Det är något oroande och skumt med minusränta

Det är något skumt med minusränta, och den är aldrig ett gott tecken på sikt. Antingen stämmer verklighetsanalysen som ligger till grund för den drastiska åtgärden – och då finns det inga skäl att jubla. Eller så har centralbanken missbedömt utvecklingen, övervärderat en fara och undervärderat andra – och då kommer minusräntan förr eller senare att få negativa konsekvenser.

Är minusränta en bra åtgärd – och det finns situationer när den kan vara det – är läget illa.

Är minusränta en felaktig åtgärd – och det finns skäl till att den utgör ett extremt undantag som undvikes i det längsta – kommer läget att förvärras.

Räntepolitik är alltid både ett förment värderingsfritt ekonomiskt verktyg, som i idealfallet hålls så oberoende från de politiska beslutsfattarna som möjligt, och ett ideologiskt slagfält av ideologi, lidelsefull tro och vilda förhoppningar om underdunderkurer och entydiga samband.

Men en bra grundregel, oavsett vilken penningpolitisk skola man tillhör, lyder: om ränteläget står i centrum har den övriga politiken gått snett, lämnat walk over eller tappat greppet.

Och de problem som har uppstått på grund av politiska misslyckanden kan mildras men inte lösas av räntehöjningar eller räntesänkningar. Räntepolitiken kan ge den övriga politiken extra debatt-, betänke- och handlingsutrymme, men inte befria den från ett demokratiskt ansvar.

Huvudskälet till att den Europeiska centralbanken, ECB, just nu är mäktigare än någonsin och att besked från dess ordförande Mario Draghi påverkar Europas ekonomi mer än något annat, är inte att ECB har magiska krafter, utan att EU och medlemsstaternas regeringar inte sedan finanskrisens

utbrott fått situationen under kontroll. Där politiska beslut och reformer kring näringsliv, arbetsmarknad, skattesystem, utbildning och annan konkret politik uteblir, tar penningpolitiken över som sista, ofta falskt hopp.

Den svenska riksbankens besked på torsdagen om en så kallad negativ reporänta på minus 0,1 procent, plus köp av statsobligationer för tio miljarder (nytryck av pengar), har mötts med blandade reaktioner. Allt från de som slickar sig om munnen å den inhemska ekonomins räkning som inför en jättegratismiddag, till de som ser allt heligt kastas överbord.

Men de flesta har reagerat ganska kluvet och återhållsamt. Få räntebesked i Riksbankens historia har haft ett så motstridigt beslutsunderlag, och skett mot bakgrund av en så svårtolkad omvärldsutveckling + oavsett om man ser ränteläge som ett verktyg eller ett ideologiskt vägval.

För det första går bedömningarna av de närmaste årens inflationsutveckling starkt isär. En vagt hotande deflation kan snabbt slå om i konkret, kraftigt växande inflation, med allvarliga följder, när effekterna av alla internationella penning- och finanspolitiska stimulanser får fullt genomslag. Samtidigt gör det låga oljepriset, tröga kreditflöden och uteblivna investeringar i omvärlden, trots att kapital finns, att inflationen sannolikt hålls nere även i Sverige under 2015.

Den svenska ekonomin mår, vid en internationell jämförelse, ganska bra. Beskeden från företag och arbetsmarknad är inte alarmerande, konkurrenskraften hålls uppe, den offentliga ekonomin är välskött. Det skulle normalt tala mot att en

riksbank kommer med ett historisk besked om minusränta.

Ändå går det inte att blunda för varken det osäkra läget i omvärlden eller Riksbankens bedömning att aktiviteten i den svenska ekonomin i det här läget måste stimuleras med större utlåning och ökade investeringar, och kronans växelkurs hållas någorlunda konkurrenskraftig för exportindustrins skull.

Den mest uppenbara analysen är att Riksbanken med sina två senaste räntebeslut – sänkningen till noll och införandet av minusränta – övergått från att betrakta lånebubblan på bostadsmarknaden som det största hotet, till att istället betrakta insatser mot den låga inflationen och den låga takten i ekonomin som prioritet ett.

I synnerhet när en viktig löneavtalsperiod på arbetsmarknaden närmar sig får inflationsförväntningarna + traditionellt sett oerhört betydelsefulla för parternas bedömningar av vilka löneökningar som är möjliga – ny tyngd i Riksbankens omvärldsanalys.

Eftersom räntevapnet är begränsat, går det inte att anpassa ränteläget till alla krav som riktas mot centralbanker när politiken fallerar. Nu byter den svenska riksbanken fokus, och låter en ny oro bestämma besluten.

Länge var det utvecklingen på bostadsmarknaden som gjorde att Riksbanken höll uppe räntan någorlunda trots högljudda krav på sänkningar. Med de två senaste insatserna förefaller man helt lämna över de farhågorna till andra att oroa sig över.

Visserligen lär bankerna låta bolåneräntorna ligga kvar högre än vad reporänteläget egentligen skulle motivera. Bland annat för att så finansiera konsekvenserna för dem själva av minusräntan.

Men det underliggande beskedet från Riksbanken till riksdag och regering är att andra dämpande och förebyggande åtgärder mot en bostadsmarknadsbubbla krävs än räntevapnet. De motiverade, men politisk impopulära kraven på slopade ränteavdrag lär därmed öka i styrka.

Att räntan nu står i centrum även i Sverige, är ett tecken på underliggande politiska försummelser, som i nuvarande inrikespolitiska läge borde oroa både regering och opposition mer än det tycks göra.