Läs poesi!

Läs poesi! Det är det första rådet jag brukar ge. Egentligen oavsett vad frågan gäller, men i synnerhet om den rör hur man lär sig skriva dagstidningsprosa.

I poesin som i dagstidningstexten står allting på spel i varje enskilt ord. En slapp, slentrianmässig rad eller floskel och förtroendet för resten kan vara borta. Poesi, liksom bra tidningsgrejer vi minns och sparar, ska kännas som det allra första fotspåret i nysnön, inte det hundrade i redan upptrampad sörja.

Du måste även som dagstidningsjournalist vara beredd på att läsaren – med all rätt – kan komma att slita ut enskilda ord ur en text, granska framsidan och baksidan, insidan och utsidan, knåda dem, tugga på dem dygn i sträck och sedan ställa dig till svars för resterna som återstår, för det som finns kvar av form, smak och substans efteråt.

Kanske kommer det, teoretiskt, obegränsade textutrymmet på tidningarnas webbsidor, att förändra det förhållandet. Om du kan använda hur många ord du vill, och inte behöver välja, inte tvingas hitta en smal stig av precis de ord som behövs genom snåret, utan kan röja upp ett kalhygge, då står inte någonting på spel längre. Då bryts släktskapet med poesin.

Men just därför, borde poesiövningar vara obligatoriskt på alla utbildningar, för att påminna om på vilket förbannat allvar varje enskilt ord ibland bör tas.

För ett par år sedan satte jag upp som mål att läsa all poesi som ges ut på svenska eller i svensk översättning under en viss tid. Det har jag förstås inte förverkligat. Jag har inte ens någon överblick över hur mycket som ges ut, om det alls är möjligt att hinna med. Och på lördagarnas ledarsidor i VK, där jag nästan varje vecka brukar ha några rader om och ur diktsamlingar som jag fastnat för, är det bara ibland nyutgivna saker. Men jag läser i princip alla nya diktsamlingar jag får syn på, och håller man ögonen öppna finns de ofta i närheten.

***

I veckan läste jag Sara Hallströms nya samling ”Jag vill att mina barn ska tillhöra”.

För mig handlar den mycket om närhet och avstånd mellan människor, och en svåruppfylld längtan efter gemenskap, om så bara för ett ögonblick.

De här raderna i den har jag fastnat lite extra för:

”Placerade ut bitar av min röst och den hade redan börjat försvinna./ Ord som var för starka med en röst som var för svag eller en röst som var för stark med ord som var för svaga./ Panikens övertygelse ligger i urholkandet av gruppen, minnet, rollen/ Frågan om vad ni håller på med, vad jag håller på med,/ vart vi ska?/ Den andra övertygelsen: VI HÖR IHOP”