Lobbyister och beslutsfattare

Debatten om lobbyismen i Sverige tar fart då och då, men utan att det brukar få några konsekvenser i form av exempelvis nya regelverk.

Nu ger sig delar av det gamla rödgröna etablissemanget, med Göran Persson i spetsen, ut i branschen.

Det är inget märkligt med det.

Med sina kontaktnät och sin kännedom om politiska beslutsprocesser är de förstås mycket värdefulla för grupper som vill trycka på om ändrad lagstiftning eller högre anslag på olika områden.

Möjligen vore det rimligt att man för vissa, centrala politiska roller reglerade någon form övergångstid från uppdrag till lobbying, men gränsdragningarna är samtidigt svåra att göra.

Lobbyism är inget entydigt begrepp – det rymmer många olika typer av kampanjer och påtryckningar.

Några tål allt dagsljus, andra innebär förmodligen en rätt bedrövlig verksamhet, många utgörs av ganska harmlösa kontakter.

Om man ser lobbying som ett stort problem bör man framför allt kräva besked av de politiker som kandiderar i olika val: hur ser de på charmoffensiver från lobbyister, hur tänker de redovisa sådana kontakter inför väljarna, hur resonerar de kring det egna uppdragets innebörd?

Det finns inga enkla rätt eller fel i frågan om lobbyism – men öppenhet, tydlighet och ärlighet från beslutsfattarna om hur de tar ställning är viktigt för att inte systemet ska förfalla.