Kroppen i samhället och samtiden – dansa, dansa, annars är vi förlorade

Min akademi, 18 idolporträtt: del 16, om Pina Bausch (1940-2009)

”När Pina tog dig i anspråk, tog hon dig i anspråk. Hon visade ingen pardon.”

Dansaren Jo Ann Andicot – under många år på 1970- och 80-talen en av Pina Bauschs nära medarbetare på legendariska dansteatern Tanztheater i Wuppertal – gick till slut in i väggen och brände ut sig. ”Jag var som besatt, fängslad, beslagtagen”.

Men hennes beundran av Pinas insats, arbete och ”karisma i överflöd” består. ”Hon stod mig närmare än nära. Med tiden trängde hon riktigt in i mig.”

I tyska danstidskriften Tanzs årsbok för 2014 finns en fascinerande artikel om arvet efter den älskade Pina Bausch – min personliga favorit i den här serien – och de första sprickorna i det heliga monumentet, fem år efter hennes plötsliga död i cancer, 68 år gammal.

Jo Ann Andicot, som själv skrivit böcker om sina år med Pina Bausch, är en av de intervjuade. Inte alla i Wuppertal tycker om att hon är så öppen med sina erfarenheter.

Hon återvände långt senare, 2007, för att hjälpa Pina i arbetet med att ordna upp dansteaterns arkiv. Det slutade snart med nya slitningar och sjukskrivningar. Pina Bausch var sig lik, och var nog aldrig enkel och bekväm att ha att göra med. Hade hon varit det, hade dans- och teaterhistorien varit ett antal epokgörande uppsättningar fattigare, motståndarna hade vunnit, Tanztheater hade somnat in i stillhet. För de som ville stoppa Pina Bausch var många och röststarka. Mer om det senare.

Det ovärderliga konstnärskapet, och konstnärskapets pris för de inblandade. Kulturhistorien är full av sådana dubbla, kluvna, ärliga vittnesmål i efterhand från dem som upplevt omvälvande, berörande, kompromisslösa, konstnärliga visioner från insidan och på nära håll. Som i alla vägröjande konstnärskap – de som frigör hela konstarter och epoker, under förbittrat motstånd i samtiden – fanns det baksidor av stenhårda förväntningar, offer och svärta även i Pina Bauschs dansteater. Det var, på och utanför scenen, en kamp i livet, om livet och för danskonstens plats i och relevans för samhället. Fruktansvärt kallade Bausch själv, i Anne Linsels film ”Pina Bausch (2006) , arbetet ibland med nya föreställningar. ”Varför håller jag på med det här?!” Men hon talade också om repetitionerna som ”vårar”.

***

Min favoritdansscen på film: När Strindberg och Fraenkel dansar på polarisen, kort före slutet, i Jan Troells ”Ingenjör Andrées luftfärd”: på sätt och vis är det filmens första slutscen.

***

Bausch är en av det senaste seklets mest inflytelserika danskonstnärer. Hennes koreografi och performanceidéer fick betydelse långt utöver hennes egen teater. Hon kom ur en tradition av expressionism och amerikansk modern dance – utbildad vid Juilliard School i New York som ung – men tog dansen vidare i en europeisk kontext, lät den färgas av 1900-talets teateravantgarden, 1960-talets upprorsstämningar och 1970-talets politiska samhällsomvandlingar. Genusperspektivet, konstruerade könsroller och samhällskonventioner, är starkt framhävda i hennes uppsättningar.

Bauschs dansteater ”erbjuder inga lösningar”, skrev Isa Partsch-Bergsohn träffande i en artikel 1987, återgiven i ”The Pina Bausch Sourcebook: The Making of Tanztheater” (2013), ”men artikulerar problemen”. Hon ville att dansen skulle inrymma människors erfarenheter i samtiden.

”Jag är inte”, sa hon en gång, ”intresserad av hur människor rör sig, utan vad som rör dem.” Med det som grund utvecklade hon i Wuppertal en dansteaterkonst med ett nytt sätt att ge publiken frihet att själv tolka uppsättningarna utifrån egna livserfarenheter, med den komplicerade kroppen som mångtydigt uttrycksmedel och med dans som interdisciplinär konstform och sökande, undersökande arbetsprocess.

***

Min favoritdansscen på film: I Bille Augusts filmatisering av Selma Lagerlöfs Jerusalem, när Ingmar övar med en trästol om natten i skolhuset för att få stegen rätt inför dansen med Gertrud.

***

De stora föreställningarna hade sina pris. Bausch var sträng. Det ordet, med gammeldags klang, återkommer hela tiden från både manliga och kvinnliga dansare. Hon krävde ofta ett villkorslöst förtroende från omgivningen. Av medarbetare förväntade hon sig personliga uppoffringar och kanske även ett visst mått av indirekt underkastelse.

I gengäld var hon en älskad, beundrad konstnärlig ledare och pedagog. Oförglömlig, om det är alla eniga, för de som fick jobba med henne. Vackrast har det kanske fångats i Wim Wenders charmerande film från 2011 ”pina”, med hennes eget motto ”dansa, dansa, annars är vi förlorade”.

Och hon sparade inte på sig själv när det gällde att försvara den egna dansteaterns idéer, integritet och överlevnad; vilket under flera år innebar en rent fysisk kamp mot trakasserier, burop, spott och ovett från dem som ville att Pina Bausch skulle lämna staden.

Det var inte populärt i början i Wuppertal, när den gamla balettraditionen förvandlades till något helt annat och för många provocerande. Även om – som Bausch själv sagt – avsikten aldrig var att provocera, bara att vara så ärlig som möjlig. ”Det var en hård tid” konstaterar kostymtecknaren Marion Cito i Anne Linsels film, och berättar om Bausch ”kraft, styrka och uthållighet” under åratal av fientligheter.

”Jag är ju ingen människa som bara ger upp, jag flyr inte när en situation är svår, men ibland var det väldigt svårt”, sade Bausch själv om den tiden.

***

Min favoritdansscen på film: När Billy dansar ur sig all sin vrede och frustration i underbara Billy Elliot.

***

Jag vill påstå, att danskonsten aldrig varit så viktig som i dag. Dansen berör mycket som har det trångt i vår digitaliserade samtid, med alla artificiella, redigerade fasader + i reklam och på sociala medier. Att förstå och acceptera kroppen som ärligt uttrycksmedel och identitet, kommer att få ökad demokratisk och social betydelse, för samlevnad, jämställdhet, livsstilsfrihet och hälsa, i framtidens samhälle.

Den fula, dumma, krångliga kroppen, som är i vägen, som är fel, som man skäms över, som föder frustration och destruktivitet, som inte går att förena med gymmens och marknadsföringens ideal, de perfekta, postade, gillade ytorna. Just den kroppen, som genom att vara besvärlig och reell är uttrycksfullare, intressantare, ömmare och, ja, vackrare än några ideal. Dansen i Pinas anda hjälper oss en smula att förstå, acceptera och bejaka den. Dansa, dansa, med de kroppar vi har, i de liv vi lever, annars är vi förlorade.

 

*******************************”’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”