Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele

Myndigheter som 2015 söker modernisera och rationalisera redan väl fungerande verksamhet genom att centralisera och urbanisera den, lider av svår 1900-talsnostalgi och en suspekt framtidsanalys. (Just so you know – internet och digitaliseringen är ingen fluga, och den digitala tidsåldern gör Lycksele jämförelsevis centralare och Umeå mindre centralt än tidigare.)

Men landsbygdens dilemma är att motiveringar av beslut att centralisera verksamhet kan vara hur svagt underbyggda, onödiga och slentrianmässiga som helst när de fattas; väl genomförda tenderar de lika fullt att snabbt bli självuppfyllande profetior.

Om landsbygden i Sverige ibland kan låta som ett vädjande jämmerskri av kontrafaktisk historieskrivning är skälet enkelt: Centraliseringsbeslut i sig skapar ofta den verklighet som anges vara orsaken till att de överhuvudtaget fattades. Centraliseringsbeslut är sällan motsträviga offer för en samhällsutveckling. Tvärtom är de ofta aktiva pådrivare av den. Nästan alltid till nackdel för landsbygden.

Stora, starka aktörer och institutioner kan med en nedläggning eller en omprioritering både förvandla de konkreta förutsättningar för en ort till det sämre och sända signaler till många andra, mindre aktörer, företag och investerare om var framtiden finns att söka. Klart att det får konsekvenser.

De följer inte utvecklingen så ofta som de leder den. Därför framstår ofta, i en slarvig historieskrivning, flyttar av verksamhet från en landsbygdsmiljö till en stad som ofrånkomliga i efterhand, sedan väl landsbygden drabbats av en negativ spiral i beslutens efterföljd.

Några decennier senare ser man nedgången, men glömmer hur den medorsakats av åtgärder från exempelvis offentliga myndigheter, åtgärder som inte varit framtvingade av yttre omständigheter, utan som genomdrivits av andra skäl men sedan i sig förändrat både omständigheter och samhällsutveckling.

Vid en slö återblick kan besluten därför framstå som rationella. Tur att de fattades i tid, se hur det gick! Så får också de inledande centraliseringarna många små efterföljare + trull trapp tripp.

Och kvar står landsbygden, som inte söker passivt stöd, men som gärna vill slippa bli aktivt motarbetad, med ett frustrerat, vemodigt, med tiden bittert ”what if?” + vad hände kunnat bli, om inte?

I ljuset av det ska Skatteverkets motivering av beslutet att flytta ett skattekontor och trettio jobb från Lycksele till Umeå ses.

Med de historiska erfarenheterna som varnande exempel ska kraven på att beslutet dras tillbaka framföras. För självklart bör Lycksele göra en stor sak av detta, och givetvis bör de få stöd i sina protester från övriga regionen + inklusive Umeå, som inte är eller bör vilja vara en ö, vare sig ekonomiskt, politiskt eller kulturhistoriskt.

Det tycks nämligen i Skatteverkets fall handla om centralisering som en gammal ovana, med en dåligt uppdaterad omvärlds- och framtidsanalys.

Den tekniska utvecklingen de senaste åren, och den ökade digitaliseringen av samhällslivet, har ökat, inte minskat, möjligheterna att hålla kvalificerade verksamheter decentraliserade, rekrytera arbetskraft till mindre orter, upprätthålla kompetens och samordna insatser över geografiska avstånd.

Framtidens utbildning, företagande och tillväxt kommer att äga rum i en av digitaliseringen starkt präglad och geografiskt betydligt mer flexibel kontext + där behovet av stora, centrala kontor minskar. Argumenten för att centralisera jobb fysiskt och geografiskt till stora enheter har därför blivit dramatiskt svagare under 2000-talet, och kommer att bli ännu svagare de kommande decennierna.

Därtill kommer att en offentlig myndighet som Skatteverket har ett ansvar att åtminstone inte agera regionalpolitiskt destruktivt, när de rationella skälen i övrigt, tekniken, näringslivets omvandling och samhällsutvecklingen talar mot flytt av kontor från Lycksele till Umeå. Även för att bevara en regional kompetens och insikt om den här delen av landet inom en myndighet som Skatteverket, är det viktigt att bevara en närvaro på fler platser.

En övertro på centraliseringens välsignelse är dåliga nyheter för hela Västerbotten + en del av landet vars styrka och framtid ligger i kontraster och samverkan mellan livsmiljöer och verksamhetsmiljöer av helt olika slag, det urbana, den stadsnära landsbygden och glesbygden.

Det är alltså dåliga nyheter även för Umeå, som stärks, inte hämmas, av att höra till en västerbottnisk och norrländsk helhet och gemenskap.

Skatteverkets beslut gäller Lycksele, men drabbar hela regionen, och borde som symbol för ett slentrianmässigt centraliseringstänkande väcka oro på många håll i Sverige.

Det här är värt en fight, i offentligheten och i de informella korridorerna. Beslutet går att tänka över, förändra och dra tillbaka. Argumenten med utgångspunkt i 2000-talets tekniska och ekonomiska verklighet, inte 1900-talets gamla centraliseringsovanor, talar till Lyckseles och landsbygdens fördel.