Fredssamtal värda ett försök
Är de nya fredssamtalen om Mellanöstern dömda att misslyckas efter att knappt ha inletts? Det undrade BBC:s korrespondent Jeremy Bowen: ”Jag har inte hittat någon, palestinier, israel eller amerikan, som tror att de kommer att nå särskilt långt.”
Det var på våren 2010, och samtalen nådde ingenstans, glömdes snabbt. Nu är det 2013, och med undantag för ett fåtal röster är pessimismen massiv kring de planerade mötena i Washington mellan Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erakat. Undra på det.
Ännu så länge förs bara sonderande diskussioner om huruvida riktiga förhandlingar alls är möjliga att inleda. Omvärldens intresse är förstrött, som inför en likstelnad ritual ingen har tid att mer än klappa på axeln just nu, med allt som pågår i Syrien, Egypten, Libanon, Libyen, Irak och på andra håll. De svåraste låsningarna i frågorna som räknas – Jerusalems status, bosättningarna på ockuperat område, de framtida gränserna vid en tvåstatslösning – är ju lika orubbliga som förut.
Eller är de det?
USA:s utrikesminister John Kerry har tvingat, eller vädjat och gnatat, fram de nya samtalen med ihärdig diplomati, ett stort mått av politiskt risktagande och måttlig uppbackning från sin president. Hade ingenting kommit till stånd hade Kerry personligen blivit hånad och avfärdad för alla sina resor till området de senaste månaderna. Det har antytts i kommentarer att parterna till slut var tvungna att boka mötet, för syns skull, för att rädda den stackars utrikesministerns naiva ansikte. Sådana nålstick rymmer kanske ett korn av, men knappast hela sanningen.
Vad är det som pågår?, frågar Aaron David Miller, tidigare fredsförhandlare för USA, nu vid Woodrow Wilson International Center, i Washington Post: ”Varför tror en smart, klok amerikansk utrikesminister, med så många andra brinnande prioriteringar, att han kan göra vad ingen företrädare klarat av? Är det ego, inbillning eller bara ännu ett exempel på en amerikansk regering som naivt tror att den kan förhandla fram ett slut på en historisk konflikt?”
Miller är inte heller optimistisk, men menar att det är för tidigt att avfärda Kerrys initiativ. En punkt han tar upp är att i det kaos som råder i regionen framstår konflikten mellan Israel och palestinierna plötsligt som ett i jämförelse nästan lugnt, förutsägbart problem, där amerikansk diplomati fortfarande förmår göra en konkret insats.
En som är inne på samma spår är Moritz Schuller i Der Tagesspiegel, Berlin. Eftersom den här konflikten inte längre överskuggar alla andra, utan bara är en bland många i en komplex regional situation, har det politiska handlingsutrymmet ökat. Att omvärldens uppmärksamhet är riktad åt andra håll har, åtminstone tillfälligt, befriat israeler och palestinier från en ”världshistorisk börda”, och kan göra de nya samtalen ”nyktrare”.
Väldigt lite talar för att mötet i Washington blir det stora genombrottet. Ingenting talar emot att det är värt ett försök ändå.
