Från en bubbla till nästa i Kina

Förr eller senare hinner verkligheten i kapp. Det går inte att bluffa och trolla hur länge som helst. Att bubblor spricker, eller åtminstone pyser ut, är det enda pålitliga med dem.

Och även om många, trots 1900-talets katastrofala erfarenheter, fortsätter att fantisera om auktoritära, antiliberala, genomreglerade samhällssystem som ska uppfinna en ny matematik där inga gamla, logiska samband längre gäller, där människor befrias från svåra beslut och målkonflikter, där resurserna är oändliga, så förblir det bara dyrköpta fantasier.

Omvärlden har länge, redan innan den globala finanskrisen, satt ett hemligt hopp till att Kinas kommunistregim på auktoritär, planerad väg ska kunna tvinga den inhemska ekonomin till evig ungdom. Om Kina kan bestå, så har man drömt även i USA och Europa, som en världsekonomins permanenta tillväxtmotor, brummande i bakgrunden, likgiltig inför alla gamla realiteter, konjunkturer, politiska värderingar och miljöhänsyn, går det för regeringar i andra länder – som exporterar till eller lånar av Kina – att kamouflera en del egna fula tricks på hemmaplan.

I takt med att den bluffen börjat avslöjats, i form av grova miljöövergrepp och djup social oro i Kinas provinser, i form av minskad kinesisk importefterfrågan i nyckelbranscher eller i form av en farligt växande bubbla på en galen fastighetsmarknad, så har oron för en ekonomisk krasch ökat.

Smäller det i Kina, då kan det sluta riktigt illa. Och vem vet hur en krasch utlöses. Ibland räcker det med irrationell panik, en vantolkning av några veckors börstapp, en spektakulär nyhet som får allt sammanhållande, disciplinerande förtroende att gå förlorat.

Det är mot den bakgrunden som kaoset på de kinesiska börserna, med fortsatta ras och stor instabilitet de senaste veckorna, ska ses.

Är det kraschen, den fruktade, som kommer nu? Eller handlar det bara om en ruffig och okontrollerad, men i grunden odramatisk korrigering av en överhettad marknad, utan risk för allvarliga konsekvenser? Är det i själva verket en gradvis, medveten omvandling från myndigheternas sida av en farlig och växande bubbla på fastighetsmarknaden till en mindre allvarlig och mer lätthanterad börsbubbla?

Det pågående börsraset i Kina, som regimen inte lyckas få grepp om, är svårbedömt, just eftersom börsernas utveckling de senaste åren – i uppsving som i nedgång – inte alls har följt utvecklingen i den kinesiska ekonomin. Sett som isolerad händelseutveckling är börsoron smärtsam för de investerare som drabbas, men inte särskilt allvarlig ur ett globalt ekonomiskt perspektiv.

Oron i Kina och i omvärlden gäller mindre börsraset i sig, som vad det kan utlösa om den stora paniken bryter ut och andra bluffar börjar synas. Vad händer när det står klart att regimen inte längre har situationen under kontroll trots en blandning av gigantiska stimulanser av ekonomin, kortsiktiga restriktioner i form av nya handelsstopp och lätt panikslagna försök att reglera fram en ny, konstlad börsstabilitet?

Att söka bromsa en tilltagande panik med trassliga, slarviga panikåtgärder, att söka rädda en bubbla från att krascha genom att ge den ännu mer karaktär av bubbla – frikopplad från alla realiteter – kan vara precis det som förvandlar en befarad hård landning till en ödesdiger, ren kraschlandning.

Så illa behöver det inte gå i Kina den här gången, men verkligheten är på väg i kapp, där också.