USA:s bästa presidenter – plats 33: Andrew Johnson

Dags för plats 33 på min ranking av USA:s presidenter.

Plats 33. Andrew Johnson 1865-1869 – demokrat (nominerades till Lincolns vicepresident av det republikanska partiet)

Andrew Johnson har inte behandlats nådigt av eftervärlden: allmänt ansedd som en USA:s allra sämsta presidenter, den förste att ställas inför riksrätt, ofta hånad för sin oförmåga att samarbeta med kongressen, helt i avsaknad av personlig glans att skyla bristerna med – historikerna har vädrat blod.

Det finns dock i Johnsons karriär en insats, ett ställningstagande som i mina ögon väger upp väsentliga delar av presidenttidens turbulens och nederlag.

Det finns ett ögonblick av mod, kurage och insikt som inte ska glömmas bort när betyget sätts. Andrew Johnson stannade som ende sydstatssenator kvar i Unionens tjänst när inbördeskriget bröt ut.
Han förblev lojal med Lincolns administration också när det mesta gick snett – hela tiden klarsynt om krigets innebörd och orsak, aldrig tvivlande om nödvändigheten att föra det till slut.
För rakryggad insats i ödets stund belönades han också trots sin demokratiska partitillhörighet med vicepresidentposten bredvid republikanen Lincoln inför valet 1864.

Johnson var en självlärd man från enklast tänkbara ursprung som inte lärde sig att läsa och skriva fullt ut förrän i 18-års åldern, men som sedan utvecklade ett brinnande intresse inte minst för den amerikanska konstitutionens historia.

Den lilla skräddarbutik Johnson drev redan från unga år i Tennessee förvandlas till ett centralt tillhåll för politiska diskussioner och möten. Snart följde uppdrag på en rad allt högre officiella poster innan Johnson slutligen 1856 hamnade i Senaten – invald som demokrat med småjordbrukarnas intressen som främsta profilfråga.

Vid installationsdagen 1865 när han skulle sväras in som vicepresident bredvid Abraham Lincoln hade han alltså bakom sig en kvalificerad klassresa som hämtad ur Amerikas bästa drömmar.

När Johnson därför dök upp vid installationsceremonin kraftigt berusad av whiskey, kapabel – till allas häpnad, förakt och irritation – blott att sluddra fram orden medan han svor eden, är det lockande att låta ögonblicket när allt börjar rasa växa till symbol för en man vars gedigna karriär plötsligt nått en oanad höjd med perspektiv och krav han inte var redo, inte rustad för.

Det är – och var – inte så enkelt.

Orsaken till den för alla inblandade pinsamma fyllan var en kombination av sjukdom, monumentalt dåligt omdöme och tidens läkekonst, men det hela utgjorde en besvärlig incident som hans motståndare senare skulle utnyttja i propagandasyften.

Det patetiska uppträdandet i karriärens viktigaste stund var inte ett sammanbrott, men början på en rad problemfyllda år för Johnson som i och med mordet på Lincoln våren 1865 blev landets mäktigaste man.

Andrew Johnson var inte ens med hänsyn tagen till tidens förutsättningar någon lyckad president.

Han ägde inte kapacitet och styrka att framgångsrikt driva igenom en egen linje gällande fredens organisation och rekonstruktionsarbetets principiella grunder, men inte heller smidighet att kompromissa och bilda allianser med dem som hade kunnat bistå.

Trulig som politisk aktör i Washington, vresig, utan vilja till dialog och möte i en tid när dialog och möte med motståndare var enda vägen, saknade han förutsättningar att med på samma gång fast och varsam hand hantera de djupa, strukturella problem som USA befann sig i under fredens första år.

Han fastnade genom sin ytterst välvilliga, koncilianta hållning mot sydstaternas gamla ledare i ett skyttegravskrig med de radikala republikaner som ville ställa hårdare fredsvillkor och utnyttja segern för att förändra sociala strukturer och ytterligare driva på frigörelsen av de svarta.

Veton, strider, hårda ord – administrationen förlamades gradvis helt av motsättningarna till kongressen. Att hans motståndare där i lika hög grad som presidenten saknade vilja till samtal och jämkning avslöjades då Johnson till slut av sina uppretade fiender inom det republikanska partiet ställdes inför riksrätt – igångsatt på svaga grunder i hämndsyfte mer än av sakliga skäl, men djupt sårande och generande för en president redan hårt pressad av motgångar.

De radikala republikanerna förlorade processen både rättsligt och opinionsmässigt, men Johnsons rykte var ohjälpligt skadat.

Också eftervärlden har med automatik och inte helt övertygande kopplat Johnsons riksrätt till värdeomdömen som skandal och nederlag. Harry Truman sade dock en gång: ’Andrew Johnson kunde konstitutionen bättre än någon annan president i USA:s historia.’ Och Johnsons vilja på dödsbädden att få ta sitt gamla exemplar av konstitutionen med sig i graven har blivit berömd.

Det som i mina ögon något ursäktar Andrew Johnsons uppenbara misslyckande i Vita Huset var de otacksamma omständigheter under vilka han tvingades dit – som efterträdare till en redan helgonförklarad ledare av undantagskapacitet.

Att efter bittert, blodigt inbördeskrig med den enorma klyfta det skapat i landet hantera motsättningar, försona fiender, ena delstater, men samtidigt dra ideologisk nytta av segern, säkerställa de idéer och ideal för vilket krigets fördes hade förmodligen krävt ett folkligt och politiskt mandat som ingen annan än den mördade Lincoln hade kunnat vinna.

Johnsons kritiker stod på starkare moralisk grund än presidenten – han borde ha prövat lyhördhet och taktik som hjälpmedel att nå mål, han borde starkare ha upplevt, framhållit och låtit sig lyftas av krigets djupaste frihetsidé – men för modigt och ståtligt ställningstagande som senator när kriget bröt ut och under erkännande av att hans situation som president redan från början var rätt hopplös låter jag Johnson inta plats 33 på min lista.

33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig