Dra lärdomar och slutsatser av skandalerna

Skandaler, där skiten kommer fram, kan bli politikens komposter. Med lite tålamod, ett par klädnypor för näsan och en handfast insats, kan det växa nytt och näringsrikt ur dem. Man ska inte slösa bort en schysst skandal. En rejäl härva där det grävs till botten kan bli jordmån för insikter och förnyelse hos en organisation, ett parti eller en individ.

Vi är fortfarande extremt snabba med att kräva offer och avgång när avslöjanden sker. Det är en otålighet i tiden som missar ofta hur viktiga nederlag, felsteg och dumheter är att ha som erfarenhet för alla i ansvarspositioner. Men också, för den som vill se konsekvenser, hur mycket jobbigare det kan vara att tvingas stanna kvar och reda upp i skamsenhet, än att lämna ruinerna. Att kräva någons avgång är ibland att erbjuda en smitväg, just när det svåra börjar. Låt dem gräva i skiten i stället, och plantera framtiden i sina egna misslyckanden.

Men att en skandal, en ”affär” ska bli utgångspunkt för något gott, och att en ledning ska växa och mogna i krisen, att en organisation eller rörelse ska vädra ut på allvar, förutsätter det där som är så svårt för alla privilegierade och makthavare – beredskap till självkritik och ödmjukhet. En öppenhet och storhet nog att ge upp gamla käpphästar och ompröva en till vissa delar förljugen och arrogant självbild. Att ersätta låst prestige med självrannsakan.

Jag stör mig väldigt just nu på den knappt dolda skadeglädje som finns i många kommentarer kring att fackförbundet Kommunal tappat 5000 medlemmar på bara en vecka. När stormen lagt sig efter de nu avslöjade exemplen på vanstyre och förakt för medlemmarnas pengar, kommer ju ett handlingsdugligt Kommunal att behövas lika mycket som tidigare. På en arbetsmarknad i förändringar – tekniska, sociala, politiska, ekonomiska – där både arbetsgivare och arbetstagare behövs även i idédebatten, med någorlunda trovärdighet, folklig förankring och tyngd.

Skandalen är ett faktum, förtroenderaset oundvikligt. Men vägen ut ur eländet måste fortfarande hittas inom Kommunal. Och den arbetarrörelse som sakta men säkert marginaliseras i samhällsdebatten, och vars ledning nu på nytt står blottad som blind för egna privilegier, måste förr eller senare våga ställa sig själv obekväma frågor. Även om det råkar vara samma frågor som deras motståndare redan ställt.

I det här fallet handlar det bland annat om den extremt täta facklig-politiska samverkan, med allt mindre legitimitet, som snarare hämmar och korrumperar, än stärker arbetarrörelsen. Som skapar en grundattityd hos ledningarna av att vara untouchable. Och det handlar om en ledningskultur som lättat från marken. Det finns verksamheter, kopplingar, tjänster och gentjänster som – även om inga lagar bryts – helt enkelt är olämpliga och sticker i ögonen, fjärran från vad de egna medlemmarna någonsin kommer att få åtnjuta eller har nytta av.

Det är krav och förväntningar på återhållsamhet, perspektiv, fingertoppskänsla och omdöme – och en förmåga att vara tråkmåns, stå emot grupptryck, säga emot och säga nej – som folkvalda och förtroendevalda får leva med. Och i de allra flesta fall lever med som politikens vardagshjältar.

En folkrörelse har viktigare måttstockar än juridik och paragrafer för vad som kan anses lämpligt. För höjdarna i ett fack som Kommunal, mäktigt och rikt som organisation, men med organiserade medlemmar helt utan makt och privilegier på arbetsmarknaden, är det en viktig balans.

Beskedlighet i ledningens egna förmåner, självmedveten hävdelse av medlemmarnas krav och rättigheter – inte tvärtom.

I bråket mellan Kommunal och Margot Wallström, framstår båda sidor som vilsna.

Men det är man förstås inte ensamma om. Det här är utbredda fenomen i hela samhället och många miljöer, offentliga och privata, från vänster till höger. Ja-sägeri och osund gruppdynamik, möjligheter och kontakter i en hierarki som används för privilegier, finns överallt.

Glashusen klirrar som klockspel när Kommunal och socialdemokraterna – själva vana klockspelare – granskas. Det får de kanske stå ut med. Men även om det nu är Kommunals kris, är det många maktsfärer som borde passa på att med självrannsakan titta sig i spegeln.