebara alternativ? Jag tvivlar.

När det gäller den partipolitiska dimensionen i gårdagens besked är intrycket av de reaktioner som kommit på uppgörelsen är att centerpartiet får mycket lättare att hantera frågan än socialdemokraterna inför nästa val. Det är socialdemokraterna som våndas mest just nu, det är känslan.

Och som kommentar till det här inlägget: Oavsett vad man anser om uppgörelsen är det orimligt att inte se den som historisk i ljuset av de senaste trettio årens energipolitiska debatt i Sverige. Att något är historiskt betyder inte med automatik att det är något helt invändningsfritt. Och att socialdemokraterna genom ett besked från alliansen hamnar i internt trubbel är inte heller ett argument mot att kalla beskedet historiskt.