Fenomenet Krook – vrede och prestationsångest

Min akademi, 18 idolporträtt – del 17, om Margaretha Krook (1925-2001)

Det var mademoiselle Clairon mot mademoiselle Dumesnil – och det handlade om teaterkänslor, konstnärskap och övertygelser under 1700-talets småsjudande, franska förrevolutionära decennier; om prestige och tjuvnyp i konkurrensen om klassiska roller, i en av teaterhistoriens utdragna tvister.

Kontrasten mellan två begåvade scenpersonligheter fick både publiken och epokens bästa pennor – inklusive Voltaire och Diderot – att ge sig in i debatten med lärda utläggningar och subjektivt svärmeri. Clairon och Dumesnil var under många år två av Paris mest upphöjda skådespelare, i ett skede när den franska, och därmed europeiska, teatern närmade sig viktiga vägskäl – estetiskt, organisatoriskt, politiskt. I ett av de vägskälen stod Clairon och Dumesnil för olika uppfattningar om hur en skådespelare bör arbeta.

Känsla (Dumesnil) eller teknisk beräkning (Clairon)? Inspiration i ögonblicket (D) eller noggrann repetition (C)? Skådespelarens verklighet på scenen (D) eller dramats fiktion (C)? Entusiasmera den breda publiken eller vinna finsmakarnas gillande? Vad är skådespeleriets hjärta? Hur ska relationen mellan fysik, intellekt, emotioner och publikkontakt se ut? Identifikation med eller teatral distans till en rollgestalt?

Det är frågor, tvivel, avvägningar, övertygelser kring vilka teaterfolk bråkat så länge det funnits scener. De gav teoretisk skärpa genom 1800-talets och 1900-talets olika, stridande ismer, teaterteorier och maktkamper mellan demonregissörer, stjärnhuvudrollsinnehavare och skådespelarkollektiv. Men ismerna hade praktiska föregångare.

Ofta i den moderna teaterhistorien har det varit kvinnliga skådespelare som utlöst de hetaste debatterna. Dumesnil vs Clairon var en av de första. Polemiken fullföljdes i deras memoarer. De ville verkligen förklara sig. Men det intressanta i dag är förstås inte deras konkurrens, utan att de tillsammans täcker in så många arbetssätt även på vår tids teatrar. Konsten är inte rotlös.

En av deras främsta arvtagerskor, en sentida efterföljare som i sitt skådespeleri förenade det bästa från de båda och från många senare ismer – skolad i flera av dem, men ingens fånge – var Margaretha Krook. Hon var en teaterkraft omöjlig att sammanfatta, och omöjlig att inte återvända till, om man fascineras av skådespelaren som fenomen.

Krook är den som fascinerar mig allra mest. Hon tycktes kunna allt: Från det tragiska dramat till den uppslupna tv-komedin. Från det fysiska, teatrala utspelet till det texttunga manuskriptet. Från prestigelöst, lyhört integrerat ensemblespel till total, ensam scendominans i en monolog. Hon kunde ge liv åt regiinstruktionerna från en komplex, brinnande teaterteoretiker som Alf Sjöberg, och fånga det väsentliga i en Hasse & Tage-revy. För att väga upp henne i ett Norén-drama, för att inte balansen skulle bli helt fel, krävdes en rad av landets allra bästa skådespelare.

Men Sjöberg, som nästan alltid hade rätt när det gällde teater, hade fel på en punkt: Mutter Courage kunde visst göra tv-reklam för margarin, tillsammans med Ernst-Hugo Järegård.

Krook hörde till de skådespelare som kan få tiden att stanna, energin att koncentreras till en enda punkt, om scenen krävde det. Varje gest och betoning, var en händelse i sig. Kanske var det ett resultat av den scenångest hon lär ha lidit av, den osäkerhet hon tvingades att besegra. Hon var inte orädd, som en del är. Hon var tvärtom tvungen och hade modet att övervinna en rädsla, som satt djupt och som förstärkts av upplevelser i början av teaterlivet.

”Jag var oerhört auktoritetsbunden”, räddhågat ambitiös, erkände Margaretha Krook i en radiointervju med Maj Ödman om åldrande och prestationsångest, 1989, när hon talade om motgångarna i början, om hur hon talade fel, rörde sig fel, hade fel utseende – inte tillräckligt ”söt” har hon sagt – och aldrig kom i fråga för vissa typer av roller. Tidigt riktade hon in sig på att spela äldre kvinnor, där annat än utseendet stod i centrum. Det fanns en misstro från omgivningens sida som satte spår, och som hon kanske i viss mån gjorde uppror mot resten av livet.

Krook som ängsligt auktoritetsbunden, fångad i en utseendefixerad, könskonservativ miljö, kan låta paradoxalt i dag, när hon vid återblickar på den långa raden av kraftfulla karaktärsroller, framstår som en av de minst tuktade, mest obändiga scenauktoriteterna i svensk teaterhistoria. Men hon var inte en skådespelare av det obekymrade slaget. Hennes temperament, integritet och utstrålning, som gjorde åtskilliga skraja, hade en kärna av vrede och ilska, som förklarar mycket i hennes konstnärskap. Svd:s Lars Ring formulerade det bra i en recension av Astrid Hasselrots (trevliga) bok ”Drottningen av skrattet och gråten”: ”Varför inte låta Margaretha Krook vara så arg som hon var, låta såret inuti få vara? Först när man inser smärtan förstår man den storhet som Krook förmedlar: denna grundsorg och förtvivlan som ibland blev eruptioner av utfall mot kollegor, chefer och kritiker.”

Jag såg bara Krook på teater vid två tillfällen, båda gångerna på Dramaten. När hon 72 år gammal, med lynne och tjurighet, spelade Maria Callas i Masterclass 1997. En uppsättning vars dramaturgi problematiserades av det faktum att Krook för en svensk publik vid det laget hade större legendstatus än någonsin Callas. Och när hon året efter, med avspänd inåtvändhet, spelade en gåtfull Winnie, nedgrävd i sandhögen, i Becketts Lyckliga dagar.

Men min personliga favorit-Krook är hennes makalösa porträtt av Gertrude Stein. Mitt videoband med den monologen som tv-teater är nästan helt sönderspelat. Hade Dumesnil och Clairon fått uppleva henne i den rollen, hade de hållit om varandra, försonade i beundran av en skådespelerska som förstått och förenat det bästa hos båda.

 

***************************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”