USA:s presidenter – optimisten på plats 18

Nu är det i princip bara spännande namn kvar på den här presidentrankingen – och Ronald Reagan är definitivt en av de presidenter som brukar utlösa starkast reaktioner i diskussioner, positiva eller negativa beroende på vem man pratar med. Så på plats 18:

Ronald Reagan 1981-1989 – republikan

Ronald Reagan är en av de presidenter som kommer längre ner på min lista än på de flesta andra sådana här rankingar.

Om orsaken till det kan man spekulera länge. Angående Reagan växlar jag i omdöme och sympati beroende på stunden. Skandaler, omdömeslösa uttalanden, plump attityd, reaktionära tokerier – den som vill teckna en negativ bild av Reagan-åren har ett stort källmaterial att ösa ur och jag delar defintivt inte den förtjusning som många kvalificerade liberaler i Sverige har inför honom.

Av de tre senaste republikanska presidenterna i USA gillar jag George Bush sr bäst, även om hans presidentinsats under en mandatperiod inte går riktigt att jämföra med Reagans under två.

Men samtidigt: det robusta och handfasta sätt som Reagan och hans administration hanterade Gorbatjov och det kalla kriget under Sovjetunionens sista år av sönderfall hör hemma i den amerikanska utrikespolitikens finrum.

Gorbatjov var mannen med visionen – den som lade grunden till världshistoria. Och orsakerna till kommunismens kollaps söks i mentala strukturer och ekonomiska realiteter bakom järnridån.

Men Reagan fanns vid hans sida i en rad betydelsefulla toppmöten som utmärkt komplement.

Alla sina brister i traditionell diplomati till trots – den galna spontaniteten, den fladdriga analysen, den oförutsägbara repliken – lyckades Reagan gå balansgång mellan hård kritik och välkomnande charm i politiken gentemot Moskva.

Reagan hade inte talets, men väl retorikens gåva som få. Han kunde med sin genuina, glada, obekymrade person nå ut till människor.

Reagan var en talanglös b-skådis på filmduken, men blev som skådespelare på den politiska scenen en lysande huvudrollsinnehavare. Det politiska kampanjens dramaturgi behärskade han på samma geniala sätt som Kennedy och Clinton – för att nämna hans enda rivaler i den grenen under amerikansk efterkrigspolitik.

Det i kombination med historiska händelseförlopp och förmågan att sätta en konkret dagordning och följa den, välja ut en fråga och fatta beslut når han en 18:e plats på listan.

18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig