Lördagskrönika om Göran Persson

Min lördagskrönika den här veckan handlar om Göran Perssons och hans nya memoarbok:

’Göran Persson med garden uppe

Politik på toppnivå handlar i hög grad om att behålla kontrollen, gardera sig och minimera medias och motståndares angreppsytor. Kanske är det därför som litterärt och intellektuellt ambitiösa politiska självbiografier är sällsynta i Sverige. Memoarskrivande, när det är som bäst, nöter systematiskt ner garden, river i såren, möter publiken unplugged.

De bästa politiska memoarer jag har läst är skrivna av Ernst Wigforss, mångårig socialdemokratisk finansminister. Det vore orättvist att jämföra hans originellt formulerade, analytiska, problematiserande, självgranskande Minnen med den blandning av jäktat försvarstal och ganska ytligt snabbreferat från en politisk karriär som Göran Persson i veckan utgivna bok ’Min väg, mina val’ utgör.

Men medan Ernst Wigforss undersöker sitt liv, sin tid, sina intellektuella utgångspunkter och sin politiska gärning, vänder dem ut och in med skrovligheterna och sömnaderna inom räckhåll för läsaren, är Göran Perssons redogörelse klädd i tajtaste kostymen och knäppt till sista knappen.

’Min väg, mina val’ har som allt överordnat syfte att lägga historien tillrätta, inte riva upp den och titta under ytan. Självkritik utövar Persson bara i marginalen, där det är helt ofarligt.

Men därmed inte sagt att Göran Perssons memoarer är rakt igenom ointressanta eller tråkiga. Som vittnesmål om hur politikern Göran Persson vill att omvärlden ska se på hans insats, har den sina poänger. Och det är effektivt berättat.

Hur kan man sammanfatta Göran Perssons politiska insats och betydelse?

Det är lätt att glömma bort vilket epokskifte Göran Perssons tillträde som partiledare 1996 innebar för socialdemokratin. Han bröt en ätt som styrt det statsbärande partiet i ett halvt sekel. Det var inte okontroversiellt.

Han var, som påpekats, något av en uppkomling, en pamp från Katrineholm bland gammal, fin partisocietet i Stockholm.

Tage Erlander – Olof Palme – Ingvar Carlsson var en era som sträckte sig från 1946 till 1996. Kring dem växte över tiden nätverk, parti och stat samman i oklara roller, snårig ansvarsfördelning och identifikation med makten.

Det fanns därför en lätt odefinierad, men tydlig känsla av öppnade fönster och frisk fläkt kring en del vad Göran Persson gjorde som ny partiledare; inte minst i utrikespolitiken och synen på Mellanöstern.

Men den känslan lade sig ganska snabbt när reservationerna mot hans ledarstil växte på många håll. Och Göran Perssons öde blev att hans största insats – budgetsaneringen – inte var särskilt eggande att påminna om eller driva kampanj kring. Den var ett nödvändigt ont.

’Svårigheten med ekonomisk politik’, skriver Göran Persson i sin bok, ’är i 99 fall av 100 inte att inse vad som ska göras, utan att faktiskt göra det.’ Men budgetsanering väcker respekt, inte entusiasm eller tacksamhet – så är det politiska livets villkor. Och under de första åren av hårda, djupt impopulära besparingar var Persson pressad. För de som tror att nästa val redan är avgjort kan avsnittet i Perssons bok om socialdemokraternas katastrofala opinionsläge och moderaternas rekordhöga lyft under 1996-1997 rekommenderas. Den socialdemokratiska regeringen satt kvar två mandatperioder till.

Göran Persson var statsminister under ett intressant decennium där Sverige moderniserades och blev öppnare, rörligare; delvis som ett resultat av reformer 1991-1994, delvis som ett resultat av visst socialdemokratiskt nytänkande.

Han var en i hantverket kompetent statsminister, och det är också om det politiska hantverket som han skriver några av de intressantaste raderna. Under Sveriges ordförandeskap i EU 2001 hanterade han ett komplicerat utrikespolitiskt skeende.

Hur det rödgröna samarbete som han testade, utan att ta steget fullt ut, kommer att värderas avgörs de närmaste åren. Stimulerade han ett tvåpartisystem eller ett nedbrutet blocktänkande?

Men han styrde också Sverige under ett decennium när socialdemokratin förändrade analysen av arbete och välfärd, hamnade vilset i synen på trygghet och kunskap i skolan och stelnade i frågor om medborgarinflytande och valfrihet. Det lär inte bli Persson som leder den rannsakan s förr eller senare måste igenom.

Tage Erlander gav på sjuttiotalet ut korrekta, träiga och rätt trista memoarer. Men när hans privata dagböcker publicerades framträdde en helt annan person, fräckare, bittrare, mer levande. Det ögonblickliga i dagböckerna avslöjade mer om människan och politikern än det tillrättalagda, välordnade i memoarerna.

’Min väg, mina val’ blir knappast källan för politiskt intresserade i framtiden som är nyfikna på Göran Persson. Kanske blir det istället de mer riviga intervjuerna med Erik Fichtelius man kommer att återvända till. Eller vågar Göran Persson om några år, med lite större distans, sänka garden i något annat sammanhang?’