Nederlag för politiken med trollkarlens räntehatt i centrum

En trollkarl vill inte att du ska fokusera på hantverket bakom tricket, när kaninen plötsligt hoppar ut ur kavajfickan, elefanten försvinner spårlöst ner i en hatt och klöver åtta förvandlas till hjärter ess åtta med en sprakande låga.

Fängslas inte publiken av showen, det magiska ögonblicket, utan avmätt studerar höger hand när trollkarlen entusiastiskt visar upp vänster hand, då uteblir effekten. Om åskådarna cyniskt noterar det snabba fladdret i kulissen när det är meningen att de ska stirra hypnotiskt på scenens mitt – då väcks aldrig det där lilla, kittlande ”kanske ändå?” som höjer pulsen och får verkligheten att svaja för ett andetag.

Ett trolleritrick som upprepas för ofta inför samma publik, dör en långsam död. Det upphör så småningom helt att vara trolleri.

Till slut är det bara ett antal handgrepp som låtsas utföra något alla redan insett är omöjligt.

Ränte- och penningpolitikens utmaningar på 2000-talet, har mycket gemensamt med trolleriets villkor. De rena ekonomiska, rationella analyserna delar plats med förhoppningar om vilka – irrationella – intryck olika utfästelser, sänkningar eller höjningar ska göra. Penningpolitiken förväntas i allt högre grad stimulera fram beteenden genom att ta tydlig ställning för en mer ensidig beskrivning av läget: Det är kris, ta er i akt! Det är lugnt, festa loss!

Räntebesked ska övertyga banker, företag och medborgare om ett faktaläge de tvivlar på. Därför väger vad en centralbankschef säger om framtiden ibland tyngre än vad det faktiska ränteläget innebär konkret för investeringar och kreditflöden. En penningpolitisk utfästelse kan göras dramatisk just för att fängsla marknadens aktörer så mycket att man undviker att hamna i ett läge där utfästelsen synas på allvar.

Men när ett trick inte rik

tigt får avsedd effekt utan måste upprepas, eller någon lockas att köra det i repris för att det var en sådan succé första gången, då inleds den långsamma döden.

Europas skickligaste trollkarl just nu, magikern med den mäktigaste hatten, är Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi. Hans mästerstycke kom på sommaren 2012, i ett tal vid en investeringskonferens i London, mitt under en av eurokrisens allvarligaste faser, när han utan förvarning yttrade de redan berömda orden:

”ECB är beredd att göra vad som än krävs för att rädda euron, och tro mig, det kommer att vara tillräckligt.”

Han lovade, underförstått, att centralbanken i obegränsad omfattning skulle köpa statsobligationer i eurozonens krisländer. Om det – helt substanslösa – löftet ifrågasatts av marknaden och prövats i praktiken, hade det framstått som ett av tidernas mest missvisande uttalanden.

Men det fungerade, just därför att det aldrig synades. Den psykologiska, nästan chockartade, effekten av Draghis långtgående utfästelse fick läget på finansmarknaderna att lugna ner sig. Han vann det psykologiska spelet. Räntorna för krisländerna förbättrades och gav eurozonen minst två år extra att genomföra nödvändiga strukturreformer som behövs för sänkt arbetslöshet, ökad konkurrenskraft, förnyat socialt förtroende, långsiktiga investeringar och återhämtad ekonomi i drabbade länder.

Draghis hyllades som en räddare i nöden.

Men samtidigt var det redan då, och förblir något demokratiskt osunt att ECB:s räntestrategier ska spela en så oerhört viktig roll. För vad det visar är hur förlamad och vilsen politiken blivit. Problemet är inte att oenighet om vägen framåt föreligger – det är demokratiskt värdefullt – utan att euro-länderna inte hittat en uppgörelse om långsiktig balans mellan strukturreformer, investeringar och budgetsanering.

I sådana lägen blickar alla lite desperat mot centralbankerna. Kanske ändå, finns det en kanin i innerfickan?

Det är inte enbart ett europeiskt fenomen. I Japan, för att ta ett exempel från Asien, ligger tyngdpunkten i premiärminister Shinzo Abes ekonomiska politik – den så kallade ”Abenomics” – fortfarande i för hög utsträckning på penningpolitiken. Till nackdel för sedan länge nödvändiga reformer som exempelvis öppnare gränser, mer utländska influenser och stärkt ställning för kvinnor på arbetsmarknaden, i ett land med stora demografiska problem.

I USA fanns det också länge en alltför stark fixering vid centralbankens räntevapen som mirakellösning och genväg förbi en realekonomisk verklighet.

Och Europa har alltså inte tillräckligt utnyttjat de två år som Draghis mästertrick gav för demokratiska, politiska processer.

Därför stod han i centrum på nytt den här veckan, Draghi med hatten, och lät en styrräntesänkning ner till rekordlåga 0,05 procent och löften om nya stödköp av värdepapper, skutta ut. Med tanke på att redan den förra räntesänkningen, i somras, ansågs vara den sista, är det uppenbart att ECB både fruktar deflation och att eurokrisen ska flamma upp på nytt. Men centralbanken närmar sig gränsen för sina möjligheter att på konstlad väg få igång ekonomin.

Den som lyssnar till nyanserna i vad Draghi sa den här gången, får en nykter påminnelse om att den svenska valrörelsens ekonomiska debatt utspelar sig med mörka europeiska moln runt om i horisonten. Draghi betonade att penningpolitiken inte ensamt kan lösa eurozonens problem, att ECB:s åtgärder inte räcker om reformprocessen går i stå.

Ingen vet så bra och tidigt när ett trick börjar bli verkningslöst, som trollkarlen själv.

Draghi gör vad han kan, men att han på nytt står i centrum vittnar om politikens nederlag.