Det är så dags att säga det nu

"Miljöpartiet kunde ha fått ministerposter" lyder rubriken hos Ekot.

Enligt en kommande bok av miljöpartisten Lennart Olsen skulle det ha funnits långt gångna planer på förhandlingar om detta vid en fortsatt rödgrön majoritet.

Men just det faktum att detta är oklart, att det är något som eventuellt planerades vid händelse av valseger, att det framstår som en nyhet när det avslöjas visar hur dåligt förberedda socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet i själva verket var.

De hade ingen aning om hur de skulle hantera ett förtroende från väljarna.
Och väljarna hade ingen aning om vad de kunde förvänta sig av en ny regering Persson, på vilka områden miljöpartiet skulle få igenom krav eller vänsterpartiet få ställa villkor.

Det är ju en av de vanligaste förklaringarna till regeringsskiftet. Med den borgerliga alliansen fanns ett sammansvetsat regeringsalternativ som redan förhandlat färdigt och gjort sina kompromisser.

Och eftersom utgången av de förhandlingarna långt ifrån var given på förhand – det handlar trots allt om fyra partier med vitt skilda idétraditioner vars mest profilerade företrädare ofta står långt ifrån varandra på viktiga sakområden – präglades alliansens raka besked om hur man gjort upp av en tydlighet, en ärlighet och en uppenbar lust att regera tillsammans som den rödgröna sidan inte kunde matcha.

Av gårdagens spretiga budgetförslag från de olika oppositionspartierna att döma består splittringen mellan de tre oppositionspartierna.

Frågan är hur Mona Sahlin planerar att gå till väga i försöken att sy ihop ett regeringsalternativ där både miljöpartiet och vänsterpartiet återfinns och förmår att hålla sams?

Min gissning är att det nästa år vid den här tidpunkten har hunnit hända en del på det området.