Almedalsveckan – att vara eller att inte vara där

Almedalsveckan har dragit igång.

Jag har aldrig varit där och är inte där i år heller.

Men via tv-sändningarna och alla rapporter från journalister, politiker och bloggare som är på plats är det som alltid i de här sammanhangen nästan lättare att få en överblick framför datorn, än på plats.

Det vill säga: om man är intresserad av de offentliga, politiska diskussionerna.

Men Almedalsveckan är förstås också, och kanske ännu mer, om man ska tro rapporterna därifrån, ett tillfälle för människor inom etablissemangen, eller för människor som vill tillhöra etablissemangen, att träffas, knyta kontakter, skvallra och ha koll.

Almedalsveckan är en samling av kvalificerade politiska seminarier och anföranden.
Det är också en kaotisk firmafest för eliten.
Och det är en chans för i huvudsak yngre människor att främja den egna karriären och statusen inom medie- och pr-branschen.

Har man redan ett jobb man trivs med och inte längtar efter kvalificerat mingel, så är alltså motiven att åka dit betydligt svagare…

Kanske håller det arrangemanget levande – många människor i rörelse mellan olika roller samlas där i en gryta där allt rörs ihop till en ny blandning under några dagar.

Kanske gör det arrangemanget alltför introvert, som en adelstillställning inom den opinionsbildande världen.

Almedalsveckan är ett ämne för uppsatser inom många olika akademiska discipliner.

Det finns ingen anledning att ha invändningar mot mingeldimensionen, men viktigt att vara medveten om den när man värderar det som rapporteras.

Förutom tv och tidningar är bloggar en bra källa till vad som händer på Gotland de här dagarna.

De ger ofta en tydligare bild av Almedalsveckan många olika dimensioner.

Almedalsbloggen är en sådan där ett antal kända bloggare med skiftande politiska utgångspunkter har gått samman för att bevaka evenemanget.

Ihopsatta stjärnlag kan ju som bekant ibland floppa, men laguppställningen ser bra ut.

Hittills ger den bloggen en symbolisk inblick i hur snacket på Gotland går.

Lite politik, lite trams, lite branschtugg – rätt avspänt och roligt.

Ikväll ska jag lyssna till Mona Sahlins tal på tv – förväntningarna är tyvärr inte så höga med tanke på den allt mer traditionalistiska framtoning hon valt som partiledare.

Men jag låter mig gärna överraskas.