År av populism och vanstyre bakom Greklands tragedi

Det kan vara en befrielseakt. Gå till folket och skingra dimman. Ställ en fråga, klar och ogrumlad, som kan besvaras utom räckhåll för lättfärdiga mediala gissningslekar, populistiska vantolkningar på politikens ytterkanter och mäktiga särintressens lobbykampanjer. Få det klaraste av demokratiska besked, det entydigaste av mandat. Gör slut på år av maktmissbruk, korrumperat självbedrägeri, lögnaktiga demonstrationspektakel och ogrundade, stereotypa fördomar.

Ställ de politiska lurendrejarna och deras hycklande hovpoeter schack matt. De som alltid skriker högt, bekvämt och vulgärt med anspråk att tala för de många + syna dem

En enkel fråga som måste besvaras kan brutalt avslöja de myter om enkla lösningar som allt för sällan ställs till svars i medierna.

Folkomröstningar är nästan alltid fel metod att fatta beslut på, och sällan demokratiskt tilltalande. Men ibland är de nödvändiga, och hedervärda är ibland ambitionen att genomföra dem. Det är som ett tillfälle inom en, trots allt, demokratisk gemenskap, att se varandra i ögonen, ärligt och jobbigt.

Grekland hade chansen att genomföra en sådan folkomröstning när dåvarande premiärministern Giorgos Papandreou i början av november 2011 föreslog att folket skulle få ta ställning till ett liggande krispaket.

Den gången hörde ledare i andra EU-länder till dem som sade ett upprört nej till idén, som fick panik, som inte litade på den demokratiska processen, som trodde att stämningar vid högljudda, enskilda demonstrationer och tomma floskler i medierapporter var de dominerande även bland medborgarna. Det grekiska folket fick inte chansen att ge ett entydigt besked, makthavare av olika slag blev skraja vid tanken. Börshysteri gick före en nödvändig demokratisk eftertanke i ett stressat land.

Det var ett misstag som inte bör glömmas när skulden fördelas av den kris som bara fördjupats sedan dess. En folkomröstning då hade varit principiellt rätt, och tidpunkten hade + det är uppenbart i efterhand – varit väl vald.

Genom ett sådant undantag hade det gått att återupprätta den brutna cykeln av förslag, debatt, val, beslut, prioriteringar, ansvarstagande för konsekvenserna av det som beslutats och demokratiskt ansvarsutkrävande vid mandatperiodens slut. Det hade också gett legitimitet, lugn och grund för kommande förhandlingar. Greklands företrädare hade kunnat uppträdda med ett mandat i ryggen, och därmed också större trovärdighet även i de delar som gäller krediter och stödpaket.

En sådan folkomröstning hade kunnat klargöra att en tydlig majoritet i Grekland både vill stanna i eurosamarbetet och inser att huvudproblemen bakom krisen ligger i vanstyre och missförhållanden på hemmaplan och att vägen ut ur eländet är ett långsiktigt, inhemskt reformarbete.

Det är något som fortfarande glöms bort i debatten om Greklands problem. Lösningen på dem ligger inte i besparingar och breda nedskärningar, utan i liberala reformer för en bättre fungerande marknadsekonomi, ett klimat för privat företagande, jobb och investeringar, ett rationellt, konsekvent skattesystem, pålitliga offentliga socialförsäkrings- och välfärdssystem, en okorrumperad och mer effektiv förvaltning och en ny anda av demokratisk ärlighet och politisk ansvarstagande.

Med ett sådant brett reformarbete, något yttervänstern och ytterhögern gemensamt hatar, skulle behoven av desperata och destruktiva besparingar snabbt minska, och ersättas av politiska gestaltningsmöjligheter på lång sikt. Då skulle också euromedlemskapet räddas. Och monsterdevalveringar av en nyinförd egen valuta som raderar människors besparingar i ett slag och skapar ännu större social nöd, med risk för politisk extremism, kunna undvikas.

Läget är inte hopplöst. Men politiska beslut är på riktigt och får konsekvenser, vilket tenderar att överraska dem som alltid står på floskelbarrikaderna när det gäller att kräva satsningar, men aldrig syns till i debatten om hur resurser och välstånd överhuvudtaget uppstår, hur gemensamma möjligheter att forma ett samhälle skapas.

I Grekland har åratal av korruption, vanstyre, skråväsende, överbyråkrati, ekonomisk ansvarslöshet, ihålig välfärd, ineffektivt skattesystem, idiotiska regleringar och ett uselt företagsklimat, skapat en kris på randen till tragedi.

Den nuvarande regeringen, en sorglig koalition mellan populistisk yttervänster och populistisk ytterhöger, ledd av en premiärminister som inte klarar av att ta sig igenom ett dygn utan självmotsägelser, må vara ett ideal för somliga, även i den sällsamma, svenska debatten, men är en olycka för Grekland. I det + att vara en olycka för sitt land + har den sällskap av sina föregångsregeringar.

Den vägrar att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna åsikter och löften – eftersom de konsekvenserna skulle vara förfärliga för redan svårt prövade medborgare. Även i utropandet av ett nytt försök till folkomröstning – sent, men principiellt lika välkommet som förra gången – avslöjar premiärminister Alexis Tsipras att han och hans parti inte har några konstruktiva avsikter, utan står handfallna. Han utlyser folkomröstning om ett förslag som inte finns redovisat, uppmanar sina anhängare att rösta nej och anger ingen egen verklighetsförankrad väg ut ur den ekonomiska och sociala katastrof som ett sådant nej i värsta fall skulle innebära för Grekland. Med representativ demokrati har det föga att göra, och riskerar att omöjliggöra för landet att inom överskådlig tid ta makten över sin egen framtid.

Eurozonens tyngsta aktörer och nettobetalare, med Tyskland i spetsen, var under lång tid alldeles för fixerade vid besparingskrav, istället för att betona behovet av reformer, vilket kräver inhemska investeringar och tålamod hos kreditgivare. Den kritiken från grekisk sida fortsätter att vara berättigad. Reformer för tillväxt, konkurrenskraft och välstånd, inte närmast godtyckliga besparingar som slår snett och skapar social hopplöshet, borde stå i centrum.

Men nu styrs Grekland, för att göra ont värre, av en inkompetent regering som är aktivt emot de reformer som skulle kunna börja vända utvecklingen.

Populister till vänster och höger, självberikare, särintressen och lögnare har tillsammans i stafettlöpning fört Grekland djupare in i elände år för år.

De nya krafter i Grekland som förr eller senare kommer att leda landet ut ur krisen igen och möjliggöra ett återuppbyggt välstånd, utveckling, framtidsperspektiv och social sammanhållning med hjälp av liberala reformer, kommer att förföljas av samma populister med glåpord. Det är frustrerande.

Men ingenting blir bättre av att Greklands problem blir ännu större, eller att omvärlden tappar perspektiv och solidaritet på grund av kortsiktig frustration. Grekland kommer att behöva omfattade stöd utifrån hur som helst de kommande åren, för att inte förfalla i kaos. Om en folkomröstning blir av – för att skingra dimman och äntligen ställa frågan åt rätt håll, utom räckhåll för gamla och nya etablissemang – bör omvärlden avvakta, hjälpa en bit till och hålla dörren öppen för nya förhandlingar. En formell skuldavskrivning borde utlovas för att stärka reformkravens trovärdighet. Ge demokratin lite extra tid och tillit den här gången. Det kan vara Greklands bästa och enda chans.