Kan Hillary Clinton motbevisa fördomarna?

Franklin D. Roosevelt hade, skrev liberale filosofen Isaiah Berlin i en berömd essä där han jämförde Roosevelt med Winston Churchill, en kuslig känsla för inte bara rörelser i den allmänna opinionen i USA, utan också för i vilken generell riktning det större mänskliga samhället utvecklade sig.

Med ”seismografisk precision” tycktes hans nervsystem registrera samtidens ”inre strömningar, skälvningar och komplicerade omvälvningar”. Majoriteten av medborgarna, konstaterade Berlin, såg detta – ”några med entusiasm, andra med dysterhet eller bitter indignation”. Denna egenskap gav Roosevelt en ovanlig förmåga att vara hemmastad inte bara i samtiden, utan också i framtiden, och att ”veta vart han var på väg, med vilka metoder och varför”.

Av USA:s presidenter under efterkrigstiden har bara två, på gott och ont, varit i närheten av Roosevelts instinktiva, seismografiska känsla för samtidens stämningar, oro och rörelser: Ronald Reagan och Bill Clinton. Reagan var nästan 70 år gammal när han valdes till president, Clinton bara 46 år. En kandidats ålder ger alltså dålig vägledning för hur väl den förstår underliggande rörelser och trender i ett samhälle. Men breda väljargrupper söker fortfarande efter politiker som inte bara teoretiskt, utan också mänskligt instinktivt förstår människors liv + politiker som kombinerar värderingar, idéer, medkänsla med andras öden och personliga erfarenheter, och som har förmågan att omsätta det i politiskt ledarskap.

När republikanske senatorn från Florida Marco Rubio, 43 år gammal, annonserade sin presidentkandidatur tidigare i veckan gjorde han det med ett angrepp på demokraten Hillary Clinton, 67 år gammal, som lanserade sin kampanj ett par dagar tidigare.

Nästa års presidentval, sade Rubio, är ett ”generationsval” för ett nytt amerikanskt århundrade. Han varnade för att gå tillbaka till ”ledare och idéer från förr”. Hillary Clinton avfärdade han som en ledare från i går som vill föra USA bakåt i tiden.

Med undantag för Jeb Bush, son till en underskattad president, bror till en med rätta utskälld president och representant för en anrik politisk dynasti, kommer alla Clintons motståndare att använda liknande retorik för att avfärda henne. En idélös och trött rest från ett nu åldrat etablissemang som förlorat kontakten med det amerikanska samhällets vardag och utmaningar på 2000-talet, i verkligheten utanför Washington och New York – så kommer hon att karaktäriseras.

Invändningarna att hon är för mycket etablissemang och saknar idéer för framtiden viskas redan fram från det demokratiska partiets vänsterflygel och vrålas fram från större delen av det republikanska partiets alla falanger.

Eftersom Hillary Clinton har djupare och längre politisk erfarenhet + först som rådgivare åt Bill Clinton under den långa guvernörstiden i Arkansas och under åtta turbulenta år i Vita Huset, sedan som senator 2001-2009 och som utrikesminister 2009-2013 + än några andra kandidater, tvingas mycket av kritiken mot henne att kretsa kring att hon inte längre har någon känsla för sin tids nya strömningar, skälvningar och omvälvningar. Det är en orättvis anklagelse i flera avseenden, men en som Clinton, trots stor kampanjkassa och känt namn, måste motbevisa om hon ska ha en chans att vinna väljarnas förtroende. Hos andra kandidater kommer andra typer av viktiga erfarenheter, bland annat hos yngre generationer att stå i centrum.

Clintons politiska engagemang har präglats av flera stora skiften i amerikanskt samhällsliv – ideologiskt, ekonomiskt, tekniskt, utrikespolitiskt – från 1960-talet och fram till i dag. I hennes kandidatur finns spår från ett halvt sekels händelser, kamper, triumfer och trauman. För att på ett övertygande sätt kunna svara på frågan varför hon vill bli president, måste Clinton visa hur just hennes erfarenheter från dessa tidigare epoker i USA:s efterkrigstid ger henne idéer för och förståelse av de nya skiften som landet är inne i just nu.